Mats Hallberg

Ytterst sevärd diabolisk metateater – Mephisto på Göteborgs Stadsteater

18 september, 2016 by Mats Hallberg

Av Klaus Mann

Dramatisering: Ariane Mnouchkine

Regi och bearbetning: Pontis Stenshäll

Scenografi och ljus: Johan Bergman

Premiär: Stora scenen 17 september 2016

foto Ola Kjellbye

För trettiofem år sedan såg jag Mephisto på vita duken, den första filmen från Ungern att belönas med en Oscar. Att nya styret i just detta land med rätta hudflängs i programmet, kan ses som ett utslag av ödets grymma ironi. Hur kan en motståndsman förvandlas till medlöpare är den grundläggande frågeställningen som varvas med funderingar på teaterkonstens syfte. Vad ska spelas och för vem? Låt mig omgående påpeka att denna uppsättning är invecklad, har olika lager, är inte lätt att bena ut. Dock anser jag att Stadsteaterns konstnärlige ledare tillverkat en mycket berikande och angelägen produktion, en märkvärdig totalteater som förhoppningsvis kan fylla salongen. Hoten mot mänskliga fri- och rättigheter är som bekant återigen reella när högerextrema nazianstrukna ideologier vinner terräng. Hur prekär är situationen idag hos oss jämfört med 30-talet? Vanskligt att avgöra, men en kan förmoda att denna komplexa pjäs tillkommit som en varningsklocka.

Ska inte irra bort mig i fakta om mytiska Faust och hans djävulska hantlangare. Jag har varken läst Marlowe, Goethe, Thomas Mann eller hans plågade sons verk på detta tema. Ska dock noteras att Jesper Söderblom, i egenskap av presentatör, meddelar att handlingen har dokumentär bakgrund. Förlagan till dramats centralgestalt ska ha varit författaren Klaus Manns svåger. Egentligen erbjuds vi inte något heltäckande svar på varför denne Henrik Höfgen väljer att svika sina ideal. Fåfänga och hållningslöshet förklarar inte tillräckligt, vilket inte reducerar uppsättningens höga kvalitet. Det verkligen gnistrar om Fredrik Evers i huvudrollen, vars maktberusade opportunist blir till ett rörande och otäckt porträtt. Hans tolkning ömsom kräver ömsom vädjar: se mig, beundra mig, älska mig; ett själviskt synsätt som tillämpas både i karriären och privat. När hans önskningar slagit in men förlorat sin själ, vet han innerst inne att ansvaret är hans, att det är för sent att urskulda sig fast han försöker. Verkligen rörande!

Första akten äger rum på 20-talet i provinsen, närmare bestämt Hamburg. I en dekadent epok roar sig en grupp med kommunistisk varité under sena kvällstimmar. Det allvarstyngda ämnet i Mephisto får här en motvikt. I sedvanlig stil förmedlar Sven-Åke Gustavsson, Carina Boberg – denna gång flankerade av Misagh Sharifian och Victor Ståhl Segerhagen vid pianot – mycket förlösande torr humor. Man gycklar i revolutionär anda med Hitler och den groteska inflationen.

I andra akten flyttar handlingen obevekligt in i nästa decennium och de fasor som är i antågande, vilket radikalt påverkar de rollfigurer vi sett viga sina liv åt scenkonst. Och någonstans i den hektiska häxkitteln blir äregirige Höfgen i Berlin ett maktens redskap. Några gånger tillåter sig regissören, ihop med Mnouchkine, vad som skulle kunna betecknas som digressioner. Diskussionerna om klassiker och borgerlig teater ges flera konkreta illustrationer. Bland andra Schiller, Shakespeare och Tjechov är med på banan. Mycket förenklat går skiljelinjen mellan teater vars mål ska vara att visa verkligheten eller teater vars syfte är att nå sanningen. Mest utrymme ges åt recitation av ett vemodigt avsnitt ur Körsbärsträdgården. I debatterna om teater är perukförsedde Johan Karlbergs uppburne författare respektive ansedde teaterchef en pådrivande agitator. Jag tycker mycket om hans tolkningar, också hans sätt att aktivt lyssna in sig. Vill i sammanhanget påminna om två andra uppsättningar på Sveriges näst största stadsteater som senaste tioårsperioden problematiserat teaterkonsten: Publiken och Påklädaren.

