Mats Hallberg

Göteborg Filmfestival 2026 – Välorganiserad högtidsstund för cineaster och bransch

5 februari, 2026 by Mats Hallberg

22/1 – 1/2 (online 2/2) 2026

10 biografer i Göteborg inklusive VR-Experience i Nordstan

Festivalcenter: Draken (biograf + hotell

Årets främsta kulturevenemang här på Västkusten i konkurrens med Bok & biblioteksmässan är över sedan ett par dagar tillbaka. 266 filmer från 76 länder visades för en rekordpublik, drygt 45 000 besökare. Nu när Hagabion är tillfälligt stängd på grund av renovering av byggnaden blev Skeppet ny biograf. Facit för egen del landade på tjugosju filmer på bio och fem långfilmer online plus några kortfilmer också sedda på datorn hemmavid. Dumt nog skippade jag invigningsfilmen svenska Biodlaren (vann publikens pris) till förmån för premiär på Stadsteatern. och mitt i veckan bestod den rafflande dramatiken istället av sista omgången i herrfotbollens Champions League. I motsatsen till i fjol missades dessutom både invignings- och avslutningsfest av skilda orsaker.

Det är lätt att drunkna i det gigantiska utbudet när man som ackrediterad försöker pussla ihop ett passande schema. Jag utgick lämpligt nog från pressvisningar plus produktioner med svensk text, Röda Mattan-visningar på Storan och tävlingsbidrag vilka visades på Draken. Jag är förhållandevis nöjd med hur jag valde. Bottennapp undveks även om det är ofrånkomligt med ett par besvikelser. För att inte bli utmattad behövs åtskilliga timmar av återhämtning och rejält med luft för mat på krog och dryck i bar. Några dagar valde jag att åka hem efter pressvisningar för att resa tillbaka på kvällen (bor i grannkommun). För oss med pressstatus finns tre sätt att få tillträde till önskad film. Lät bli att chansa två gånger och kom därför in på mina val.

Uppseendeväckande att inga tekniska missöden inträffade i min närvaro, däremot ett akut sjukdomsfall. Hoppas att den drabbade tillfrisknade. Vädret var bistert med iskalla vindar vilka gjorde att temperaturen kändes som fem-tio grader lägre. Att kunna sitta bekvämt och på det avstånd man föredrar är viktigt. Hade tur varenda gång utom den gången jag bevistade Skeppet och behövde knö in mig i bakersta raden när jag såg den lika förunderliga som skrämmande Hönan som utspelas i Grekland. På andra balkong på Storan satt vi ackrediterade nästan perfekt. Behöver jag ens skriva att GFF inte hade kunnat arrangeras utan ett stort antal volontärer? TACK ska ni ha!

Agnieszka Holland tar emot internationellt hederspris på Storan

Begreppet sanning hade utsetts till tema, vilket alla fick stå ut med att bli påminda om inför varje visning i årets bisarra tortyr-pastisch till vinjett. Vän av ordning frågar sig vems sanning och hur korrelerar den med fantasi som drivmedel för fiktion? Paradoxen hindrade dock inte arrangörerna att anordna seminarium på temat där personerna bakom dubiösa USA-podden var främsta dragplåstret. Hörde dem intervjuas i segmentet Draken Talkshow av den alerte och lagom påläste Jonas Pedersen Hardebrant vars mikrofonteknik förtjänar beröm. Var på plats på två av dessa rappa Talkshows vilka varade cirka fyrtio minuter där gäster avlöste varann. Ibland alltför hög flamsfaktor, ibland upplysande samtal! Tyskland ska ha varit denna upplagas fokusland vilket inte hade någon avgörande inverkan på utbudet. Såg endast ett par tyskspråkiga rullar. Olika delar av filmbranschen arrangerade åtskilliga egna och publika seminarier. Var inte med på sådant event.

Mottagare av hederspris av form av Drakar var i nordisk kategori Noomi Rapace intervjuad på Storan i samband med visningen av Mother. På samma ställe skedde intervju/ intressant miniföreläsning av polska prisade regissören Agnieszka Holland efter att vi sett hennes mångbottnade spännande film Franz K och hon (se fotot ovan) hade tilldelats heders-Drake av festivalens konstnärliga ledare Pia Lundberg. Att Holland hade kusiner boendes i Göteborg kom som en total överraskning, till skillnad från info om vilka regissörer hon influerats av och uppväxten präglad av förtryck i Polen.

Konstaterar att jag tyvärr endast sett två av de filmer vilka belönats med diverse priser.

Dragon Award (bäst nordiska film av åtta nominerade): The Last Resort från Danmark

Dragon Award Best Acting (i de tävlande nordiska filmerna): Adam Lundgren i Biodlaren

Sven Nykvist Cinematography Award (av de nordiska tävlingsbidragen): Louise McLaughlin för Weightless

Kritikerpris ( utdelas av internationella Filmkritikerförbundet ur nordiska tävlingen): Weightless

Publikpriset: Biodlaren av Marcus Carlsson

Dragon Award för bästa nordiska dokumentär: Första blatten på månen av Iván Blanco

Ingmar Bergman Debut Award: Bouchra / samproduktion Marocko, USA och Italien

Publikpris till bästa internationella film (sexton tävlande): Calle Malaga av Maryam Touzami från Marocko

