Mats Hallberg

Manus och regi: Lisa Aschan

Scenografi och kostymdesign: Annika Tosti

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Sofia Grynning

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Kompositör: Jacob Haage, Sarah Assbring

I rollerna: Mattias Nordkvist, Caroline Söderström, Maria Hedborg, Bakri Wazzan och Aida Esmailzadeh Davani (praktikant).

Urpremiär 11/9 2026 Studion Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/10

Inte utan att det kändes befriande i intensiv valrörelse och på 25-årsdagen av terrorattackerna elfte september att få skingra tankarna, genom att beskåda en skruvad premiär med ett existentiellt tema som i olika utsträckning alla har erfarenhet av. En mycket liten människa handlar om tillvaron som bäbis och nybliven mamma, deras oundvikligt beroendeframkallande förhållande. Hur reagerade vi vårt första år livet på all frustration när behov inte ständigt kan eller bör tillgodoses? Vi minns inte, men somliga kanske bär på en smärta, från en föreställningen om att ha försummats eller inte blivit villkorslöst älskad. Dramat speglar en omvårdande relation vars inverterade anknytningsproblematik resulterar i olöslig separationsångest. Konsekvensen för en förkrossad mamma av den lilla sonens svartsjuka blir olidlig..

Lisa Aschan sluter en överenskommelse med publiken som går ut på att kasta all trovärdighet över bord. Istället ler vi åt och oroas av den namnlöse, krävande sonen gestaltad av en skådespelare, vars vikt troligen uppgår till ett tresiffrigt antal kilon. Rörelseinstruktör har tagits i anspråk och han har gjort ett förnämligt arbete. Aschans debut som dramatiker är en enaktare som framförs under nittio minuter. Denna skruvade pjäs kan ses som ett slags kammarspel där Caroline Söderström i egenskap av ombesörjande mamma agerar mot jättebäbisen Mattias Nordkvist som ibland får vägleda med kommentarer som dramatikerns förlängda arm. De omges av några andra rollfigurer, märk väl är fadern till barnet frånvarande. Vi får möta en barnmorska, en sjuksköterska/ mormor och den ur personalen på BB som efterhand blir mammans nya kille efter att de dejtat.

Vad vill då Lisa Aschan berätta? Jo, en historia om första året i ett liv, en period ingen kan minnas, en period som inte stannat kvar i oss när vi gradvis kan kommunicera genom språk. I pjäsen tilldelas den fragila varelsen förmågan att prata på en 3-4 årings nivå, fast enbart publiken uppfattar Nordkvists repliker. Han formulerar sina begär, behov och besvikelser enligt manusförfattarens eleganta allitteration. Den omständigheten är avgörande för pjäsen och dess ödesdigra utgång, när mamman förtvivlat kämpar med att åtgärda barnets oartikulerade reaktioner. Halvvägs in i skildringen om barnet som tagit över och dominerar sin beskyddares tillvaro finner jag idéns utförande originellt. Känslor av kaos och kärlek virvlar runt. Väntar på att bilden ska breddas, bli mer komplex. Men det händer inte. Temat tröskas konsekvent till sin definitiva slutpunkt. På slutet levereras ett par utdragna, stillastående scener vilka antyder hur det kommer sluta.

Ska påpekas att det hjälplösa barnet inte bara fordrar absolut närhet, näringen i brösten, utan framför längtar tillbaka till ombonade tryggheten som foster. Erinrar mig att jag i ungdomen läst barnpsykologi och att jag praktiserat på daghem (kallades inte förskola på den tiden). Tror att jag har hört talas om den teori som är fatal i En mycket liten människa. Kanske lanserad av Freud? Har mot min vilja råkat se minst tre väldigt positivt hållna recensioner vilka skiljer sig väsentligt från mitt omdöme. Mitt sällskap var en tvåbarnsmor som blev tämligen besviken, ansåg att den absurda skildringen inte tillförde tillräckligt. Nämner denna initierade källa som kan relatera till mammans situation eftersom hennes reaktion överlag sammanfaller med min. På pluskontot ska läggas rutinerat skådespeleri, de sinnrikt koordinerade rörelserna inklusive av och påtagning av shorts efter bad, ljussättningen, spännande musik och inte minst den av video belysta scenografin i gulbruna färger.

48-åringen från Skåne uppvuxen i Göteborg och filmutbildad i Danmark fick som bekant en Guldbagge 2012 för sin uppmärksammade långfilm Apflickorna. Debuten inhöstade åtskilliga priser och visades också på festivaler utomlands. Andra projekt på meritlistan har väl inte riktigt rönt samma framgång. Fast det är länge sedan minns jag att jag fascinerades av Apflickorna och somliga scener i biosalongen etsade sig fast på näthinnan. Konkurrens emellan de på hästryggen vältränade bästisarna som gick över styr, upptäckten av erotikens animaliska urkraft och allra mest maktspelet tjejerna emellan och också gentemot omgivning och uppvaktande män. Antar att Ascher har fler redskap i verktygslådan.

