Det har nu gått några dygn sedan jag lämnade årets Way Out West för sista gången via VIP-utgången. Har vilat öronen sedan dess, eftersom jag som vanligt inte bara tog emot konsertljud från olika scener, utan dessutom bombarderades av ljudkällor inne på VIP-området. Där på andra våningen i huset som förr i tiden kallades Vita Bandet håller nämligen media till. Har inte stenkoll på antalet recensioner publicerade här, tror vi landar på cirka ett dussin. För mig som gärna vill få tid för eftertanke blir det stressigt att leverera snabbt. Mina recensioner kanske späckas av för mycket fakta, men vill att att formuleringar om hur jag uppfattade en spelning/ show, också ska innehålla info om varje akt.
Var på WOW under premiäråret 2007 vars line up får sägas vara oöverträffad, köpte endagarsbiljett 2011 för att jag i första hand ville se Kraftwerk och i andra hand ett par legendarer som ställde in. Och från och med 2014 har jag haft nöjet att vara skribent. I den bästa av världar hade arrangören försett oss med program där sättning framgår motsvarande Ystad Sweden Jazz Festival. Har heller aldrig fått intervjua eller varit med om presskonferenser. Vad beträffar utbudet i år fann jag det förhållandevis magert i motsats till Per Sinding-Larsen. Ska i nästa andetag medge att jag inte är särskilt insatt längre i de genrer som förekommer.
Luger har förunderligt nog lyckats med sitt koncept, trots märkligt schema, alltför många återvändare, störande trängsel, hutlösa priser på dryck och vegetarisk kost. Detta var som uppmärksammats första upplagan där samtliga kategorier biljetter sålde slut. WOW-området borde utvidgas till att omfatta Azaleadalen, en behövlig avlastning föreslagen av GP:s musikredaktör. Bestämde mig för att lämna en i och för sig fängslande show med Lorde för att gå ett varv i inhägnade Slottsskogen. När jag hade låtit mig omslutas av medryckande DJ-set av Mohajer i Dungen en stund och skulle ta mig tillbaka till presscentret, visade det sig att det inte fanns någon fri väg emellan de två centralt placerade stora scenerna. Konstigt att inte fler ur folkmassan klagat, de uppemot 40 000 vilka befann sig på WOW varje kväll. Självklart underlättade det fina väderleken. Snacka om tur med vädret! Slås varje år av hur heterogena innehavarna av biljetter är, att många avviker från hur man föreställer sig att typiska festivalbesökares utseenden.
Personligen är jag tveksam till om det blir någon fortsättning tyvärr. Min besvärande stelhet har nämligen övergått i ischias, vilket bland annat orsakar värkande fötter. Under nästan hela ”seansen” med Nick Cave & The Bad Seeds satt jag lutad mot ett räcke vid mixerbåset. Dessutom krävde ett sår på ena ögat behandling. På grund av sviktande hälsa blev det ingen Stay Out West-akt sista dagen, orkade varken fysiskt eller mentalt av att se The Cure igen och The XX som hyllades av Markus Larsson i AB ratades. Har förresten aldrig sett sådan hord av partysugna människor ta sig bort från VIP-området som när vår svenska fixstjärna Zara Larsson skulle uppträda med dansare. Då fanns plötsligt gott om sittplatser för att äta. Bortsett från den libanesiska rätten blev det säkra kort gällande middag. Åt följande dagar på närliggande krogar där jag är stammis.
Vad skulle jag vilja ha sett om jag inte vore upptagen med skrivande, varit vid god vigör eller om inte ofrånkomliga krockar uppstått? Av svenska akter skulle jag vara nyfiken på Terra, Svart Ridå, Cobrah, Joel Alme, Les Big Byrd samt Goran Kajfes & Andreas Tilliander. Sarah Parkman och Hannes har jag recenserat tidigare. Hade säkerligen uppskattat Bonnie ”Prince” Billy. Tror bara jag såg två konserter från första till sista tonen utöver de recenserade. Syftar på affischnamnet Lily Allen jämte lågmälda Annahstasia på Höjden ackompanjerad av kvinnlig cellist och dito kontrabasist. Onekligen genant av mig att jag inte hade kollat upp i förväg, i och med att jag trodde att tidpunkten under eftermiddagen var vikt åt den Annastasia som gjort succé med Alf Robertson-tolkningar.