Ungdom Jury Dragon Award: My Father´s Shadow

Draken Film Award (svensk kortfilm): Farbror Ali och jag

Startsladden (bästa kortfilm): Det som finns kvar av mig av Christer Wahlberg

Angelospriset (Svenska kyrkans pris): Mecenaten av Julia Thelin

Adam Lundgren och Marcus Carlsson på Draken Talkshow

Minns att jag i fjol skrev musikrelaterad krönika. I år blev det det i alla fall två tonala dokumentärer av skilda slag. Dels Vi var the Ark av Martin Sandin. Lite förargligt att jag ägnade mig åt att ta del av festivalens fantastiska drinkerbjudande på favoritkrog när jag blir varse att filmen ska börja om fem minuter på Handels. Skyndar mig igenom Haga, men missar inledningen eftersom jag hade haft fel starttid i huvudet. Trodde att skildringen skulle attrahera större publik. Min poäng är att jag gillade porträttet på den glamrockigt hedonistiska gruppen från Växjö-trakten vars kärna hängt ihop sedan tonåren, splittrades efter genombrott och internationella turnéer för att genomföra succéartad reunion-turné. Frontmannen, prästsonen Ola Salo, har jag recenserat vid två tillfällen, bland annat hans krogshow på Rondo medan hitmakarna The Ark sågs när de var på topp på WOW. Låtskrivare Salo menar att ställdes inför valet att anamma eller förkasta kristna tron. Samtliga medlemmar gavs generöst med utrymme för att redovisa tillvaron i ett tajt band, vars extatiska dynamik drev dem framåt. Bry er inte om GP:s påstående om klyschig dokumentation.

Ett par snäpp vassare och osminkad är odiskutabelt ändå Broken English, en minst sagt gedigen genomgång av Marianne Faithfulls turbulenta liv och brokiga karriär. Erfarna filmare involverar såväl artisten själv i utforskandet som covers live från bland andra Nick Cave, Beth Orton och Courtney Love. Innovativt och med genuin emotionell tyngd får vi följa med på en intim och drabbande resa. Mycket ur hennes cv jag inte kände till tas noggrant fram. Jag låter mig svepas i väg av Tilda Swinton och George MacKay som undersölande ciceroner i ”The Ministry of Not Forgetting”. Man blir förstås extra tagen av vetskapen att Faithfull dör innan projektet slutförts.

I två filmer sedda vid datorn spelar musiken en avgörande roll. Tänker på tyska dramat Rave On om rejv-kulturens sterilt suggestiva beats och en desperat vilja till comeback, en orgie i kickar genom färger, rök och ohämmat drogande. Har en skickligt inlagd nervig framåtrörelse. Den andra berättelsen är en arvstvist på Malta som utvecklas till en roadtrip för en osannolik konstellation med beslutsam rebell som anförare. Zejtune utgår från kraften i den traditionella folksången ghana, en slags skärande strupsång med improviserade texter inte olikt rap med komponenter från fado och flamenco. Fascinerande äventyr över generationsgränser.

The History of Sound avnjöts från andra balkong på Storan under en så kallad Röda mattan-visning. Sydafrikanske regissören Oliver Hermanus har praktfullt visualiserad en novell om två hängivna folksångs-arkeologer som redan kring första världskriget finner varandra på musikkonservatorium och under primitiva omständigheter genomför en inspelningsexkursion. Storfilmen lanseras med formuleringen att Paul Mescal och Josh Ó Connor gör en Brokeback Mountain. Fotot är lika hänförande som skådespeleriet. Ömsint gestaltas oceaner av erotisk frustration och öar av lycksalighet, jämte kärleken till betagande enkla sånger. Tankarna går till den legendariske Alan Lomax och hans fältinspelningar flera decennier senare. Noterade att snutt med Joy Division utgör soundtrack i gripande scen med Chris Cooper på slutet och inser kopplingen till manus i detta oerhörda hopp i tiden.

En av de saker jag uppskattar mest är möjligheten att se välgjord epik med nordiska förtecken. Ovan syns delar ur teamet till finska historiska kvinnodramat Tell Everyone av Alli Haapasalo. Ljudläggning och närgånget foto samverkar på ett makalöst sätt. Marketta Tikkanen är lysande i huvudrollen flankerad av andra i utomordentliga prestationer, i denna ordkarga svärta uppblandad med glimtar av glädje på en hårdför institution på en ö 1898. En av mina främsta upplevelser på Draken, förvisso ingen munter historia. Danska omtumlande familjedramat Nyårsfesten och dess förvecklingar i regi av Paprika Steen med stjärnor som Tuva Novotny. Anders W. Berthelsen och Lars Brygmann, borde kunna locka publik till biografer. Förutsättningarna finns! Manus bygger på vad som händer när nykomling tas in i gemenskapen och okänsligt ifrågasätter släktens traditioner. Konflikter uppstår. Ett standardgrepp hos manusförfattare som fungerar.

Med tanke på folkmängd är Island ett osannolikt framstående. Har till och med en bok om öns filmunder och har förmodligen sett ett tvåsiffrigt antal på GFF. I år tävlade The Love That Remains av Hlynur Pálmason. Genremässigt kan den beskrivas som bitterljuv dramakomedi med oväntade övernaturliga inslag. Agerandet i den ofta till synes lyckliga familjen med tre barn och husdjur känns otroligt naturligt, skildras med varsam hand. Fast i förlängningen tätnar bilden när bekymren hopar sig för Sverrir Gudnasons fiskare. Var inte lika förtjust i svenska egendomliga kammardramat Mecenaten även om uppslaget att som städerska kliva in i till synes ouppnåelig miljö är originellt och inte helt orimligt. Störde mig dock på ologiska förloppet. Medförde att skärskådningen av ett glassigt lyxliv med tillhörande koder och hur absorberande individer kan träna sig till att kopiera världsvana maner, delvis försvann i maktspelets fysiska faser.

