Mats Hallberg

Fritt efter Henrik Ibsen

Regi och bearbetning: Viktor Tjerneld

Scenografi och kostymdesign: Siri Areyina Wilhelmsson

Maskdesign: Elin Bergström

Ljusdesign: Sofie Grynning

Komposition och ljuddesign: Daniel Fogh

I rollerna: Jesper Söderblom, Josefin Neldén, Fredrik Evers, Victoria Olmarke, Michaela Thorsén, Carina m Johansson, Johan Friberg, Odin Romanus och Aviva Wrede.

Premiär på Stora scen Göteborgs Stadsteater 15/2 2025

Spelas till och med 9/4

Låt mig först slå fast att denna uppdaterade bearbetning förtjänar en grundlig genomgång. Kontentan kommer vara att uppsättningen rekommenderas! Här finns mycket att hämta fast jag är överens med somliga kollegor, om att speedade situationskomiken som övergår i fars borde hållits tillbaka i flera scener, frestelsen till grovkornig estetiken blev som väntat alltför stor hos ensemblen. Regissören skulle ha ansat bland uttrycken. Vad man tar med sig efter knappt tre timmar inklusive paus beror på vem man är och vad man varit med om. Kan redan nu hinta om att jag har egna erfarenheter av vad som brukar hända visselblåsare. För sådana är stöd hos inflytelserika avgörande för sällsynt framgång. Annars får du aldrig rätt även om du har rätt, vilket tyvärr är standard och dystra tesen hos såväl Ibsen som hos Viktor Tjerneld.

En Folkefiende spelas frapperande ofta på såväl Broadway som i West End och filmer har gjorts. I närtid har den satts upp flera gånger i Sverige, men de decennier jag varit intresserad av teater tror jag inte den spelats i Göteborg. Av Norges motsvarighet till Strindberg har jag istället sett Hedda Gabler x 2 (På Dramaten med Marie Bonnevie och på Göteborgs Stadsteater med Nina Zanjani), Peer Gynt, Vildanden, Ett dockhem och Frun från havet, vilka samtliga satts upp på Göteborgs stadsteater.

Som sagt varken sett pjäsen tidigare eller läst manus, men hittade en redogörelse på nätet. Researchen påvisar föga förvånande flera avgörande skillnader. Originalet består av fem akter. Läkaren vars avslöjande om giftigt badvatten driver dramatiken är yngre bror till stadens borgmästare, huvudpersonen har tre barn varav dottern är lärare, här finns en tjatig och utpressande svärfar och Thomas Stockmans bästa vän är en skeppare som reser till Amerika. Det sorgliga slutet när precis alla vänder sig emot sanningssägaren har givetvis bibehållits i regissörens bearbetning, även om persongalleriet delvis har ett annat utseende och statister saknas. Urpremiären av En folkefiende 1883 bevisar att Henrik Ibsen inte bara var en pionjär inom naturalistisk dramatik, utan också visionär.

Stadsteatern verkar ha slutat med både sina introduktioner och att i programhäftena publicera externa miniessäer. På hemsida och i program ersätts den frånvaron delvis av utrymme åt regissörer. Dessutom uttalade de sig om sina uppsättningar i Vårsamlingen förra månaden inför fullsatt salong. Min poäng är att flera av anlitade regissörer, däribland Tjerneld som satte upp det underliga amerikanska dramat Skymningsrök på samma teater 2016, är ohälsosamt fixerade vid president Trump, anser att de vet bättre än den klara majoritet som ”vågat” trotsa medias ensidiga propaganda i USA. Och varför inte bry sig om de gigantiska problem Sverige brottas med, vårt förhöjda säkerhetsläge och bisarra rekord i bombdåd och skjutningar?

Flera av dessa kulturutövare vilka anförtrotts problemformuleringsprivilegium hävdar att representativ demokrati kan bereda väg för motsatsen. Visst existerar faran. Och skeden i europeisk historia förskräcker, har inneburit katastrofalt mörker. MEN att hela tiden argumentera mot utgången i fria val när vänsterliberal woke-ideologi röstats bort, är att på ett oansvarigt sätt ifrågasätta legitimiteten. Utvecklingen har inte reaktionära förtecken. Den kan härledas till otryggheten på grund av skenande våldsutveckling, genomslag för fundamentalism, DEI, ekonomisk tillbakagång och allmänt försämrade levnadsvillkor. Att bagatellisera faktorerna ovan skapar enbart ännu mer polarisering. Regissören menar ur sitt perspektiv att konfliktlinjerna från Ibsens tid fortfarande existerar.

