• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

A tribute to the Last Waltz på Stora Teatern i Göteborg – Historisk konsertfilm stilsäkert reproducerad

11 februari, 2016 by Mats Hallberg

A tribute to the Last Waltz på Stora Teatern i Göteborg

Hade förmånen att hamna på konsert uppbackad av Skellefteå kommun och ett otal andra sponsorer. Några entreprenörer bosatta långt ifrån vad som utgör centrum, har sett till att the Bands mytomspunna avslutningskonsert fått en renässans., en konsert i en nu riven arena i San Francisco vars gästuppbåd var helt sensationellt. Bara aningen överdrivet kan påstås att alla var där. Filmen gjord av Scorsese kom 1978, sågs av mig när det begav sig på bio. Den brukar betecknas som tidernas bästa i sitt slag. Ett stort gäng habila, antagligen skolade musiker, har under ledning av producenten och musikern Johan Nordlander förnämligt repat in en livsbejakande repertoar. Med projektet har de tagit plats i rampljuset, efter att ha fört en relativt anonym tillvaro.
Kan tycka att det var en lycka att jag hittade till the Band, vilket skedde genom dubbel-LP:n Anthology. Några år tidigare hade jag nämligen snöat in på ekvilibristik inom fusion och symfonirock.

Hur som helst identifierade jag med välbehag i stort sett samtliga kompositioner som framfördes på Stora Teatern. Så långt som möjligt efterliknade man sina hjältar, både vokalt och och i sättet att spela. Här märks en skillnad gentemot flera av deras gäster, vilka sticker ut mer genom att göra sin grej, tillföra något eget. I fjol besökte orkestern Södra Teatern i Stockholm. I helgen drog man två fulla hus på Västkusten. Var en övervägande mogen publik med egna minnen och noll intresse för en viss schlagertävling i SVT. Tevekändisen Micke Lejnegard var konferencier, med alltför många anspelningar på rivaliteten, mellan hockeylagen som i skrivande stund har flest poäng i SHL. Till hans fördel ska sägas att matnyttig info om the Last Waltz gavs samt att han tog ton i odödliga The Weight.

Hela eventet började och avslutades som sig bör med röd ridå jämte Robbie Robertsons instrumentala specialkomposition i högtalarna. Efter inledande stompiga The shape i´m in och This wheel´s on fire gjorde jag en reflektion. Bandet lirade i ett lite för uppskruvat tempo. Efter hand åtgärdades detta, vilket märktes från och och med Neil Youngs hjärtskärande ballad Helpless. På backdrop kunde vi förresten beskåda stillbilder från filmen. På plats på legendariska Winterland fanns en ung fotograf vid namn Håkan Sandsjö, en man jag träffade på Stora teatern intill hans svartvita foton. För att återgå till scenen fanns väldigt mycket att fröjdas åt. Frapperades över vilken glimrande låtskatt vi kunde frossa i.

The Band hämtade inspiration ur alla upptänkliga stilar, vilket resulterade i fantastisk musik. Två höjdpunkter som exponerade spännvidden, mellan snabbt och långsamt, dur och moll; var Life is a carneval respektive Acadian driftwood (ett mästerverk som inte kom med i filmen).

Flera sångare lät förvånansvärt lika sin förlaga, vare sig det rörde sig om Rick Danko, Richard Manuel eller Levon Helm. Petter Sandström var på tårna i rollen som Van the Man. För att uppnå idealisk variation följde man inte låtordningen från The last waltz. Mest gåshud skapades av tre män vars bluesiga uttryck adderade en dimension till ett redan fullödigt program. Syftar på Mats Ronander i förening med Bengan Blomgren och Nikke Ström.

Fräckast blev det när Bengan lade lager på lager med ljuvliga ackord. De körde på med full attack i Mannish boy och Mystery train. Ebbot fick igång salongen i The night they drove old Dixie down, medan Nina Persson (Emmylou) och Annika Karlsson (Joni) utgjorde fina enda kvinnliga bidrag. Kent Norberg är som klippt och skuren för att ta sig an the Bands teammate Bob Dylan. Pär Wiksten fanns med bland andra kända namn, även om just han inte gjorde något större avtryck. Som extra final förärades David Bowie en hygglig version av Heroes med alla medverkande på scen. Den norrländska ensemblen var en genuint trevlig bekantskap. Gillade kompet med Erik Holmström bakom trummorna och den yvige Magnus Berger på bas. Blåssektion höll hög standard både unisont och i solon. Vidare var det fascinerande med spelglädjen hos Elin Lindström, en person som njöt av att kliva fram med musikaliska muskler.