Påkostade dramat ovan sågs faktiskt på just Storan. I samarbete med Netflix hade Den svenska länken världspremiär. Den lanserades med ett samtal efteråt. Tidigare så gott som okända hjälten på UD som från 1942 trotsar sina överordnade för att med byråkrati kunna rädda judar med svensk anknytning, förekommer med sitt riktiga namn förkroppsligad av Henrik Dorsin, vars övertygande insats flankeras av i första hand Jonas Karlsson och Sissela Benn. Kostym- och rekvisitaavdelningen har tillsammans med ansvariga för skapandet av tidstrogna miljöer gjort ett imponerande jobb. Vad som måste framhållas är förstås tonen i berättandet, att man vågat sig på att föra in moment av situationshumor i en story egentligen renons på lustigheter. Skulle ha kunnat bli ett osmakligt platt fall. Lyckligtvis har regissörerna gott handlag med materialet, väger rädslan för fienden i argumenten, lyfter effektivt fram diplomatins förtjänster och vikten av mod och list.

rolig bild från Draken Talkshow med vinnarna av Startsladden

Jag som sällan går på bio annars vill peka på betydelsen av bra manus. Hur befriande det är med visst mått av oförutsägbarhet i handlande. Svensk-engelska Bad Apples av Jonatan Etzler (presenterade sin film på Draken)hade begåvats med otroligt intelligent och klurigt manus. Hopplöst röriga intriger får mig däremot att tappa fokus, gör mig uttråkad. Applåderar mycket hellre åt att den som utmålats som offer plötsligt, eller gradvis, istället blir the bad guy eller vise versa. Dylika vändningar kunde beskådas i exempelvis i grekiska Bearcave, mexikanska Dreams och Scarlett Johanssons smarta och originella regidebut Eleanor The Great.

En observation är att hantverkskunnandet märks och ger en proffsig inramning, att flera konventionella spelfilmer tryfferas med art movie-avvikelser. Ett typexempel var den i övrigt socialrealistiskt framställda Urchin från England. Andra filmer som använde liknande teknik var Istornet och Hollands fyndiga skiftningar i utforskandet av Kafkas liv och verk och kulten kring honom. Noterar att i vanlig ordning är rökning den överlägset mest populära aktiviteten på vita duken, möjligen i konkurrens bilkörning. Rökning av nikotin och andra substanser är en synnerligen överexponerad syssla på film. Många betydelsebärande kyssar förekom givetvis. Simning var ett huvudtema i Becoming från Kazakstan och ett sidotema i obehagliga Chronology of Water av Kristen Stewart. Lysande barnskådespelare fick hjärtat att skälva i exempelvis Amrum, ovan nämnda isländska verk, ungerska thrillern Orphan samt franska klasskildringen Six Days In Spring. I sist nämnda rulle liksom i spanska Romeria badade ungdomar i flera scener. Min sista spaning rör just aspekter på klass. Ett verkningsfullt ämne att behandla om det vinklas med omsorg om detaljer, vilket sker i flera av festivalens filmer. Diametralt olika livsvillkor belyses, ofta på ett övertygande sätt som får oss tittare att haja till.

Har förvisso redan betonat att jag slapp magplask. Men jag hade svårt för det onda, ordlösa sagoskimret i Alperna som manifesterades i gåtfulla Istornet. Och tillfreds för att jag kom in på sponsorernas smyginvigning på Draken och kunde beskåda Jodie Foster i sin första fransktalande roll som privatspanande psykiatriker, var jag oförberedd på filmens tillkrånglade innehåll. Blev besviken! Jim Jarmusch kändes igen lite väl mycket från förr i sitt sätt att bete sig som en lakonisk matter-of -fact filmskapare i tre skilda episoder med bland andra Tom Waits och Charlotte Rampling i ledande roller.

Finns självklart mycket mer att säga om 49:e upplagan (inte helt korrekt då man skrockfulla hoppade över trettonde i ordningen). Möten, starka sinnesrörelser från episoder och liknande. En av de scener som berörde allra mest fanns i filmen ovan., ett mästerverk som skildrar hur slutfasen av nazismens ofattbara härjningar påverkar öbor och i en synnerhet en familj som tagit ställning. Avrundar min kanske alltför långa krönika genom att plocka ut ett tiotal produktioner som för mig är solklara 4:or,eller 4+ och i ett par fall fullpoängare. Några har eller kommer recenseras i Kulturbloggen av andra bedömare. Jag såg en gradering i MovieZine som i flera fall avviker från min bedömning.

Här är några personliga favoriter: Amrum, Broken English, flerfaldigt Oscars-nominerade Hamnet med Paul Mescal som Shakespeare och Golden Globe-belönade Jessie Buckley i rollen som barnafödande trolsk hustru, Re-Creation, läskiga dragningen till att återuppleva barndomens smärta i den bio-pic som fått titeln Chronology of Water, charmiga Calle Malaga med sitt öppna slut, intensiteten och konstnärliga laddningen i nämnda Tell Everyone, The Love That Remains, Eleanor The Great, History of Sound, Den svenska länken, Bad Apples, flerskiktade levnadsteckningen Franz K, sällsamt äventyrliga perspektivet i Hönan (hur mycket var trickfilm och vilka scener var autentiska filmade?)samt gripande franska Unga mödrar. Hög tid att sätta punkt för en lyckad festival jag hade stor behållning av.

Litterär ikon presenterar sig i magnifik monolog – Jag är den som som ser med Anna Azcárate som Lunchteater

3 februari, 2026 by Mats Hallberg

vecka 4 2026 (20-23/1)

Göteborgs Stadsteater

Manus: Niki Gunke Stangertz och Selma Lagerlöf

Regi: Niki Gunke Stangertz

På scen: Anna Azcárate

Musik: Sami Al Fakir

Teknik: Arctur Hernández Chárraga

Borde ha skrivit långt tidigare om denna föreställning som sågs onsdagen 22 januari, eftersom den med råge motsvarade högt ställda förväntningar. Får skylla på att jag sedan dess varit upptagen med Göteborgs Filmfestival som i praktiken (online) avslutades först i går. Monologen Jag är den som ser hade premiär i höstas på Strindbergs Intima Teater. Selma Lagerlöf (1858-1940) vars popularitet aldrig verkar avta har som bekant fått flera av sina verk dramatiserade. Senaste decenniet uppfördes på Stadsteatern vid Götaplatsen Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien (recenserades här).