Efter premiären ska betonas att jag i viss mån kunde pusta ut. Vad var och en av åskådarna, vilka för övrigt adresseras i En Folkefiende (om jag förstått rätt finns förfarandet med som scenanvisning), kommer läsa in i denna lika uppfordrande som sorgliga moralitet kommer skilja sig åt. Besatt av labb-svaret satsar doktor Stockman – med övertygande frenesi gestaltad av Jesper Söderblom. Hans verktygslåda utnyttjas till bristningsgränsen motsvarande monologen Dvärgen för några år sedan. Han stångar sig bildligt talat blodig ända in i kaklet, förstör samtliga relationer och krossas av stadens invånare. Tjerneld beskriver vägen mot undergången för idealisten som blir fanatiker, genom att lyfta fram hans asociala beteende, modet att vara obekväm kosta vad det kosta vill. I detta fall en ansvarig läkare medveten om att förgiftat vatten kan orsaka mycket värre skada än eksem.

När han till slut manövrerat sig fram till talarstolen avlossas verbala attacker mot de enligt honom fega åhörare han vänder sig till. När han skällt ut dem/ oss för att inte stoppat export av vapen till krigförande länder eller vårt beroende av fossila bränslen etcetera, toppas utskällningen av smädande epitetet högerpopulister. Den djupt korrumperade entreprenör Fredrik Evers lustfyllt framställer, som i scenen agerar egenrättfärdig moderator, levererar då uppsättningens nyckelreplik. Häver nämligen upprörd ur sig ”fascist”, ett epitet förment goda krafter älskar att klistra på meningsmotståndare. Vad han utbrister belyser ett fenomen i vår offentlighet som visat sig vara extremt kontraproduktiv.

Vridscenen på den rymliga scenen tas givetvis i bruk. I motsats till exempelvis Gatsby och Skål för livet är dock scenografiska lösningar inte vad det satsats mest krut på. Den är funktionell, inbjudande och efter paus när också salongen tas i anspråk kal, när vi befinner oss i spatiös lokal omgjord till ateljé och kulturcenter. I övrigt skiftas emellan scener på lokaltidningens redaktion och från ofärdigt inredda vardagsrummet i det hus paret Stockman köpt där flyttkartonger av outgrundlig anledning ligger ouppackade. Handlingen initieras i denna interiör i vad mannen i huset sammanfattar som förfest till planerat inflyttningskalas. Sofia Stockman i vida kläder (frilansaren Michaela Thorsén känd från tv-serier i vad som troligen är debuten på denna scen) beter sig hyperstressad när alltfler gäster dyker upp och i högtalarna sjunger Joe Cocker en av sina extatiska hit, en cover på låt av Traffic.

Hörde idag ett viktigt samtal på Youtube arrangerat av Axess på temat civilkurage. Ibsens omutlige budbärare får samtliga i sin närhet emot sig när han inte backar. Vi som är allergiska mot hyckleri känner igen oss. Samtidigt måste framhållas att uppsättningen vars ton genomgående är dramakomedins doppad i omåttliga skopor fars jämte en obevekligt bottenlös tragik; demonstrerar hur demokratiska processer kan sättas ur spel på inte minst kommunal nivå. Nepotismen flödar liksom cancelkultur. Flera bitska komedier på stadens Stadsteater och Folkteatern har satt fingret på dylika missförhållanden.

Stundtals överträffar verkligheten dikten. Se bara på Alingsås, Botkyrka, Södertälje, Sigtuna, Malmö för att nämna några av de mest flagranta fallen. Jag intervjuade för drygt tio år sedan en journalist på Uppdrag granskning efter att Göteborg skämt ut sig och var föremål för en handfull granskningar i SVT. Tänker på hur visselblåsare behandlats. Googla gärna på Ulla Gustavsson (Simförbundet), Karin Törnqvist (Göteborg Energi), Anders Kompass (FN), Berit Önell (tidingen Norra Skåne) och Anders Ahlmark (Sjöfartsverket) vars öde blev till pjäs på Göteborgs Stadsteater. Peter Bratts självbiografi rekommenderas och internationellt är bland andra förstås Edward Snowden en förgrundsgestalt.