Konstnärliga prestationer är i motsats till idrottsgrenar inte mätbara. The Band är märkligt förbigångna, nästan underskattade. Kvintetten var erfarna individualister med unika kvaliteter som funkade förträffligt ihop, åtminstone musikaliskt. Efter en härlig nostalgitripp, är det frestande att hävda sådana låtar görs inte längre. Kan vad som hände för drygt trettionio år sedan i Califonien, ha varit krönet på det vi kallar amerikansk populärmusik? Efter den show som gavs i helgen är jag beredd att vidimera denna öppna utsaga.

Fotnot Före jul såg jag Bill Öhrströms All star blues band på Nef. Där huserar Kjell Gustavsson bakom trumsetet, en musiker som också är en av Peter Carlssons Blå grodor. När trummisen fick nys om att jag är skribent, bjussade han i reklamsyfte på CD:n By the swamp inspelad av Dag Lundquist 2013. På skivan spelar Kjell Gustavsson Rythm & Blues Orchestra vars sound till viss del påminner om the Band, baxar därför in dem här. Orkesterns alster skiftar mellan att vara klämmiga och släpiga. Utan att vara jätteoriginella är de egentillverkade låtarna mycket välgjorda. Orkestern är otroligt samspelt! Blåsarna är skönt synkade med kompet. Andra framträdande instrument är givetvis gitarr, dragspel, lapsteel och keyboards. Live kan de höras på Akkurat på Hornsgatan och liknande ställen

Arkiverad under: Musik Taggad som: A tribute to the Last Waltz, Göteborg, Stora teatern

Den stora ensamheten: Svårtolkad monolog om en världsförbättrare

7 februari, 2016 by Mats Hallberg

ensamheten

Den stora ensamheten
Av Johan Friberg
Urpremiär 6 februari på Folkteatern, Göteborg

När det känns motigt att recensera skjuter jag skrivprocessen framför mig. Detta är ett sådant tillfälle. En knapp timmes monolog om solidaritet och terrorhot borde bli jätteintressant. Ändå famlar jag efter orden dygnet efter urpremiären på Folkteaterns lilla scen. Beror det på recensenten nedtyngd av fyra jobbnätter eller är orsaken en produktion som inte nådde fram?

ensamheten2Mångsidige Johan Friberg står för regi och idé. En gång på teaterträff hos frigruppen Tamauer hade vi ett givande samtal. Konversationen utgick från att jag var vittne till en sällsynt skrattparoxysm han var medskyldig till. Detta inträffade för närmare tio år sedan, under en utbudsdag med Skådebanan, när skönt tokiga 1 2 3 Schtunk skulle presentera sig. Senaste gången jag såg honom på scen kan ha varit i Katitzi. Vet inte om han skrivit med uttalat mål att Sanna Hultman skulle framföra hans uppfordrande manus. Kan dock näppeligen tänka mig någon annan i Västsverige som skulle ha passat bättre. Vissa skådespelare har gjort sig oumbärliga för en viss typ av roller. (Örjan Ramberg som ömklige O´ Neill i Ge oss skuggorna är ett motsvarande exempel.) Den pedagogiska övertygelsen och den långsamma fraseringen är omisskännlig, liksom hur berättandet understöds av tydliga gester. Några gånger markerar Hultman vad det vill säga att hålla sig på betryggande avstånd alternativt komma riktigt nära. Och hon har sannerligen laddat sin karaktär med en stor portion inlevelse. Märks väl att hon och regissören jobbat mycket med att hitta rätt tilltal, vilket man skulle kunna ha gjort än mer av.