Såg för några månader sedan de två stumfilmerna Stiller gjorde på just debutromanen på Aftonstjärnan, då till nygjord innovativ musik framförd live. Snart är det dags att visa stumfilmen Körkarlen som jag också läst på samma ställe uppfräschad med nytt kongenialt kusligt soundtrack. Herr Arnes penningar på GöteborgsOperan 2022 blev en av mina främsta upplevelser av konstformen någonsin. Nu är tydligen Wermland Opera aktuell med urpremiär på verk om Nobelpristagarens liv. Minns tv-serien från 80-talet på Gösta Berlings saga och filmatiseringen av Jerusalem. Ungefär samtidigt som filmen sågs diskuterades romanen i den läsecirkel jag var med i. Om de närmast tragikomiska parallella förhållandena med Sophie Elkan och Valborg Olander vilka också karriärmässigt var givande, har jag kunnat läsa om i bok av Mona Kalin vars titel jag är osäker på. För att avrunda dessa rapsodiska personliga ingångar lånades från mamma självbiografiskt verk i tonåren och förra julen fängslades jag av dokumentär i två delar om en världsberömd författarinna som högst orättvis i perioder stämplats som ”sagotant”.

Innan Azcárate blir presenterad av Marie Delleskog (Lunchteaterns konstnärliga ledare) söker hon upp en vän som sitter långt bak. Då passerar hon mig, varvid jag nämner att jag gärna kommer hit och om inspiration uppstår brukar det bli en text. Skådespelaren yppade något om uppkommen nervositet fast hoppades att jag skulle få feeling. Att jag förmodligen inte tidigare sett henne agera live beror på att att hon huvudsakligen spelat på Norrbottenteatern, undervisat i Luleå och anlitats av Uppsala Stadsteater. Anna Azcárate som gick Scenskolan samma tid som Delleskog har varit värd för magasinsprogram i SVT och synts i åtskilliga biroller på film och i tv-serier. Hade jag träffat henne efteråt skulle jag sagt att hon är Görel Crona jämbördig. Skrev hänförd om Cronas Kung Byxlös på Lunchteatern i förfjol. Har tyvärr inte sett henne uppföra Selmas samlade vrede ( också konsertteater) av Margareta Skantze varför jämförelse av Selma-tolkningar inte låter sig göras.

foto Elias Holm – från hemsida Göteborgs Stadsteater

Niki Gunke Stangertz är nästan en generation yngre än aktrisen på scen. Hon är i första hand skådespelare och gått i sina föräldrars fotspår, men har på senare utökat sitt register i egenskap av manusförfattare och regissör. Förvisso tacksamt stoff men ändå en grannlaga uppgift att hantera så att berättelsen inifrån hänger ihop. Nedslagen i prisade pionjärens biografi, temperament och idévärld görs med osvikligt gott omdöme. De tecknar en bild av en exceptionell människa utrustad med en gåva att fabulera larger than life, ofta med ett ursprung i ett sägenomspunnet värmländskt landskap. Monologen är på samma gång lärorik och underhållande. Förutom karismatiskt agerande som framhäver en minst sagt händelserik berättelse fylld av häpnadsväckande fakta, understryks Selmas sensationella livsresa med noga uttänkt koreografi, stämningsfull pianomusik/ sorl och annan ljudläggning samt stillbilder på backdrop.

Underrubriken lyder ”en kvinnas resa genom konsten”. Att Selma lyckas bryta ny mark trots maktfullkomliga män är minst sagt anmärkningsvärt, vilket speglas med en härlig frenesi på scen. Efter engagerande urladdningar infaller reflekterande och fördjupande inslag. Azcárate gestaltar en extraordinär människa förmögen att förverkliga sina idéer, självförtroendet visade sig redan vid åtta års ålder och hon lät sig inte nedslås av sjuklighet i barndomen. Fanns tidigt en medvetenhet om en särskild sorts förmåga och bortom banan som lärarinna skönjdes en tillvaro som självförsörjande författare. Selma visste sitt värde och hade siktet inställt på att bli läst, resa i världen och kunna köpa tillbaka Mårbacka. De verk som tas upp i monologen är bland andra Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsaren av Portugallien, och Nils Holgersons underbara resa genom Sverige. Dessutom berörs förstås kampen för kvinnlig rösträtt och invalet till Svenska Akademien.

Azcárate kompletterar bilden av Selma Lagerlöf genom att ge inblickar i tiden i Landskrona, vistelser i Köpenhamn och från hembygden. Då kommer andra röster som legendaren möter till tals på danska, skånska och värmländsk dialekt. Denna feministiska förebilds stökiga privatliv skildras ingående, ger monologen en humoristisk dimension. Inte minst turerna kring Selmas sällskap i samband med mottagandet av Nobelpriset – ”vill inte göra någon ledsen, triss i damer piggar upp” – och slitningarna emellan Elkan och Olander, vilka delvis fyllde olika funktioner för en oerhört framgångsrik författarinna. Regissören har månat om hållning och rörelser som matchar deras Selmas redogörelse och uttalanden, ger oss en konturskarp, intensivare bild än vi är vana vid. Selma som frimodig motsats till diskret och ödmjuk attityd. Utan att försöka göra Gunke Stangertz förlängda arm porträttlik, blir skådespelaren jag får stifta bekantskap med trovärdig, trots att hon inte satt upp håret. Sättet att variera tonfall och laborera med tilltal går självklart hem hos publiken, vars andel äldre kvinnor är större än vanligt. Ett oväntat moment bestod av att frivillig ur publiken läste ur kärleksbrev.

Som sagt en övertygande iscensättning vars grepp om åskådarna ligger fast. Anna Azcárate äger scen, kan konsten att med kraft och raffinerade nyanser förmedla essensen i ett exceptionellt livsöde, vars konstnärskap kommit att tillhöra vårt nationella arv. Avslutar min betraktelse med att citera huvudpersonen själv: ”Jag tror på det godas slutgiltiga seger i världen”.

