Mats Hallberg

Stockholm Jazzfestival: Andreya Triana på Fasching
10 oktober 2015
Betyg 4

En avgörande skillnad gentemot gamla tiders Jazz & bluesfester på Skeppsholmen, är hur möjligheten att göra fynd begränsats när det inte säljs festivalpass. Är nog bara en klick som numera väljer utifrån förhandsreklam. Denna vokalissa hade jag förväntningar på, förväntningar som infriades med råge. Hon har potential att bli nästa starkt glimrande stjärna inom afrikansk-amerikansk musik. Triana har redan turnerat värden över, därtill släppt två lovordade album och gjort några uppmärksammade samarbeten. Vad som möjligen saknas för att kunna ta det sista steget, är ett mer profilerat band och ett knippe låtar i klass med hennes megahit Gold. Den positivt laddade damen är utrustad med en hes genomträngande röst. För att ni ska förstå vill jag påstå att detta kraftpaket, har en genomborrande låga i sig som når ända bort till Norra Bantorget. På ett helt utsålt Fasching levererar hon Neo-soul av bästa märke, indränkt i en uppfordrande stämma som är en korsning av Cassandra Wilson och Jill Scott, fast ändå helt personlig.

Rusar från Kulturhuset, hinner precis till ögonblicket när de kör igång sitt set. Första låten visar sig vara fullödig spänstig funk i form av It´s not over. Bandet följer henne ledigt och det är befriande att slippa bli dränkt i basljud. Kompet med Aram Zarikian på trummor och basisten Ruth Goller är charmerande svängiga och distinkta, skönt nog utan egna excesser. Sedan får man acceptera att kompet i denna musikstil ligger i ljudmixens framkant. Nathaniel Keen hade därför en underordnad position. När medryckande Lost where I belong sträcktes ut instrumentalt, förlänades emellertid Keen ett gitarrsolo.Triana och hennes musiker sprider lycka när de gör titelspåret och Changing shapes of love från aktuella albumet Giants. Och på den utstakade vägen fortsätter man. Karismatiske låtskrivaren från England, vars bakgrund är multikulturell, kännetecknas av patos och viljan att experimentera. Konserten igenom var en emotionell tilldragelse med ett magnifikt tryck. Soundet som antytts inte jämntjockt, utan kunde bjuda på pendlingar både mellan och mitt i låtar. Lullaby gjordes delvis i groovig baktakt med några stänk doo-wop. That´s allright with me är en hyllning till hennes ensamstående mamma, en av sångerna innehållande pigga taktbyten.

I Trianas mellansnack framkom att det var första gången hon var i Sverige. Uppmaningen till oss löd: ”Relax and enjoy!” Hon uttryckte flera gånger sin uppskattning över att få gästa festivalen, att vi kommit för hennes skull och inte minst över publikens gensvar. Inte konstigt med denna imponerande liveakt. Förstärkt av megafon serveras Keep running vars stompiga beat gör oss ännu gladare, liksom tre extranummer. Då är publiken så exalterad att den är nära kokpunkten. Till ett ensamt piano framförs Song for a friend som avlöses av mäktig ordlös allsång i Gold och allra sist blir det Eurythmics acapella med komp från egna loopar. Snubblande nära högsta betyg.

Stockholm Jazzfestival: Josefine Lindstrand på Kulturhuset
10 oktober 2015
Betyg 4

Ibland är förutsättningarna långt ifrån optimala. Trista faktorer påverkade recensentens koncentration och allmäntillstånd. Om mångsysslerskan Lindstrand vet jag endast vad jag läst mig till. Kvinnan med den fina rena rösten verkar höra hemma lika mycket i två parallella kretslopp: det populärmusikaliska och det som vetter åt konstmusik. Hon förmedlade ett betagande ljudlanskap, en sakral stämning. Det var spännande och emellanåt sövande. Några gånger inträffar inte små skiftningar, utan abrupta stilbrott som ruskar om. I verket Mirages by the lake samarbetar hon med prisade körledaren Björn Johansson och Karolinskas kammarkör. Första delen fick sitt uruppförande i Örebro ifjol. Nu har Lindstrand skrivit till en fortsättning som här fick sin premiärpublik. De båda akterna varade sammantaget i cirka hundra minuter.