På väg för att sätta oss på läktaren hälsar skådespelaren genom handslag. Hon har oömma kläder i form av gummiskor, jeans och vinröd tröja. Enda scenografi är en avsats i trä med ett fundament att sitta på, vilket efterhand utvecklas till en kontstruktion som påminner om avrättningsmetoden elektriska stolen. Denna anordning jämte en ryggsäck, blir gåtfulla verktyg i berättandet. De får oss att associera kring offer och förövare.
Inledningsvis får vi höra om en fakir vars konster inte riktigt går enligt plan. Den stora ensamheten är enligt de ansvariga en bisarr och livsfarlig monolog där främlingskap och tiggeri ingår som avgörande beståndsdelar. Kunde uppfatta att det handlar om en individ som vill göra gott, ett samvete som identifierar sig med den andre, som bedömer och betraktar. ”V” har uppenbara problem med att behålla kontrollen, attackeras av fatala impulser. Men det är allt annat än lätt att förstå hennes resonemang. Texten slingrar sig runt begrepp som rädsla och godhet utan att ge publiken något facit.

Det här är troligen första monolg jag ser på Folkteatern. Utmynnar för min del i ett lakoniskt ”jaha”. Tror att Fribergs text skulle behövt en kommenterande uppföljning, kanske rent av ett panelsamtal där idévärlden hos ”V” ställs emot de skrämmande nyheter vi upplevt senaste halvåret.

Foto: Sanna Hultman

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern

Varning för vilt av Aino Trosell – Några fullträffar räcker långt

28 januari, 2016 by Mats Hallberg

ainotrosell

Varning för vilt
Författare Aino Trosell

En mycket produktiv författare vars verk når ut, har för första gången gett ut bok på eget förlag. Från ax till limpa på rekordsnabba tre månader. Klimatfrågor gör avtryck i Trosells senaste sammanställning av noveller, något jag noterar i den motbjudande kylan vi genomlidit.. Författarens väderobservationer i alla ära. De är underordnade den mentala temperatur hon skickligt frammanar. Thåström sjöng om mental istid som resulterar i avstjälpning, något det finns gott om i samlingen. Följaktligen är Isbränna inkluderad , aningens uppdaterad. Den och en annan långnovell – lika klassiska På en öde ö i havet – existerar numera också som ännu ej förlösta filmmanus. Med några undantag består samlingen av tidigare publicerat material, varav merparten utkommit också som ljudböcker. Bokreleasen komnbineras med turné i Norrland.

Vill vara renhårig, avslöjar härmed att jag är” jävig”. Har många uppmuntrande upplysande mejl sparade från Aino, samt varit publik under åtskilliga framträdanden. Hon i sin tur har funnits vid min sida när jag har haft kalas och fått pris. Till yttermera visso har Aino skänkt mig nästan rubbet från sin omfattande verkförteckning, ett läserbjudande omöjligt att motstå. Hur vi träffades? Jo, på årligt fackligt bokseminarium på Brunnsvik. Jag har tidigare knåpat ihop ett knapphändigt porträtt, jämte positiv presentation av romanen Hjärtblad. Och jag kände självklart igen ett antal av novellerna. Med tanke på hur osmakligt jag finner den vänskapskorruption som förekommit i DN Kultur, behövdes detta meddelas.

Ur harmoni uppstår ingen dramatik, är en truism som hittas i en av novellerna. Småputtrig vardag förmedlas nästan bara som relief till onda tilldragelser. Trosell gillar att föra läsaren mot det otäcka, vilket två välskrivna samlingar Krimineller (hennes eget uttryck) visat. Under 2000-talet har hon skapat den kavata karaktären Siv Dahlin, en mångsysslare med osannolik förmåga att ofta bokstavligen hamna i skottlinjen. När hon här prövar lyckan i mäklarbranschen, råkar hon typiskt nog snubbla över brott och besvärligheter. Uppdragsgivaren tappar förstås tålamodet. Episoderna är glimtvis lite kittlande kusliga och genomgående kul förströelse. Normalt associerar man inte min vän med komik. Att skriva trovärdigt om kärlek och sex, är antagligen den största av utmaningar. När ljuv musik uppstår blir orden otillräckliga, eller fånigt sockersöta. Hettan och passionen i Nyårsnatt, en hemlig förbindelse över klassgränser, går inte att ta miste på. Vad som kan tolkas som en mild variant av Fröken Julie blir tyvärr ganska platt. Kanske är jag kräsen, anser att berättelsen känns tillgjord. Övriga bidrag håller högre kvalitet, i några fall bör de rent av betraktas som mästerverk.