Progressive- pop formelns svepande sound behärskas om än stundtals med lånta fjädrar – Cautionary Tales av Last Plane Out

22 januari, 2026 by Mats Hallberg

Cautionary Tales

Producent: (plus mix och mastring) Nils Eriksson

S-Rock Records

Releasedatum: 28/11 2025 (digitalt) / 26/1 2026 (vinyl)

37:31

Har tillgång till pressrelease och länk (lyssnat på albumet på både Iphone och ett par gånger via dator), men saknar ändå uppgift om var denna duos andra skiva är inspelad. Vidare hittas inte komplett info om vilka instrument som använts. Att jag fick förfrågan om att puffa för Cautionary Tales genom att lyssna på resultatet och recensera, berodde på att jag blev kontaktad av Anders Lundquist, en man jag aldrig träffat (inte ens på WOW) fast han räknas till en av landets mest ansedda rockjournalister. Sett otaliga foton på honom och internationella storheter tagna i samband med intervjuer. Strax före pandemins utbrott recenserades på begäran av den samme en fullängdare med Future Elephants, en grupp Lundquist bar medlem i. Fram till dess svävade jag i ovisshet om att han själv också utövade musik. Och nu har jag fått vetskap om ett nytt projekt han är synnerligen delaktig i. I fjol hade Nils Eriksson & Lundquist framgång hos bedömare med sin debut. Inför släpp av uppföljaren har Last Plane Out släppt tre singlar.

Elgitarrer trakteras av den ovan nämnde i Stockholm boende norrlänningen. I Future Elephants lirade Lundquist bas. De nio engelskspråkiga texterna är därtill signerade den frilansande skribenten. Hans partner Nils Eriksson borde jag kanske haft kännedom om. Skåningen är multiinstrumentalist, sångare, kompositör och producent. Det första av åtta soloalbum nominerades till två Grammis. Han har släppt instrumentala verk, skriver kör- och filmmusik samt samarbetet med namn som Ainbusk, Viktoria Tolstoy, Roger Pontare och Mariakören i Västerås. 59-åringen har rönt framgång med solopianostycken vars inspiration hämtats från impressionist-ikoner a ´la Debussy. Han har som sagt skrivit sakrala körverk, sysslat med ambient-sound, soundtrack, ägnat sig åt preparerat piano, jobbat som akustikkonsult samt värvats till grupp som lirar symfonirock. Sannerligen en musiker, producent och kompositör vars ambition inte varit att renodla en specifik stil. Vidare har också Eriksson frilansat för diverse magasin. Uppges att duon träffade varandra på 90-talet

Av alla referenser Last Plane Out listar passar Todd Rundgren, ELO, Rupert Hine, Blue Nile och David Bowie bäst som jämförelseobjekt; framför allt den först nämnde och tidiga Genesis. Erkänner omgående att deras musik rör sig i ett härad jag sällan vistas. Och när det blir som mest bombastiskt leder soundet mig till och med till Jim Steinman anspända hits, vilket jag på samma gång kan hålla med om är lite orättvist. En smaksak om man ska klassa albumet som smakfullt mäktig eller svulstigt med pretentiös anstrykning. Eftersom de inte håller på med virtuosa taktbyten och övergångar, utan istället gärna stretchar tonspråket förstår jag att de kallar vad de gör för progessive pop. Titellåtens gitarrfigur doftar Bowie anno 1980. Man menar att breddning skett sedan debuten. Albumet består som nämnts nio låtar, somliga mer eller mindre pompöst framskridande medan andra är att betrakta som förhållandevis avskalade till sin form.

avfotad pressbild Nils Eriksson – Anders Lundquist

Musiken är definitivt syntbaserad. I öppningsspårets optimistiska durackord sveps vi med av maskinella stråkar, trummaskin och en pockande slinga. Och i framkant sjunger Eriksson med emfas Young At Heart, en text med särskild innebärd för medlemmarna. Följs av Break The Chain vars markerade rytmik framhävs av trummande multiinstrumentalist i en catchig melodi vars vokala prägling påminner om en stiliserad variant av Peter Gabriel, i vissa sekvenser om tidiga Genesis. Kompentensen hos herrarna kan inte ifrågasättas. De är duktiga i studio och tycks ha förverkligat sina visioner. I vackert anlagd titellåt och i porlande, elegisk ballad därpå går de knappt att skilja från en av sina stora förebilder, tidiga Genesis. Således i stora stycken tämligen opersonligt, fast samtidigt attraherar hur väl duon behärskar hantverket. Finns något nästan hypnotiskt över flera låtars konstruktion, vart de tar vägen i ett luftigt utkristalliserade sound. Sången sitter som den ska och lämpar sig väl för denna flytande genre, men

Snygga melodier svävar ofta iväg för att raffinerat knytas ihop i outron. Titellåten innehåller både samplade stråkar och ett av albumets frapperande få gitarrsolon. Tekniskt är det en oklanderlig produktion och ur estetiskt synpunkt ska plussas för en föredömlig variation av tempo och ljudbild. Känns oundvikligt att addera fler associationer, i minst en komposition exempelvis den så kallade Canterbury-skolan och Camel. Tycker mig höra fragment från dessa hängivna musiklyssnares favoriter. I All Fools Day tar det svulstiga och diffusa överhand, tillhör de kompositioner vilka utgör utfyllnad i likhet med Wahat If vars öppna-spjäll attityd gör att den kantrar.

Inte utan att man ibland saknar rytmsektion och gästande musiker. Den som förekommer heter Klara Schmidtz som spelar altsax i finalnumret. The Butterfly Effect som tar oss i mål kännetecknas i övrigt av snygga utsmyckningar inklusive ett utsökt solo av Lundquist och i outrot fint avvägda toner på piano.. Är som framgår förhållandevis kluven och stannar vid 3+, vilket till viss del beror på att jag vanligtvis föredrar annan musik. Flera slagkraftiga melodier har omnämnts. Och Step Out Tonight är en höjdpunkt med sin suggestiva refräng och tjusiga licks, en komposition som hade tjänat på att utvecklas ett tag till.