Trots publik ända från Turkiet gapar åtskilliga stolar tomma i Hörsalen, vilket är synd. Jag tror att konseten kommer växa hos mig, bli ett minne att vårda ömt. Texter och arrangemang andades vördnad för livet och var en elegi över att livet är ändligt. Alla stycken är på engelska förutom första aktens final: Är detta allt? Utgångspunkten har varit känslan av svunnen barndom och känslan av förlust. Ljus och skuggor, det starka och det svaga, svarta och vita färger, skira pianoklanger och effektfull programmering, samplade naturljud och kör som tar ifrån tårna. Ja, det fanns mycket kontraster och samspelande ingredienser att hänföras av. Noterade i andra akten en höjdpunkt i Why do we close our eyes och The beat of the heart. Lade märke till mycket medryckande takter, bombastiska pukor och körarr, samplade fåglar, ljuvliga ackord från Östholm och snygga synttrummor som markerade musikens stämning. I denna längre sekvens fick kören jobba, vilket resulterade i en fullträff. Finalnumrets It could have been you gick i vemodets tecken. Ljuddesignern August Wanngren förtjänar att harangeras. Fick lite Philiph Glass-vibbar av detta evenemang, vars likheter med genren jazz var närmast obefintliga.

Jag tyckte om körens insatser och hur körpartierna arrangerades, fast jag vill hävda dels att den var överdimensionerad (47 stycken) och dels att den inte togs i bruk tillräckligt mycket. Aningen kluven i min inställning till Gunnar Halles prestation ,vars trumpetande i det låga registret bäst kan liknas vid den karaktäristiske Jon Hassel. Den anmärkningsvärda begåvningen som för drygt tio år sedan fick Ted Gärdestad-stipendium och för drygt fem år sedan utmärkelsen Jazz i Sverige, sjunger riktigt bra och övertygande. Men här firar hon störst triumf som upphovsmakare. Nu har jag hållt inne med det allra mest fantastiska, nämligen Fredrik ”myran” Myhr på slagverk/ effekter och den för mig betydligt mer välbekante Jonas Östholm vid pianot och några gånger på synt. Oj, vad de bjöd på örongodis! Jag hade planer på att låta Östholm ta plats i rubriken. Istället avrundar jag med en oreserverad hyllning till denne underbare musiker, en man jag annars bara hört i renodlade jazzsammanhang. Mirages by the lake stöds av Kulturrådet, Statens Musikverk och har enligt uppgift turnerat i Kina. Föreställer mig att den lyriska perfektion som genomsyrar körverket ses som oemoståndligt exoktiskt av människor från andra kulturer.

Stockholm Jazzfestival:
Patrik Bomans Ambivalent på Plugged Records 9 oktober 2015
Betyg 5

Till synes helt plötsligt kom han välförtjänt i rampljuset för cirka femton år sedan med sitt Seven Piece Machine. Jag såg dem på Skeppsholmen och köpte senare deras första skiva. Patrik var basisten i förgrunden, tillika bandledare, låtskrivare samt arrangör. Tror också att han varit producent.

Den välklädde mannen påminner utseendemässigt en del om instrumentkollegan Dan Berglund. Sedan försvann han från scenen eller var det jag som tappade bort honom? Nu har ny konstellation bildats och och skivsläppet sker naturligt nog i Gamla Stans förnämliga affär. Bandledaren introducerar därför med att säga: gillar vi musiken kan vi ta med den hem, fast just öppningslåten inte finns inspelad. I denna glidande komposition blir det solo av i tur och ordning saxofonisten Amanda Sedgwick, gitarristen Max Schultz och pianisten Carl Orrje.

Noterar direkt att ljudet är sensationellt bra, även om pianot i början drabbas av smärre tekniska problem. Efter nämnda behagliga låt i halvfart med mycket tilltalande rytmisk figur, blir det hetsigare i Cyber Sam. Samspelet blåsare – komp är raffinerat.

Den för mig obekante Magnus Wiklund levererar ett snyggt rivigt trombonsolo. En härlig duell mellan trumslagaren Chris Montgomery (som jag frapperande ofta hört live på sistone) och Schultz, övergår i ett långsamt intro. Vi får reda på att väsande blås och tassande komp framför inledningen på Melancholy Albert, som låtskrivaren tillägnat sin son. Mitt i stycket görs en drastisk förändring, varvid jag associerar till Headhunters och temat i So What.

I denna påtagligt beatbaserade spelglädje fyrar Sedgwick av ett inspirerat solo. Ensemblen spelar verkligen ut för fullt, allt sitter oklanderligt. Fjärde låten bjuder på lagom intrikata rytmer med basens melodislinga lagd ovanpå. Detta nummer hade en skönt harmonisk struktur, kombinerad med ett fladdrigt spelsätt. Helt enkelt mycket angenäm bebop! Stor konst att kunna förena lättlyssnade toner med ypperlig kvalitet. Musiken kändes oerhört fräsch och upplyftande. Min bedömning grundar sig på närvaro under två tredjedelar av spelningen. Var tvungen att skynda vidare till festivalens officiella öppningskonsert.