Men det går inte att komma ifrån att också hennes första verk för scen i praktiken behandlar snarlika teman, kretsar kring sådant som makt och beroende, egocentriskt tänkande och tillit (kunna lita på andra). Att makt så ofta tenderar att vara en avgörande aspekt i våra intima relationer, är ett faktum En mycket liten människa fokuserar på. Dock det på samma gång sällsamt lustiga och i förlängningen läskiga består i att en bäbis gjorts till ett styrande subjekt, vars påverkan på den som fött honom blir ohanterlig. En frustrerande solipsism utifrån svartsjuka och oändlig törst efter ömhet och total omvårdnad. Hade manus varit ett synopsis skulle det klassas som en mix av drama, skräck och sf. Som auteur märks att Aschan behärskar regi, också när det debuteras på scen. Tajming, mimik och kroppsspråk sitter föredömligt hos skådespelarna. Något man har rätt att förvänta sig. Och även om jag lämnade salongen tämligen sval till sinnes, ska inte förnekas att uppsättningen bjuder på ett antal dråpliga sekvenser. Exempelvis när mamman går med sin bäbis och han stolpar baklänges eller när han ligger bredvid då älskare idkar cunnilingus på henne.

I pappans frånvaro blir mormor (Maria Hedborg) ett omistligt stöd för förstföderskan. Så länge hon är med gör Hedborg utmärkt ifrån sig. Ensemblen lyckas väl i sina roller. Den som lyser starkast är Caroline Söderström oavbrutet i centrum för skeendet. Hon är duktig på att intonera, koreografi och att trovärdigt agera mot motspelare. Hon har övertygat i en lång rad uppsättningar på Stadsteatern, ibland än mer än här. Kan tänka mig att Mattias Nordkvist tacksamt kastat sig över denna sin förmodligen svåraste utmaning. Man undrar vem som kom på att han var mannen att gestalta denna minst sagt krävande krabat, vilket resulterar i en i en sanslöst surrealistiskt perspektiv. De festliga inslagen han orsakar försvinner raskt till förmån för det obevekligt obehagliga. Inga anmärkningar ska således riktas mot ensemblen, tvärtom. Däremot sätts frågetecken kring dramats konstruktion och tillhörande tematik. Vore orätt att kalla pjäsen för medioker, men för mig som inte kan identifiera mig med mamman och hennes dilemma blev uppsättningen ändå något av en besvikelse. Frågan kvarstår. Vilket är budskapet? Vad vill Aschan att publiken ska ta med sig?

Manus Lars Norén i bearbetning av Svante Grogarn

Regi och scenografi: Svante Grogarn

Kostymör: Nonno Nordqvist

Producent/ statist: Annie Thorold

Dramaturg/ producent: Åke Östergren

Skådespelare: Kristin Falksten

Premiär: 9/9 2026 hos Teater Trixter i Göteborg

Spelas till och med 27/9

Uppsättningen speglar så mycket grymhet när ett djupt traumatiserat offer själv av oförklarlig anledning blir en bestialisk förövare, ondskefull nog för att dömas till döden, att jag verkligen får ta sats. Mentalt mår man inte bra efteråt. Som tur var kunde jag fylla på med glädjerik och vacker livemusik på Skeppet en hållplats bort strax efteråt. Kan skjuta in att det verk som orsakat mig mest olustkänslor senaste åren, med dunkande huvudvärk som följd, var långfilmen Den målade fågeln, vars barndomsberättelse av Jerzy Kosinski står i en av bokhyllorna. Ett par snäpp än värre vad gäller att ta emot barbariskt beteende och därför en klar gradskillnad jämfört med monologen på Trixter. Lars Noréns oavslutade bok baseras på fallet Lisa Montgomery, den första kvinnan att avrättas i USA sedan 1953. Har sett uppgift om att han vid sin död hade fyra pjäser färdigskrivna, varav Communion på Göteborgs Stadsteater var en av dem. Vad gäller En liten roman har den bearbetats för scen i Stockholm och på Trixter av Svante Grogarn. Lisa Montgomery och hennes tankar förkroppsligas och förmedlas av Kristin Falksten. Hon ger oss brottstycken ur dennes kaotiska liv, delvis som svar på förhörsledares frågor.

Att just Lars Norén kom att bli besatt av fallet är logiskt, i linje med de tankar och de filosofiska resonemang han ofta uppehållit sig kring i sitt skrivande. Bestialiska grymheter, av såväl fysisk som mental art, fängslade honom i konstnärskapet, inte minst förintelsen. Minns från min förhållandevis utförliga intervju 2009 (finns på nätet) att han påstod att han lagt ondskan på hyllan, ett uttalande som på goda grunder kan ifrågasättas. Typiskt nog lyder rubriken på min intervju efter redigering: ”Vill ge hopp och självkänsla”.