Pontus Stenshäll är förtjust i omtagningar och upprepningar, kanske alltför förtjust. Med denna metod ligger han ibland nära en tjatgräns, fast scenen när Höfgen bestämt sig för att knäcka en medlem i nationalsocialistiska partiet är konsekvent och skickligt genomförd. Kännetecknade är vidare det extremt omfattande bruket av videokamera. Är vad som återges på superstora välvda fonden live eller inspelat? Man kan tro att skeendet bakom kulisserna är förinspelat, åtminstone en fantastisk festmåltid med hummer på hyllan ovanför foajébaren, en scen där Karlberg, Evers, Söderblom, Jennifer Amaka Pettersson samt Maria Pontén firar triumfer. Blir speciellt att titta på skådespelarna i uppförstorade närbilder, som ett väsensskilt uttryckssätt. Ibland ska medges att det kändes konstigt när den spatiösa runda scenen var obefolkad. Under vår väntan på förnyad entré, beskådade vi oftast upphetsade ansikten på en jättelik backdrop. Som sagt ett anmärkningsvärt förhållningssätt som bidrog till en slags totalteater. Men nog blev det lite för mycket av detta hjälpmedel?

Musiken har sin givna plats i ett allkonstverk. Rudy Addo sjunger i trapets likt en nedstigande ängel och kring pianot vid högra scenkanten framförs diverse melodier, inte minst slagkraftiga stycken av Kurt Weil. Verdi, Chopin och Schubert är med på ett hörn liksom Moonlight Serenade jämte Ungarische Hochzeit. Obestridligt roligast och mest otippat är att några strofer ur Blå Tågets Staten och kapitalet fyller en funktion, blir indirekt en hommage till Leif Nylén som dog tidigare i år. Fler beprövade ”knep” används framgångsrikt. Skådespelare sittandes i salongen, spotlights som attribut för den tragiske antihjälten (minnesvärt ögonblick med Brandauer i den prisade filmen), fallucka för de som väljer att inte längre vara med , laborerande med ridådragningar samt ihärdigt bankande på en vägg för att nöta in scenkonstens främsta teser.

En mycket intressant roll görs på ett trovärdigt sätt av Lisa Lindgren, vars rollfigur är en udda typ av nazist. Hon gör Miklas som mest av allt avskyr kapitalismen och i den avskyn inbegriper judar, eftersom de antas befinna sig i avgörande finansiella sfären.. En annan aspekt är det könsöverskridande inslaget. Klaus Mann var homosexuell och hans överlägset mest kända protagonist hymlar inte med sin bisexualitet. Höfgen åtrår passionerat en transa som spelas av Jesper Söderblom. Som ni noterat finns många bottnar, av vilka jag vadat ner i några centrala. Rekommenderar att ni tar reda på vad ni kommer att fastna för. Mephisto är övertygande nydanande teater vi aldrig får för mycket av.

Medverkande: Fredrik Evers, Lisa Lindgren, Jesper Söderblom, Jennifer Amaka Pettersson, Marie Delleskog, Johan Karlberg, Carina Boberg, Sven-Åke Gustavsson, Rudy Addo, Victor Ståhl Segerhagen, Misagh Sharifian, Kim Theodoridou Bergqvist samt Maria Pontén (praktikant).