Medveten om att texten blivit något mer än en konventionell recension. Ensemblen och iscensättningen gav upphov till många tankar. Impulserna en svårdefinierad uppsättning väckte bottnar i att jag kände igen mig. Hade ett tag en till synes trygg position i SEKO i egenskap av redaktör, ledamot i repskap på nationell nivå, kulturombud med mera. Vid denna tid hade jag flera givande samtal på tu man hand med dåvarande LO-ordföranden som sedermera utsågs till minister. Några år senare inträffade fallet, från att ha status till att behandlas som paria. Miste alla uppdrag, vilket påverkade mycket negativt så klart. Utlösande ”brott” enligt den person som utdelade domen, (s) märkt SDN-ordförande vid sidan om: Kontakt tagen med LO-tidningen/ Arbetet angående extremt hög sjukfrånvaro och lika exceptionella besvärsvärden i arbetsmiljöenkät. Blev under samma period verbalt attackerad av fifflande chef (han tvingades sluta) efter en kritisk krönika, utan stöttning från mitt fackförbund. I motsats till den tragedi Jesper Söderblom så skoningslöst exponerar, hade jag lyckligtvis stöd av arbetskamrater, slapp den utfrysning hans larmande läkare utsätts för.

Vill ånyo ta upp mängden farsartade inslag vilka förstärker drag hos persongalleriet. Blir till karikatyrer. Dessa genomförs i sedvanlig skicklig stil av främst rutinerade gardet Victoria Olmarker, Carina M Johansson och Fredrik Evers. Olmarkers begåvning för komisk tajming lyfter flera scener. Snyggt balanserande på sin elscooter ter sig Evers överlägsne individ som stadens nav, sitter på många stolar med fingrarna i syltburken. Intressekonflikten mellan att vara affärsman och tidningsägare känns konstruerad. Hans Rickard framstår som mer slipad än så. Den skenbart lyckliga, sedermera stressade och efterhand desperat vädjande Sofia Stockman spelas med hetta av Michaela Thorsén, vars kunnande gjorde avtryck på Trixter i fjol.

Tycker mig märka att Josefin Neldén från fasta ensemblen på Backa – dessutom aktuell på bio som kanalsimmaren Sally Bauer – förtjust sätter tänderna i en stereotyp, en osympatisk maktmänniska. Ett manipulativt kommunalråd ömsom stramande upp sig, ömsom exploderande av raseri gentemot brodern. Med några dygns distans till omtumlande premiären kan man se förtjänster med estetiska mixen, kuttingen kan vändas. Dråpligheterna publiken skrattar åt ger relief till hopplösheten i finalen. Regissören tillfogar på så vis än mer svärta, mer tyngd genom dess kontrastverkan.

Ungdomarna Aviva Wrede (recenserat henne i stark monolog hos GEST) och Odin Romanus vars genombrott i fjol lät tala om sig, tillför med sina ifrågasättande roller härlig vitalitet. Johan Friberg träffar mitt i prick med Horster, fram till rörande kulmen den omöjlige sanningssägarens bundsförvant, med slängigt självförtroende och en förunderlig förmåga att beviljas kulturstöd blir han sinnebilden för gynnade kulturarbetare vilka lärt sig hur ett genompolitiserat ansökningsförfarande kan genomskådas (armlängds avstånd är mest en retorisk figur). Friberg framstår som oerhört trovärdig i sin blinkning till kämpande kollegor. Detta sidospår kunde ha utvecklats än mer, fast Horsters tilltänkta projekt i spillrorna av förödelsen, uppfattas som det ultimata sveket av vännen, vars orubblighet gjort honom till en folkets fiende. Hade det inte rört sig om en ofta spelad klassiker skulle jag självfallet inte röjt intrigen. Hoppas texten väckte din nyfikenhet. Denna version av En folkefiende är som framgått värd att beskådas. Och tankarna drar lätt iväg när man funderar på intrig och budskap.