Ensemblens förbluffande mångsidighet imponerar i allkonstverk som trollbinder – Sonetter på Göteborgs Stadsteater

19 januari, 2026 by Mats Hallberg

Baserad på sonetter av William Shakespeare (översättning Lena R Nilsson)

Regi, scenografi och kostymdesign: Kenneth Kvarnström

Ljus- och videodesign, scenografi: Joonas Tikkanen

Maskdesign: Katrin Lind

Ljuddesign: Dan Andersson

Textcoach: Johan Gry

Aktörer: Philip Zandén, Emil Ljungestig, Rachel McNamee, Maria Salomaa, Karin de Frumerie och Jonas Nordberg

Urpremiär: Studion Göteborgs Stadsteater 16/1 2026

Spelas till och med 21/2

Alla med någon form av intellektuell inriktning och intresse för teaterkonst, har sannolikt sett en stor mängd uppsättningar vars manus emanerar från William Shakespeare. Undertecknad är inget undantag. Och i egenskap av student två terminer i England sågs dessutom en handfull Shakespeare-pjäser. Senaste åren i Göteborg har Romeo och Julia spelats som en slags idéburen musikal på Folkteatern medan Karin de Frumerie med frenesi gestaltade en förryckt hämnare i Hamlet för några år sedan. Shakespeares verk är evigt aktuella.

Vad beträffar sonetterna, 154 stycken till antalet publicerade tidigt 1600-tal, tycks Kenneth Kvarnström och dennes samarbetspartner Joonas Tikkanen genomfört en ny idé på förslag från Stadsteaterns konstnärliga ledare Linda Zachrison. Nämligen ett scenkonstverk med ett urval dikter framförda i enaktare där deklamation och musik fusioneras med dans, miniföreläsningar, videokonst, berättande, spektakulär koreografi samt ett par hyss. Och ett par scener rymmer tendenser till gestaltning. Sättet att väva ihop olika konstnärliga uttryck baserade på ”Shall I Compare Thee To A Summer´s Day” jämte ett antal andra fjortonradingar gör dem, till pionjärer. Kan som kuriosa meddela att jag för mer än fyrtio år sedan detaljstuderade somliga av dem på b-nivån, i litteraturhistorisk kurs ”From Chaucer To Dickens”. Tretton av dem ingår i sparad kurslitteratur: ”An Anthology of English Verse – From Wyatt To Dylan Thomas” tryckt 1969.

Uppsättningen innehåller flera lockbeten. För den stora publiken är givetvis Philip Zandén dragplåstret. En Folkkär skådespelare, regissör och tidigare teaterchef som näppeligen behöver någon närmare presentation. I höstas medverkade han i lyckad uppsättning av Lars Noréns Communion på samma scen. Delade då scen för första gången med systern Jessica. Här framträder han tillsammans med bland andra sin hustru Maria Salomaa. (Hennes medverkan i Katt på hett plåttak var förmodligen debut på Göteborgs Stadsteater.

För anhängare av samtida dans är finlandssvenske prisade koreografen (också kunnat titulera sig dansare, chef och professor) känd som av de absolut främsta krafterna i Norden. Huvudsakligen stationerad på institutioner i Stockholm nåddes dock stor framgång på GöteborgsOperan i samarbete med Ane Brun i 12 Songs ( recenserad här). Finsmakare av musik i skärningspunkten mellan renässans och barock lockas av att få höra Jonas Nordberg spela luta och teorb (långhalsad variant som på sin tid användes som generalbasinstrument) i verk av framför allt John Dowland, samtida med Shakespeare. Nordberg som tidigare samarbetat med Kvarnström i ett par projekt har turnerat i över tjugofem länder genom att samarbeta med såväl barockensembler som orkestrar inriktade på modern repertoar. Danspubliken bespetsar sig på ykesutövningen hos Rachel McNamee, ansedd som en av Europas främsta dansare, För somliga räcker förstås inramningen i och med med vishet och skönhet som genomsyrar sonetterna.

Seriösa approachen blandas upp med några skojiga upptåg. Ofta görs det mycket underfundigt, ibland framstår avvikelserna, upphävandet av ”fiktionen”, som svårförklarlig. Teamet kanske räds en alltför ”high brow-artad” torr fördjupning, att en konsekvent dylik linje skulle tråka ut. Framstår som gåtfullt varför minst sagt intensiv monsterhit av Prodigy tagits med i explosivt inslag. Vill man tillfälligt distansera sig genom att totalt bryta stämningen? Stilbrottet skakar om för ett par minuter. Ett kul hyss är att ensemblen tar sig off stage, talar i mun på varandra genom att skandera Shakespeare från olika håll mot publik i upplyst salong.

Den smartaste manövern iscensattes av Emil Ljungestig när han likt en militant demonstrant i megafon, gällt basunerar ut en sonett. Det sker på en ramp när skådespelaren agiterar ståendes ovanför den välvda konstruktion i fonden som blir till rutschbana. För att det inte ska råda något oklarhet påpekas hur förtjust jag blev i verket som helhet, att förflyttas till denna fantasifullt riggade värld med fantastiskt duktig ensemble som vägvisare.