Ojämn elektromusikal – Folkbokförarna på Folkteatern i Göteborg

17 september, 2016 by Mats Hallberg

Folkbokförarna
Manus: Alejandro Leiva Wenger
Regi: Frida Röhl
Kompositör: Amina Hocine
Koreograf: Cajsa Godée
Urpremiär: 16 september 2016 på Folkteatern i Göteborg

Kan på rak arm bara erinra mig en gång då jag behövt kontakta Skatteverket, vilket skedde i samband med bildandet av vår brf. Det är ju till deras folkbokföreningsenhet en vänder sig, för att få reda på vilken adress någon är skriven på. Deras besked förutsätter att mänskliga faktorn genom administrativa mekanismer bortrationaliserats, en önskedröm förstås. Pjäsförfattaren Wenger har berättat om misstag han begått i rollen som orutinerad registrerare, misstag som hade kunnat bli ödesdigra om de inte upptäckts och korrigerats. Om folkbokföring som yrke och relationer på ett kontor, handlar Folkteaterns stora höstsatsning.

Till formen är det en egensinnig musikal, en dramakomedi garnerad med farsartade ingredienser. Det märkliga, efter hand ganska skruvade manuset, roterar kring två huvudspår. Huvudrollen görs av Evin Ahmad vars tydliga diktion vitaliserat flera uppsättningar på denna folkrörelseägda teater på sistone. Trots att hon är relativt nybakad som utbildad skådespelare har hon på kort tid tillägnat sig uppseendeväckande meriter. Denna gång är Ahmad tyvärr inte helt övertygande som den nyanställde Sara, vilket främst beror på att texten är för tunn och ihålig.

Parallellt med att den alldeles för närgångna karaktären introduceras, bedriver hon regelvidrigt ett privat forskningsprojekt, blir på köpet föremål för uppvaktning av kärlekskranka manliga medarbetare. I denna beskrivning ryms flera skrattframkallande situationer, men också sådant som mest blir fånigt. En mogen dam som i många år vistats utomlands och där bejakat sina lustar, utgör andra huvudspåret. I sin självupptagenhet och naivitet saknar Elisabeth Göranssons Bodil förmåga att styrka sin identitet. Och därmed kan hon varken få legitimation utfärdad eller sin dödförklaring annullerad. (För ett par år sedan skulle jag hämta ut mitt förnyade körkort.

Till min förtret hade passet nyligen gått ut. Mamma tvingades rycka in för att bevisa att jag är jag. Passets giltighetstid förlängdes, kunde till slut på så vis få mitt körkort.) Vad som ytterligare driver intrigen är Jonas Sjöqvist i rollen som övervakande resultatinriktad chef, Som så ofta förr briljerar han genom att växla mellan beskäftighet och ömklighet. Hans patetiska chef med nymodiga idéer skänker publiken en stor dos humor.. Ett av hans ansvar är förstås att hålla uppe effektiviteten i en byråkratisk organisation, Går väl så där i denna komiska version. Hittar en skrämmande uppgift i programbladet, som säger att amerikanska forskare lägger mer tid på att ansöka om anslag än att forska. En avgörande aspekt för pjäsförfattaren har varit att påvisa att bakom statistik och alla siffror finns människor av kött och blod. Något av de hisnande skumraskaffärer som avslöjats på exempelvis Riksrevisionsverket och Skatteverket antyds i Folkbokförarna. När tillfälle yppar sig är sannerligen långt ifrån alla oförvitliga, vilket märks här och borde tas till intäkt för att återinföra tjänstemannaansvar.

Ska inte längre negligera att uppsättningen är klassad som musikal, även om de talade partierna dominerar. Överbetyg delas ut till koreografin, i ett brett spektrum från subtila enskilda gester till ensemblens långsamt avvägda rörelser. Tänker mig att motoriken företrädesvis utförs långsamt därför att de medverkande inte är några naturliga dansare. Hasande gång kännetecknar den stackars figur som Malin Cederbladh gestaltar medan det överdrivet strikta och korrekta blir en förklädnad som brister hos en annan anställd.