Övriga foton: Ola Kjelbye

Av konstnärligt team och ensemble

Dramaturgi och text: Kristina Ros, Lisa Färnström

Regi: Lisa Färnström

Scenografi och kostymdesign: Råger Johansson

Komposition och ljuddesign: Anna Gustavsson (basklarinett: Gunnel Samuelsson)

Ljudmix och ljuddesign: Erik Dahl

Ljusdesign: Anna Wemmert

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Åsa BodinKarlsson, Eli Felicia Edelbo-Christensen och Helen Hansson

Urpremiär 14/2 2025 på Masthuggsteatern i Göteborg

Spelas till och med 12/4 på teatern vid Masthuggsterrassen och på turné

Ålder: 4 till 8 år

Osäker på vilken premiär det rörde sig om. Men i närtid recenserades en uppsättning som möjligen utspelades på Backa utan primära målgruppen på plats. Kändes konstigt. Denna gång kommer ett ansenligt gäng småttingar med föräldrar och kanske andra anhöriga. Alla blir de välkomnade av skådespelarna före insläpp. Två kvinnor och en person definierande sig som hen ser nästan identiska ut, presenterar sig och talar om att de alla tre är Pekka. Tre varianter av karaktären klädda likadana, iförda glasögon och sannolikt peruk visar de att fastsättande av lösmustasch är den avgörande pusselbiten i förvandlingen till rollen. Publiken anmodas ta av sig skorna och får veta att luften inte är den mest behagliga på grund av pågående stambyte. Vi placerar oss längs tre sidor med barnen på golvet runt den ovala scenen vars underlag liknar det som används vid brottningsmatcher.

Premissen för denna devising-uppsättning är att Pekka symboliserar vanemänniskor vilka identifierar sig med sin anställning, på jobb där det mäts och redovisas, vars betydelse för dem inte kan övervärderas. Jobbet och sysslorna förenade med det har hos Pekka och hans likar synnerligen hög status. Arbetsglädje kombineras med stolthet över yrkeskunskap! Hur vetgiriga och kunniga är egentligen barn i förskoleåldern om vad deras föräldrar har för sig på dagarna? Tippar att det finns en nyfikenhet, att man frågar för att man vill veta. I Poängen med Pekka lanseras tämligen omgående pjäsens motiv, dess dramatiska nerv. Pekka x 3 nås av ett förödande meddelande från ledningen. ”Satsningen slog fel, jobbet stängs. Vi tackar för din insats” Beskedet möts med misstro och den gestalt som uppträder i tre identiska upplagor utgår från att meddelandet är desinformation. Ringer upp och hamnar i mardrömslik telefonkö. Under tiden får publiken reda på mer om nitiske vanemänniskan, dennes drömmar och medhavda matsäck med smörgåsar.

Regissören ser till att finurligt synka skådespelarnas aktioner, låter dem mestadels upprepa beteenden för att visa att vi har att göra med tre versioner av samma individ. Fast ibland upplöses enigheten i olika viljor. Kul grepp för den unga, teatermässigt orutinerade målgruppen fast oklart vad det syftar till. Masthuggsteatern förklarar tematiken: ” Svängig och klurig musikteater om hur en kris kan bli starten för något nytt”. Vem är jag eller snarare vem vore jag, om uppdraget jag tillfredsställd utför mot betalning tar slut, är musikteaterns centrala frågeställning. Delvis samma tematik förekommer i Bob Hanssons Gunnar, en pärla till roman.

Kan skjuta in att jag efteråt kom i samspråk med Erik Dahl vars musik jag recenserat. Han menade att greppet, det vill säga detta fokus på pliktuppfyllande föräldrar vilka för sin familjs försörjning måste lägga en stor del av sin på jobbet är ovanligt. Jag jobbade för övrigt i drygt trettioett år i för allmänheten ganska okänd anställning som postiljon i nattlag på postterminal. För att klara av den tillvaron behövdes fungerande rutiner i vardagen, tålamod och egna belöningar som en slags etappmål för att härda ut. Förvisso uppstod ibland arbetsglädje vilket inte ska förnekas. Under några varvades för övrigt tiden i produktion med berikande uppdrag som facklig redaktör. I motsats till Pekka påstod jag aldrig att jag var mitt jobb, även om jag satte en ära i att utföra skiftande sysslor väl. Såg däremot kollegor som fullt ut identifierade sig med sin position och verksamhet på min stora och kontinuerligt föränderliga arbetsplats.