Musiken är ett kapitel för sig. Norberg trakterar oftast det otympliga tidstypiska instrument teorb. Förutom stycken signerade Dowland, Purcell och ett par andra tonsättare från barocken framförs egna improvisationer. I förteckning på hemsida och program förekommer en allsköns mix, många för mig obekanta kompositörer från såväl nutid som tonsättare från flera hundra år tillbaka. Somliga av dem förekommer som effektfulla fragment. Bryan Ferry och Rufus Wainwright, som jag på olika scener hört live, tolkar sonett 18 respektive 20, fast Zandén tar över den först nämndes superba tolkning. När sentimental sedermera berömd ballad skriven för Elvis Presley som soundtrack eftertänksamt framförs av ensemblen, inser man att finalen infaller, att säcken knyts ihop. Rörande och effektfullt! Sångcoach Viola Blache ska kreddas.

Inledningen är lysande. Philip Zandén har utsetts till en slags guide, förklarar verkets premisser med dess överklivningar och raffinerade blandformer. Genom röster i högtalarna och projektioner får premiärpubliken mer kött på benen vad gäller versmått och översättningsarbete. Ensemblen är också förnämligt delaktiga i processen att förklara sonettens egenart. Lena R Nilssons tankar och Johan Grys förvärvade kunskap förmedlas på ett sakligt och spirituellt vis. När den sist nämnde och andra redogör för versmåttets rimflätning och rytm – jamber, troké och dylik betoning – känner jag svagt igen mig. Äger Alf Henrikssons Verskonstens ABC och skrev tenta på dessa begrepp för cirka fyrtio år sedan. (Ber om överseende för ytterligare personlig utvikning.) Bortser vi från verktyget som sådant är det lätt att instämma i utgångspunkten. De tjugosju(?) sonetterna erbjuder en sinnlig poetisk resa med existentiella reflektioner och längtan efter kärlek som centrala motiv med okonventionellt drastiskt bildspråk, något som påtalas på teaterns hemsida.

Samtligas handlag övertygar. Ensemblen har exakt koll på varje vers, hur stavelser ska betonas. Att hörbarheten inte alltid är optimal från Salomaa får tillskrivas hennes brytning. Raffinerat att McNamee från Kanada reciterar sonetterna oöversatta Att också den exceptionellt reslige musikern och den viga dansaren behärskar det verbala och får orden att ligga rätt i mun är en bedrift. Omvända förhållandet är lika slående. Dansaren inlånad från GöteborgsOperan utför ett anslående solo, men ingår i uttrycksfull koreografi med övriga kvinnor samt utgör riktmärke när ensemblen i underhållande sekvens gör ett dansant statement i färggranna fluffiga plagg.

Samtrimmade ensemblens självförtroende lyser igenom, avspeglas i deras agerande där Zandén visar vägen. Karin de Frumerie som senast ingick i Communion demonstrerar i vanlig ordning obestridliga kvalitéer medan Emil Ljungestigs insats bör framhållas extra. Gör här en av sina allra styvaste prestationer på Stadsteatern (finns femton roller att välja på vilka jag beskådat). Sannerligen ett visuellt, poetiskt och musikaliskt allkonstverk där Kvarnström och hans medarbetare, sett till att variera det förväntat följsamma med udda, motsträviga och underhållande inslag. En annorlunda värld man önskar bli omsluten av igen.

Fokus på bärkraftiga melodier och berättande från resor – Su Andersson med band + support Sisters of Invention på Pustervik

18 januari, 2026 by Mats Hallberg

15/1 2026

Matsalen Pustervik i Göteborg

Har två gånger tidigare skrivit längre texter om Su Andersson. Dels recenserat cd:n Brave i positiva ordalag, dels avgett fakta och funderingar om lyckad konsert hon höll på samma scen för två år sedan. Att jag alls fick nys om denna singer songwriter berodde utskick av recensions-cd från oberoende promotion-bolaget Hemifrån. Blev till slut nyfiken. Började lyssna, imponerades och trodde först att artisten var från USA. Hon sägs ägna sig åt folkrock med en anstrykning av americana och hämtar sina berättelser/ beskrivningar av tillstånd från vistelser i stora städer i Europa eller baserat dem på tågluffande i USA. Föga förvånande har kollektionen låtar publicerade över tre album knåpats ihop på engelska.

På senaste albumet Postcard som här hemma fick sig ett par extra lyssningar inför spelningen, har den tidigare arkitekten anlitat såväl Henning Sernhede som Axel Olsson. Den senare i egenskap av arrangör/ bollplank, klaviaturspelare och medproducent, den förstnämnde i egenskap av gitarrist, medproducent samt ljudtekniker. Bägge finns med på scen under en konsert som pågår uppemot halvannan timme. De hade sällskap av Adam Olsson på el- och kontrabas samt systrarna Almgren. Blev glad å artistens vägnar att det fanns få lediga ytor i rummet på andra våningen, var nästintill slutsålt.

Låt mig förtälja om Sisters of Invention vilka värmde upp för huvudakten. Duon bestående av trumslagare (plus elektronik) Malin Almgren och hennes lillasyster Karolina på sopransax och sång lirade cirka en halvtimme. Kan tyckas kuriöst att de som är avsevärt mer etablerade agerar förband efter åtta album, inklusive samarbeten med Bohuslän Big Band och pappa Owe, sedan 2012 men skulle å andra sidan kunna vara premiär för dem att uppträda på rockklubb. Att de sprungna ur jazzig improvisationsmusik successivt närmat sig beatorienterat sound, särskilt med näst senaste verket Sisterhood vars vinylutgåva recenserades här, gjorde sannolikt att det kändes som ett naturligt steg och nya albumet Aurora. Malin och Karolina driver parallellt separata karriärer och särskilt duons trumslagare (också anställd hos Bunkern bokar) har haft jobbat i musikal och i rockiga grupper. Har varit på en handfull av Sisters of Inventions spelningar.