Väl utfört hantverk. Dialoger och beskrivningar som gjutna i trovärdiga novellbyggen. Bildspråket flödar, befinner sig på en avsevärt högre nivå än hos Håkan Nesser. Dalkullan bördig från Malung gör antagligen noggrann research, verkar insatt i villkoren för olika yrkesgrupper. Avslutande Tranorna fångar ypperligt ett skeende, via en omtänksam sedermera bortrationaliserad lantbrevbäare. Bortsett från miljön skulle han kunna vara Mölndals siste lantbrevbärare, vars liv jag tagit del av genom bildföredrag. Den prisade författaren tangerade mörka stråk från uppväxten i dokumentär av filmaren Maj Wechselmann. Somligt sipprar fram som god litteratur i det känsliga möte mellan väninnor, som har titeln Det svarta bakom solen.
Var vi hamnar och vad vi är med om, styrs i relativt hög utsträckning av tillfälligheter, trots våra olika förutsättningar. Trosell uppmärksammar människovärdet och önskar upprättelse för de kuvade och missgynnade. Hon nyttjar gärna överraskningar som ett stilistiskt grepp, är närmast fenomenal på att skicka sina karaktärer ut ur deras invanda omloppsbanor. Bästa exemplet i Varning för vilt utgörs av skruvade vändningen i Hjärtats fröjd, vars intrig måste anses vara ett av de underligaste, mest fascinerande uppslag jag stött på. Kan jämföras med klassikern nämnd inledningsvis, den vars handling kretsar kring flera förhållanden under samma tak, i karg skogsbygd med anlitad frodig kvinna i händelsernas centrum.

Ibland är det befogat att ta i . Om en fiktiv gestalt tränger in i ens medvetande – så att en känner berättarjagets ohanterbara vrålande smärta jämte hennes hämndbegär – då bör termen mästerverk brukas. Denna mamma , tillika taxichaufför, förtjänar en synnerligen sevärd spelfilm, på temat livet är inte rättvist. Läskiga Isbränna, där vi tvingas vistas i en mardröm, är definitivt ett mästerverk. Rankar novellen som en av svensk samtidslitteraturs främsta.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst

Jag var här först – En pärla om vingklippta kvinnor

28 januari, 2016 by Mats Hallberg

jagharharforst

Jag var här först – del 1 i Roadtrip i regionen
av Kristian Hallberg
Folkteatern, Göteborg
Premiär 27 januari 2016

Flyttar romer runt på grund av ryktesspridning eller beror på det på något annat? Detta är en central frågeställning i Kristian Hallbergs nya kortpjäs, första av tre i projektet Roadtrip i regionen. Uppmärksammade utställningen Vi är romer på Göteborgs Stadsmuseum var en utgångspunkt i skrivandet. Att den knaggliga dialogen mellan två omaka individer, som båda vistas i utanförskap, äger rum just i Lilla Edet är ingen slump. Dramatikern ville insupa stämningar i västsvenska orter där SD har starkt fäste.

Hallberg vars pjäser på sistone satts upp i Sveriges tre största städer, säger i intervju att han kan förstå tjusningen med mindre orter. Men uttalandet motsägs av de dagboksutdrag som publiceras i programmet, vilka återger allmän torftighet och ett begränsat utbud. Vill tala om att jag i fjol såg en lyckad iscensättning av 80-talistens listiga Variationer på Folkteatern.
Vad vi skådar är ett delvis absurt, delvis uppfordrande kammarspel vars spelplats är en föga lönsam änglabutik. Innan premiärpubliken kommit på plats i den lilla salongen hörs en vacker kör av kvinnoröster i högtalarna. Under tiden sitter en person med ryggen emot oss och tillverkar pappersänglar.

Berättelsen börjar med att hon överraskas av besök. Bakgrunden är att Innehavaren Elisabeth vill ha sällskap, därför annonserar hon efter personal. Kringflackande Samatha råkar få syn på jobberbjudandet, kliver in ackompanjerad av himmelska toner. Som enda sökande får hon utan referenser jobbet. De turas om att packa upp och stå i kassan, fast kunderna uteblir.