Två personer har solonummer som river ner kraftiga applåder. Kardo Razzai går flera gånger på charmoffensiv med sina kroppsuttryck medan Maja Uddenberg blev en emotionell favorit. Hon är tydligen en kändis i den dansvärld vars gemensamma nämnare är konstnärer med intellektuella funktionsnedsättningar. Musiken är av det rytmiska syntetiska slag man förväntar sig från Hocine. Det lustiga är att vad beträffar utseende och musikalisk metod har hon i sin kollega Schabbauer funnit sin tvillingsjäl. I paus vacklade jag mellan diss och hiss, efteråt lutade jag mest åt ett ganska svalt omdöme. Varför? Trots att några av karaktärerna successivt ändrar inställning och skaffar sig en flexibel moral, är berättelsen alltför lättviktig.

Stundtals bevittnade vi historier som blev oavsiktligt löjliga. Visst är det tokroligt emellanåt. Men vad bär jag med mig? I Frida Röhls estetik har jag ofta svårt att få fäste, kämpar med att ta till mig hennes referenser. Det fanns några guldkorn i Magnus Lindmans sångtexter (inte minst den uppdragskatalog som Emma Österlöf frossade i), fast i motsats till De skyddsbehövande från i våras höll sångerna inte samma höga kvalitet rätt igenom.

Vidare är det ett vågspel att lära en ensemble skådespelare skolade i talteater, att sjunga med bravur, passion och på ett berörande sätt. Flera gjorde storstilade försök, några lyckades hyggligt. Dock, blev det sammantagna resultatet magert. Hjälper föga att den väldige operasångaren Björn Larsson uppenbarar sig på sluttampen, iförd säckiga vinröda kläder. Discokulor, vattenautomat och uppvinklat gigantiskt spegelglas i all ära. Scenografin med en och samma interiör var också fantasilös. Som alltid motigt, obekvämt och tidsödande att vara öppet kritisk, men min funktion är ju att ärligt redovisa mina ståndpunkter.

Medverkande: Evin Ahmad, Malin Cederbladh, Elisabeth Göransson, Björn Larsson, Pablo Leiva Wenger, Lena Birgitta Nilsson, Kardo Razzazi, Jonas Sjöqvist, Maja Uddenberg samt Emma Österlöf (prakikant).

Lysande kollektiv i nytolkning om dropouts – HAIR på GöteborgsOperan

11 september, 2016 by Mats Hallberg

10 september 2016

Musikalen HAIR på GöteborgsOperan

Manus och sångtexter: Gerome Ragni och James Rado

Musik: Galt MacDermot

Regi & översättning: Rikard Bergqvist

Musikalisk ledning: Martin Östergren

Koreografi: Malin Zaki

Scenografi & kostymdesign: Tomas Sjöstedt

Föreställningens längd: 3 timmar inklusive paus

Spelperiod: Till och med 28 mars 2017

Det var första gången jag såg denna hippiemusikal om en klassisk epok. Vad som fastnat på näthinnan är istället filmregissören Milos Formans fria bearbetning som gick upp på bio tolv år efter premiären off-Broadway. När jag sett om den förföriska filmen har jag stört mig på drogromantik och avsaknad på tankar om försörjning. Självförverkligande, politisk medvetenhet och inkluderande attityd är tre goda ting, fast ändå är det lätt att bli en smula provocerad när en slitit i drygt trettio år med lönearbete med få inslag av självförverkligande. Hair ger upphov till åtskilliga funderingar om livsideal tolerans och frihetslängtan. Att karaktärerna genom sin livsstil och utseende tar avstånd från såväl borgerlig inskränkthet som strävsam arbetarklass är tydligare markerat i filmen. Däremot svävade ingen i premiärpubliken i okunnighet, om vilket traumatiskt sår som varje inkallelseorder ofta utgjorde och antagligen än idag utgör i USA; fast nu soldater skickas till andra länder än Vietnam.