Under tiden den drabbades öde slutgiltigt bekräftas, efter att han äntligen tror sig om att ha nått fram till ledningen telefonledes, uppstår mer eller mindre utflippade händelser när den förtvivlade Pekka väntar. Gäller ju att under en trekvart fånga en publik med spring i benen, få dem koncentrerade på att lära känna någon som kunde vara deras förälder. Detta sker med sånger, rolig rekvisita, inspelade röster från bland andra skådespelaren Annika Nordin, eggande ljussättning, intimt tilltal och sprudlande uppfinningsrik koreografi fylld av kullerbyttor och blåst som får anti-hjälten på fall. Uttrycksmedlen i Poängen med Pekka är en mix av allvarstyngt berättande, underhållande fysiska krumbukter vilka ofta flirtar med barns fascination för djur och det spännande beat och melodier som kompositör Anna Gustavsson tillför. Vill plussa extra för spännande musik.

Manus har sina luckor då somligt som inträffar saknar stöd i repliker och ramberättelsen. Möjligt att de yngsta åskådarna i högre utsträckning anammade att Pekka-figuren tillfälligtvis förvandlas till hund i koppel som slitit sig, till insekt och tjuvaktig trut som vill åt begärligt pålägg. Varelser kring Pekka tar enligt upphovsmakarna kontakt med honom. Låt oss kalla det magisk realism. Utan att texten signaler det för barnteater närmast obligatoriskt lyckliga slutet, får vi genom förändrad musikalisk stämning en dos hopp. Vi lämnas ändå ovetande om fortsättningen I Pekkas liv, får själva fylla i vad framtiden kan tänkas ha i sitt sköte.

Masthuggsteatern hade före premiären haft testpublik. När jag lämnar dem undrar jag vad förskolebarnen tar med sig. Rappa skådespelare tar sig inkännande in i ett manligt tänkande genom sina kroppar och röster, skapar på ett rörande sätt förtrolighet, närvaro och emellanåt ett mystiskt skimmer. De frigör sig från vardagen, med dess nödvändiga rutiner för att livspusslet ska stämma. Något har gått förlorat, men annat kan träda in i stället enligt teamet bakom denna tankeväckande produktion.

Foton Lina Ikse

12/2 2025 (spelas också 13/2)

Stora Teatern i Göteborg

Av Lolo Amble och August Strindberg

Regi och bearbetning: Anna Pettersson

Musik och ljus: Gustave Lund

På scen: Marie Göranzon & Gunilla Nyroos

Gästspel från Strindbergs Intima Teater

Mycket meriterade aktrisen, pedagogen och regissören Anna Pettersson tillträdde som chef på Strindbergs Intima Teater 2017. Två år senare såg jag henne i en feministiskt inriktad monolog på Stora Teatern som var en humoristisk, sylvass uppgörelse med ett antal klassikers perspektiv. Torde ha varit enda gången jag befunnit mig på scen, då en provisorisk läktare hade riggats upp för att skapa närhet. Att Pettersson är en fena på att underfundigt eller drastiskt, lansera kvinnliga aspekter på teaterkonst signerad berömda män är omvittnat. Missade tyvärr hennes omtalade uppsättning helt på egen hand av Fröken Julie. Om upprinnelsen till denna lek med Strindbergs manus och metalagren hos skådespelare vilka har en imponerande brunn av erfarenhet att ösa ur i repetitionstagen och som spelats sextio gånger, upplyses alla vi som stannar kvar i den nästan fullsatta salongen, för att lyssna på och delta i eftersamtal. Visar sig vara det första eftersamtal de haft, varvid Marie Göranzon blir förbluffad över av att hennes motspelare Gunilla Nyroos säger sig skifta mellan tre roller.