Kommunikationen dem emellan går knackigt. Butiksinnehavaren tar tillfället i akt att agera chef, låter frustrationen gå ut över den nyanställde. Misstänksamhet frodas snarare än systerskap, vilket leder till ofrånkomlig uppgörelse efter att en lapp satts upp på dörren. Vändpunkten kommer när de sköra kvinnorna kan dela sin utsatthet. Varför vet vi så lite om varandra, om de som vi umgås med i arbetslivet? Detta är ett tema i Jag var här först. Dialogen är vass och korthuggen, stör mig inte på att Hallberg odlat sin fäbless för krackelerande kommunikation genom att trava avsiktliga missförstånd på hög. Manus är lika mycket förhöjning som realism. Inte för inte är underrubriken vardagsmagi i Lilla Edet. Texten kretsar mycket kring att bli betraktad och granskad. Hur handskas gestaltarna vi ser på scen med sådan problematik?

roadtripVar intressant att höra radioinslag i P4 om hur Lena B Nilsson (Elisabeth) och Sara Wikström (Samantha) tagit sig an sina roller. De berättade att engelskspråkige regissören Gary Whitaker – hans första regiuppdrag hos Folkteatern – introducerat dem för nya arbetsmetoder genom att bland annat dela upp manus i sektioner. Flitigt anlitade Karin Dahlström står för scenografi & kostymdesign. Noterade främst alla pappersänglar hängandes i innertaket, Nilssons vita vida blus och den kvadratiska träkonstruktion; ett bygge som regissören liknat vid en tryckkokare. Stycket är kort, uppskattningsvis 50 minuter, vilket innebär nedslag i två karaktärer på bekostnad av fördjupning. Men trots kortvarig dramatik, hinner kontrahenterna karva i varandras psyken, vilket vittnar om textens kvalitet.

Jag har sett skådespelarna i ett otal roller i ett drygt decennium. De brukar suveränt behärska de utmaningar de ställs inför, inget undantag denna gång. Som vanligt sensibelt samspel och stark scennärvaro! Paret på scen är föredömliga uttolkare av ett angeläget drama, vars pendlingar mellan seriositet och avväpnande humor är värda rungande applåder. Vad jag tar med mig är fina rollprestationer och framför allt en intelligent pjäs som manar till eftertanke. Om finansiering kan ordnas, är tanken att denna pärla till enaktare ska ut på turné.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

En fröjdefull jul på Göteborgs Stadsteater – Roligt frosseri i misslyckanden

12 december, 2015 by Mats Hallberg

enfrojdefulljulgbg

En fröjdefull jul på Göteborgs Stadsteater
Av Alan Ayckbourn
Översättning Göran O Eriksson
Regi Stefan Metz
Scenografi Sean Mackaoui

Är osäker på om jag sett Sir Alan Ayckbourn spelas i Sverige. Vet däremot bestämt att jag sett Time and time again och Confusions på engelsk mark, vilket hände när jag var språkstudent i två omgångar för mer än trettio år sedan.
Den produktive 76-åringens oromatiska komedier testas först på egen teater, hamnar därefter i London och går sedan på expprt. Man kan fråga sig varför landets två största stadsteatrar sätter upp samma pjäs under samma säsong (En fröjedfull jul spelas ännu i Stockholm). Medvetet eller slump? Göteborgs största scen för talteater behöver en publikdragare som fyller salongen, något i nivå med I sista minuten eller Påklädaren. Om teaterlystna är ute efter att skratta åt tokigt beteende, då ska skarorna styra sina steg mot Götaplatsen. Blir  tveksamt om rekommendationen står fast om en vill ha med sig något att grunna på. För att använda en musikerterm, så är ju landsmannen Pinter en helt annan bag. Ayckbourn är inte särskilt intresserad av trovärdighet, vill snarare påvisa sina figurers tragikomiska defekter.Sven Hugo Persson väljer i programhäftet att lyfta fram det solkiga och pinsamma. Vissa drag känner publiken igen hos sig själv, med reservation för att de har uppförstorats. Hos Pinter sugs vi in i ett otäckt dramatiskt skeende, medan vi sitter och tittar på världen Ayckbourn målar upp. Det är en markant skillnad.