Duon dundrar igång på utsatt tid, verkar volymmässigt ha tagit höjd för den för dem exotiska miljön. Inleder med aningens introvert tonspråk i Lokatt. Följs upp av Vatenfall som kännetecknas av ett luftigt sound. Deras instrument täcker föredömligt spektrumet bas – diskant och ovanpå läggs ibland angenäm elektronik framtagen av Malin. Då endast Karolina har tillgång till mikrofon står hon för samtliga presentationer. Vi förunnas låt om kärlek signerad Malin fast med passionerad sång från Karolina. Skön melodi med ett svävande förlopp. Fylligt stundtals fett sound inramar deras beatbaserade melodier med stråk av jazziga utvikningar och progressive harmonik. Korta konserten kulminerar i Blåeld, en innovativ dänga där Garbarek-influenser möter drum & bass -groove. Man avrundar sitt koncentrerade framträdande genom Home vars raffinerade klangbild med loopad röst, lager av ambient-elektronik och en bombastisk b-del får låten att lyfta. Samtliga kompositioner hämtas från färska plattan Aurora.

Efter cirka en halvtimmas paus äntrar huvudpersonen och hennes medmusiker scen. Su Andersson har tagit stora kliv från ett, kanske skenbart, sprött folk rock sound med inslag av visa. Utvidgat konceptet till en slags indie rock som kan vara antingen obändig eller nyanserad. Ibland kompletteras ljudbilden när steg tas tillbaka till ursprunget. Artisten förblir dock sig själv, visar med sina introduktioner att hon är en singer songwriter. Låtarna som märkligt nog nästan alltid har motiv från vistelser utomlands är sällsynt gedigna, har en substans som fångar oss lyssnare som upptäckt henne. Skulle tro att samtliga titlar från fjolårets välproducerade album Postcards levereras.

Innan mina anteckningar granskas vill jag komma med ett par reflektioner. Konstaterar ånyo att artistens mörka och tonsäkra stämma (kontraalt?) skiljer sig åtskilligt från hennes röst i tal. En ”egenhet” hon delar med bland andra Elle Andersson och Isabella Lundgren. Sammantaget hade jag inte samma behållning denna gång som för två år sedan, vilket uteslutande berodde på bitvis irriterande obalans av ljudet. Baskaggen och än mer Adam Olssons elbas dominerade på ett icke önskvärt sett. Nyanser gick förlorade när somliga volymsvaga instrument dränktes av mullrande bas. Har inte läst Bella Stenbergs recension i GP. Vet därför inte om hon uppmärksammade olägenheten, fast hon vurmar för genrer som heavy metal. Som det nu tyvärr blev hajade man till, gladdes åt enstaka snygga solon från gitarrist respektive saxofonist. Något annat som stack var hur artisten uttryckte sin tacksamhet över att kunna genomföra arrangemanget inför så pass många och entusiastiska åhörare.

Finns ett vägvinnande sug inbyggt i flertalet melodier, vilket är ett framgångsrecept. Publiken upplyses om att den befinner sig i tur och ordning inledningsvis i Hamburg, Montpellier och Barcelona. Sist nämnda, finstämda lägesrapport lanseras med ypperligt intro av Axel Olsson på dennes tangenter ( lät som akustiskt piano). Så pass här långt in i skeendet hörs Sernhede färga för första gången med licks, samtidigt som trumslagaren greppat sina filtklubbor. Vi får en medryckande sak med mycket text om ett oväntat möte i USA, visar sig vara en personlig favorit för artisten hämtad från debuten. Den följs av händelser i Berlin i sprudlande up tempo. Vertigo är en slagkraftig hit, följaktligen ett av konsertens krön. Klaviaturens toner förenas elegant med distinkt riffande från den man som länge tillhört West of Eden och som härom året fick ett genombrott i eget namn och kallats Göteborgs svar på Mark Knopfler. I vad som uppges vara Anderssons mest streamade låt ges Sernhede utrymme. Motsvarar förtroendet med inspirerat solo.

Hon vars estetik hedrande jämförts med storheten Gillian Welch överraskar genom att göra två låtar på svenska i avskalat format. I den första ackompanjerar Su sig själv på akustisk gitarr i en elegi över en bortgången väninna. Märker inte någon antydan till nervositet, däremot påtaglig spelglädje. Hon har självförtroende nog för utläggningar och förklarande upplysningar vilka ersätter krystat mellansnack. Avdelningar med recitativ i franska kusten-influerade Sunset Unlimited är ett stilgrepp som känns igen från Rickie Lee Jones. Ömsint poetisk text kryddad med vissling tillhör också de ballader där huvudpersonens gitarrspel gör skillnad.

Oh la la, Oh la la dokumenterar vistelse i Paris. Den chanson-liknande melodin med vindlande text fylls i galant av Sernhedes sound förstärkts med avpassad pedal. Su trakterar munspel i ett charmerande alster med tillsats av onödig tyngd av bas. Rytmsektionen utgör en solid och följsam grund, ska inte klandras för att de stundtals är på tok för högt mixade. Produktiva Bröderna Olsson har jag för övrigt hört live ett par gånger under sitt bandnamn Jaded Jane. Märker att jag inte nämnt Karolinas ljusa fraser, beror på att de alldeles för sällan gör sig gällande. I rörande repetitiv final ges hon lyckligtvis plats, träder fördelaktigt fram.

Based On A True Story sägs hylla den baskisk ostkaka. Detta bluesiga alster utvecklas till en höjdare. Henning briljerar ´a la Robert Cray varvid Axel ypperligt tar vid på sitt keyboard/ synt. I svängiga Missing It All ger sig Sernhede hän i ett patenterat stick. Ska påpekas att sättningen skiftar en smula och att livemusiken pågår så pass länge att uteblivna extranummer inte saknas. Istället lämnar en i taget scen efter att frontande sångerska gått av först, under det att Voices From The Past skanderas som ett mantra. Effektfullt sätt att sprida värme i rummet. Och för nyfikna som missade tillställningen rekommenderas det utomordentliga albumet Postcards inspelat i Göteborg plus ett par spår i legendariska Hansa Studion.

OBS Ha överseende med bristfällig bildkvalitet

Mats Hallberg

Footer

Om oss