Påstås ibland vara ofint att ange en äldre dams ålder. Kan ändå i dessa fall inte låta bli att ta reda på hur det förhåller sig i dessa fall. Hon som blivit Dramaten trogen är född 1942 medan hennes jämförelsevis ombytliga kollega – därtill regisserat och gjort ett antal betydande roller på tv och film viket resulterat i priser/ nomineringar – är tre år yngre. Antar att det är första gången de jobbar tillsammans, åtminstone vad beträffar att gå i dialog med bara varandra. Och kan redan nu avslöja att det är en fröjd att bevittna inklusive att ta del av vad som förtäljs. Vad står ut mest när jag spontant tänker på duons imponerande cv? Om jag börjar med Gunilla Nyroos är det inom teatern Timmarna med Rita på Folkteatern och vad gäller inspelad drama Hem till byn, filmerna Moa och Berget på månens baksida. Prisade Göranzon lärde jag känna mer genom självbiografin Vrålstark & skiträdd, Stjärnorna på slottet och i videoinspelat samtal om yrket med Helena Bergström på kulturhuset. Live har jag sett henne agera i exempelvis i amerikanska samtidsdramat Andra ökenstäder och när Dödspatrullen gästspelade på Storan. Kuriöst nog gestaltade Göranzon Alice i Dödsdansen i vad som 1996 var Lars Noréns regidebut.

Värt att påpeka att Strindbergs hejdlösa porträtt på bittra makarna vilka får näring av att plåga varann och i Edgars fall utsträcks ju hatet till omgivningen, blivit en publiksuccé i stjärntyngd uppsättning från Maximteatern. Flera gånger har Mikael Persbrant och Co besökt Storan och kommer tillbaka i år. Uppfylld av lust recenserade jag deras gästspel i fjol. Med hisnande VR-teknik såg jag under pandemin i bostaden en feministisk, lesbisk(?) nytolkning av Dödsdansen som hade en enastående tonträff. Även om det ter sig revolutionerande att två kvinnor spelar makarna har det som sagts gjorts förr. När jag googlar får jag fram att minst fyra kvinnliga regissörer, bland andra Görel Crona, satt upp Strindbergs tragikomiskt uppslitande äktenskapsstrid.

Pjäsen är en enaktare på cirka en timme, vilket gör eftersamtalet till ett idealiskt format. Premissen är att skådespelarna Marianne och Gun väntar på sin regissör. Under tiden de väntar drar de igenom ett knippe scener ur Strindbergs manus. Detta görs elegant, ibland prövande med skilda tekniker, för att känna av lämpligaste uttryck. För att försätta sig i pjäsen från 1900 har de ett praktiskt kodord. När de blir varse att regissören fått förhinder kastar de djärvt fram idén att denne kanske inte behövs. Vi tillförs skickligt yrkeskunskap när duon vällustigt tar sig an vår främsta dramatikers tokroliga text. i denna uppsättning där Göranzons manhaftigt får ta ut svängarna (komiskt gestaltat) genom att pompöst demonstrera hur förorättad officeren Edgar känner sig, har regissören fräckt bestämt att någon som gör Kurt inte ska finnas i rollistan.

Men den stora behållningen är ändå när manus lutar åt det självbiografiska, blottar olikheter och en intressant konflikt som säkerligen starkt överdrivits. Respektive livsfilosofi turneras, sipprar raffinerat fram. Och hur utvärderar de egentligen sina och kollegors insatser och vilka insikter gjordes i början av karriären? Mycket intressant speglas deras historik i glimtar. Olika nivåerna i texterna vilka Lolo Amble rafflande skrivit in, förmodligen efter input från de minst sagt garvade skådespelarna, har draperats i en lika smart som relevant skepnad.

Efteråt klagar Göranzon på att männen är frånvarande och därmed missar denna kvinnliga visdom, där duon har skiljaktiga meningar huruvida livet och konsten ska betraktas som separata storheter. Tippar ändå på att manliga inslaget uppgick till 20-25%. Uppsättningen levde sannerligen upp till sista meningen i marknadsföringen: ”En existentiell och humoristisk föreställning med två av Sveriges mest tongivande skådespelerskor.” Göranzon var mycket nöjd med publiken, hur vår andning orkestrerade föreställningen. Och trots att röda soffan i nyrokoko stod längre bak på scen än de var vana vid och trots att publiken var minst fyra gånger så stor som på Strindbergs Intima, uppstod enligt henne en fördelaktig nerv och delaktighet.