Ska betonas att regissören inte är vem som helst, utan en internationellt erkänd schweizare som också varit skådespelare. Stefan Metz har gjort minst sex uppsättningar på Göteborgs Stadsteater, tror jag sett alla. Har haft avsevärd behållning av flera produktioner, vill nämna Bibeln, Storstadsljus, några Shakespeare-tolkningar med flera. Senaste tioårsperioden har jag hört mycket musik på stora scen framföras av pianisten Matti Ollikainen. Han är otvivelaktigt en lysande instrumentalist och bandledare, har därutöver gjort en grej av att inte ha någon sångröst; vilket i hans band blir en kul positiv gimmick. Kanske för att understryka tonen i en pjäs som hade premiär 1980, får vi trots allt ett antal knarriga ostyriga julsånger. Hör folk fnissa över kompositioner som vanligtvis innebär andaktsfull stämning.

Julfirandets excesser, stress och förväntningar är ett tacksamt ämne för författare/dramatiker. Här blir det ett kärl att ösa konflikter ur, konflikter som i kombination med missförstånd riskerar att urarta. Under årets största högtid struntar alltför många i att vara lagom. Kulturradions uppesittarkväll brukar servera högläsning från  Ulf Lundell eller Claes Hylinger om julbordsöverflöd.. Vidare finns uttrycket Norén-jul, vilket som bekant förknippas med klibbig ångest. Många reser iväg  för att slippa plikter och påtvingade sammankomster.

Men släkt och vänner firar i En fröjdefull jul hos säljaren Eric Ericsson och hans förbisedda maka Carina M Johansson. Deras rymliga villa i två plan härbärgerar ett tiotal vuxna, jämte en för publiken drös osynliga barn. Bottenvåningen i huset inklusive spiraltrappan i mittlinjen, har scenograf Sean Mackaoui konstruerat som ett slags dockskåp i naturlig storlek. Genomskärningen  har han fått till på ett smart sätt. I skrivande stund slår det mig att pjäsen är en pastisch på tittskåpsteater, sådan teater som Strindberg revolterade emot.  Fredrik Evers gör nämligen en svåger som är en oduglig läkare, som fått för sig att traditionen påbjuder att han spelar dockteater. Hans insisterande på jultrafitioner oavsett respons känns lika patetisk som brevbärare Svensson i SVT. Ganska givet att den komiska kokpunkten i pjäsen uppstår här, väldigt mycket tack vare den stackare som Evers så hejdlöst kul gestaltar. Kvinnor liggandes på golvet hastigt rafsande efter specifika julklappar, är enda scen, vars humorfaktor är i paritet med Evers verbala begåvning.

I En fröjdefull jul finns inte mycket av normalitet, vilket väl redan framskymtat. De tre äkta paren lever i svajiga relationer. Förutom sedan tidigare kända bekymmer i detta julfirande sällskap – alkoholism, benägenhet att skada sig, teknikfixering, självupptagenhet och en vapenfetischist med ohälsosamt kontrollbehov – tillkommer en mystisk gäst. Viktoria Folkesson gestaltar en inbjuden författare. Hans(!) entré i kostym och väst utgör dramats framåtrörelse, får  vådliga konsekvenser.

En vän inom media frågade mig efteråt vad jag tyckte. Sådär blev mitt spontana svar. Jag var inställd på att falla handlöst för den beska engelska situationskomiken. Riktigt så blev det inte. Möjligen är en förklaring den renommerade regissörens ovana vid genren. En handfull skådespelare gör i vanlig ordning utmärkta prestationer. Jag tänker i första hand på Fredrik Evers, Carina M Johansson och Thomas Nystedt. Flankerar förtjänstfullt gör främst Eric Ericsson, Viktoria Folkesson och Sylvia Raun. Somliga roller går att tycka synd om, enär de är till lika delar godhjärtade och ömkliga. Andra strör salt i såren genom att agera så att publiken baxnar. Pjäsen är antagligen avsiktligt skriven i ganska orealistisk anda, kanske rent av konstruerad utan att händelseförlopp och tid ska te sig logiskt. En fröjefull jul i denna version är habil underhållning som vetter mot galen fars.

Skådespelare
Anna Bjelkerud
Eric Ericson
Fredrik Evers
Viktoria Folkesson
Carina M Johansson
Benjamin Moliner
Thomas Nystedt
Sylvia Rauan
Tove Wiréen

Musiker Matti Ollikainen

En fröjdefull jul trailer from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 239
  • Sida 240
  • Sida 241
  • Sida 242
  • Sida 243
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 255
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in