Lily Allen är en teatralisk entertainer vars texter, åtminstone på senaste skilsmässo-skildringen West End Girl med sina förflyttningar från sorg och vrede till nyvunen insikt och ett jädrar anamma från driv av att vara ett sexuellt subjekt. Vad vi borde förvarnats om var att albumet skulle göras sing back. Genom detta förfarande tappas hälften av styrkan i musiken. Showen är konsekvent och sången oklanderlig. Hade gärna sett någon av hennes hits som bonus. Tyckte att halvtimmen med Annahstasia och hennes diskreta medmusiker bar en välgörande kontrast genom hennes innerliga folkinfluerade sånger plus cover på Bob Marley. Den svarta artisten från L.A som haft en lång resa till sitt eget stillsamma sound, gladdes åt åhörare som verkligen lyssnade och tog emot på den spröda frekvens hon sände.
Orkade höra cirka sjuttio minuter innan värken i fötterna blev för plågsam av konserten med Gorillaz, vars videoverk, påkostade stora sättning och gästande av Yukimi i ett par låtar förtjänar beröm. Kommer dock ifrån att idén som tog form sent 90-tal initierad av konceptkonstnär och Damon Albarn är ett slags virtuell ploj-projekt. Först i ungefär tre-fyra låtar placerade i slutet händer spännande saker och jag saknar inte längre låtar med substans. Ett experimentellt groove som ramar in småkul refränger får mig att koppla soundet till Material featuring Bill Laswell. Rytmsektionen håller hög kvalitet och särskilt basisten Seye Adelekan, född samma år som Albarn bildade Blur (recenserats på tidigare WOW). Detta blev min final i år.
Finns fler akter jag hörde tillräckligt mycket av för att kunna uttala mig. Gillade Lorde (vars konsert hyllades här i Kulturbloggen), sångerskan och låtskrivaren från nya Zealand som blandar suggestivt drömsk pop med electro-klanger. På scenens högra sida huserade fyra musiker medan artisten disponerade övrigt utrymme, inte minst vertikalt. I hennes spännande konserts begynnelse lät det som om livemusiker anlitats, men de kunde inte beskådas varför man ändå blev osäker. Blood Orange hörde jag på WOW (annan skribent delade ut högsta betyg här) 2014. Hade behållning av den avslutande halvtimma jag var på plats när r & b artisten och hans medarbetare gav oss en soulig, vital stund med både skön sång, keyboard och licks på gitarr i framkant.
Avrundar med intryck från tre helt olika akter, varav två inhemska. En av de största positiva överraskningarna visade sig vara visionären Artur Verocai från Brasilien vars självbetitlade album från 1972 idag är kult, rosats retroaktivt. Hans orkestrerade variant av mjuksvängande tropicália erbjuder ett annorlunda, attraktivt sound. Medan olika personer sjöng och akustisk gitarr hade en framträdande plats liksom slagverk, dirigerade Vercoai en orkester med stråkar och blås. Berikande bokning! Nektar är ett tämligen nybildat band från Göteborg. Kvintetten med låg medelålder surfar på en framgångsvåg med högenergisk utstrålning och texter på svenska. I deras ösiga sound korsas Broder Daniel med exempelvis The Strokes och Hurula.
Slutligen måste den smartness som emanerar från Lykke Li framhållas. Var med om andra halvan av hennes show med tre musiker i Linné tillsammans med lyckliga festivaldeltagare, övervägande unga kvinnor. Recenserade artistens framträdande på WOW 2018 och tror att jag äger två av hennes album. Hon är en ypperlig representant för höga standarden på kvinnliga musikskapare i landet som etablerats efter millennieskiftet. I mina öron håller dottern till Zilversurfarn en klart högre nivå än Veronica Maggio och Zara Larsson, förvisso med en inriktning som kanske inte riktigt är jämförbar. I hennes final uppstår dansant extas, smått sensuellt sound. Hon som varit skådespelare, förekommit med soundtrack, belönats med Grammis och producerats av Björn Yttling ger publiken vad den önskar: i Follow Rivers med sin oemotståndliga refräng och i högtalarna som lyckobringande utgång edm-klassikern Rhythm Of The Night. Kan tilläggas att jag fick syn på några kändisar på WOW, fast inte särskilt många med tanke på att vi delade gemensamma ytor vid Villa Belparc.