Ska påpekas att jag var på föreställningen kvällen efter premiären. Satt på färde raden om jag minns rätt, tog till mig en föreställning Falksten tipsade mig om i våras och vars längd uppgick till cirka sjuttio minuter. Det var nästan fullsatt. Slår mig nu att ljuddesign förekom men ingen musik, vilket är ovanligt för att vara den berömde dramatikern. Apropå att dömas till döden för mord och kidnapping och att sitta i många år i väntan på eventuellt verkställande (åtskilliga dödsstraff omvandlades till livstid under Biden-administrationen), råder ovisshet om påföljd för det pågående uppmärksammade fallet med mamman i USA som dödade sina tre barn. I det ärendet har kvinnoorganisationer tagit ställning för den skyldige, bisarrt nog. Ett osäkert läge har uppstått om det kommer bli ny rättegång. Kan hon hållas ansvarig för sina oförsvarliga handlingar? I fallet Lisa Montgomery var juryn däremot enig. Och brottets natur, mord och kidnappning, motiverade federala dödsdomen.

Två händelser kring eller ingående i uppsättningen förvånade. Framför allt att teamet inte såg till att dra igång applådtacket när publiken svävade i ovisshet om när sista ordet hade uttalats. Istället fick strålande skådespelare meddela att föreställningen var slut, genom att gå fram till scenkanten och göra en subtil bugning mot oss. Märklig situation! Också smått uppseendeväckande att Svante Grogarn inte bara skötte sufflerandet i par med Annie Thorold på andra flanken, utan också hade repliker. Stundtals agerade de förhörsledare. Thorold hade därtill en pytteliten biroll som fångvaktare. Scenografin tycks symbolisera ett förhörsrum snarare än en cell utan säng. Den gröntonade färgskalan associerar jag till sjukhus sterila miljö.

Att redogöra för Lisa Montgomerys upplevelser under uppväxten när hon regelbundet på sätt bortom fattbar gräns, utsattes för hänsynslösa övergrepp orkestrerade av en cynisk och empatilös mamma i praktiken lika äcklig som flickans förövare, för att i omgångar under utfrågningar skildra sin egen monstruösa handling, torde rimligen kunna betecknas som en tour de force för Kristin Falksten. Hon har sökt roller vilka speglar mänsklig brutalitet och dråplighet. Den dråpliga sidan övergående i tragik exponerades suveränt i Koloristen – hennes pjäs om den livsoduglige fast postumt hyllade konstnären Åke Göransson. I år tilldelades hon för övrigt Göteborgs Stads kulturstipendium, välförtjänst och en smula ironiskt då Koloristen nekades stöd av staden. På Trixter i vars konstnärliga råd hon sitter, har jag sett henne i bland annat Jag är vinden av Jon Fosse, i amerikanska samtidsdramat Rabbit Hole och i en Lumor-produktion om mental ohälsa.

Falkstens prestation är extraordinär, sättet hon tar sig an det utmanande uppdraget imponerar stort. Gärningen hennes avskydda rollfigur begår är så monstruös, så oförklarlig att inga förmildrande omständighet föreligger. Hade hon som vuxen hämnats sina förövare hade nog rättsväsendet resonerat annorlunda. I monologens inledning bollas med begreppet psykotisk. Är detta ett tillägg av Lars Norén att Montgomery funderar på vem hon är och hur hon bedömts av omvärlden? Hon förundras över allt blod, men låter sig inte stoppas för att tillskansa sig fostret i åttonde månaden. Skickligt ändrar skådespelaren tonfall för att publiken ska få veta hur det lät om mamman och de råa våldtäktsmännen. Deras känslokalla repliker återges med kolossal kraft och skoningslös skärpa. Allra mesta av monologen levereras stående, men Falksten lägger sig också på rygg på bordet och vid en torkad blodpöl på golvet. Sakligt och återhållsamt redovisas dådet och förhållanden kring det, i relation till de flashbacks från barndomen som återges med den upprördhet dessa explicita skildringar motiverar.

Svante Grogarns bearbetning och regi ska också lyftas fram. Han förmår på något outgrundligt sätt göra stoffet mer eller mindre hanterbart, fast nivån av destruktivitet och övergrepp är högre än man egentligen kan processa. Formatet fungerar trots att man som åhörare vill stålsätta sig, inte se vissa bilder i huvudet. Kan berättelsen tjäna som exempel på hur sociala arvet kan yttra sig som skräckscenario? Trixter ska ha samtal om produktionen. Då kanske det framkommer varför man valt att sätta upp pjäsen med sin dokumentära prägel och sitt vämjeliga innehåll (Grogarn varnar oss i förväg). Nu har man fått insyn i fallet Lisa Montgomery, en person som till slut blev motsatsen till maskrosbarn,