Finns väldigt mycket att glädjas åt i erfarne Rikard Bergqvists uppsättning. Hans rutin måste ha varit välbehövlig, något att förlita sig på för den överlag unga och ganska oprövade ensemblen. Själv har han kallat stycket både krävande och kaotiskt. Regissören har ett mycket smidigt handlag med översättningen, ett utvecklat språkligt gehör. Verkligen imponerande resultat han åstadkommit. Dialog och sångtexter ligger helt rätt i munnen. Kören vars uppgifter pendlar mellan upplyftande sång och livsbejakande dans / rörelse, är en heterogen skara som hängivet tagit sig an sina utmaningar. Och de lyckas förträffligt, delvis tack vare nyskapande koreografen Malin Zaki. Dansen influerad av street och hip hop, är uppfinningsrik och förstås totalsynkad. Som förväntat kan vi bevittna en samling brokiga existenser som odlar sina annorlundaskap, vilket i lika hög utsträckning gäller musikalens cirka tio roller. Avsiktligt eller ej, Göteborgs aktuella version av Hair har inga definitiva stjärnor, ingen Rikard Wolff, Evelyn Jons eller Lisa Nilsson. Sådana musikalstjärnor som jag sett utföra avgörande bedrifter finns inte här. Är en styrka lika mycket som en svaghet att den där urskiljande lystern och laddningen, inte strålar från några enskilda kända namn. Vilhelm Blomgren, vars motsägelsefulle Claude är själva navet i det rapsodiska berättandet, vinner en arbetsseger när det konturlösa efterhand förvandlas till ett rörande porträtt med stark sång på toppen. Annars uppfattar jag nytolkningen som ett feministiskt tillägg, utan att då veta hur originalet skildrade kampen mellan könen. Hur som helst befriande att kvinnorna tar för sig och kommenterar skeendet. I tacksamma positioner märks Sofia Jung, Josefine Gellwar Madsen och allra främst Pia Ternström som Sheila. Ternströms vokala insatser rankas allra högst. ( Typiskt nog pryder hennes genomträngande blick omslaget på det gediget tillverkade programmet, ett påkostat program som innehåller en lustig miniessä om normer författad av Olivia Bergdahl.) Bortsett från öppningsscenen när en nybyggd galleria i vitt ockuperas och därför blir skådeplats, är det tunnsått med dekor och rekvisita. Så här dagen efter minns jag bäst en hoverboard när Woof presenterar sig, ett långt grönt koppel som påvisar stackars Huberts relation och inte minst smattrande gevär vars magasin töms under den hallucinatoriska snedtripp som hemsöker Claude från Manchester. Flower power – rörelsen associeras ju med kulörta färger, något som skicklig ljusdesign av Joakim Brink och Jesper Lindell tagit fasta på. En modernitet som lagts till i manus är bruket av videokamera med direkt överföring på storbildsskärm, vilket gav en dokumentär känsla. Detta tillvägagångssätt är som bekant numera ett beprövat grepp i undersökande teater. En kul nymodighet, särskilt i det minst sagt intensiva finalnumret, var en ramp att agera på mellan de främre bänkraderna.

Saknas en väsentlig komponent, eller hur? Jo visst har jag sparat det mest påtagliga till sist. Galt Mac Dermots musik är odiskutabelt odödlig. Anmärkningsvärt att denne doldis verkade inom åtskilliga genrer, vilket går igen i denna fräscha uppsättning. Martin Östergren har jämte kapellmästarna Dan Lindén och Rickard Åström fått till ett ljuvligt kalejdoskop av stilar, utan att för den skull förvanska den ursprungliga låtskatten. Emellan inledande Aquarius och avslutande medley serveras vi ett intelligent collage utan döda punkter. Svängiga toner bombarderar oss i form av drum and bass, trip hop, trance, funk, influenser från Stevie Wonder och Pink Floyd, punk, country, världsmusik och rent av några takter hämtade från dansbandsvärlden. Ljudet är sensationellt bra, även när man fläskar på. Som musikälskare gick jag igång på mixen av blås, slagverk, bas, keyboards och gitarr med snygga riff. Av musikerna är det bara nämnda kapellmästare ( som kuriosa kan nämnas att jag en gång träffat Åström efter ombudsträff på Operans Skövdefilial) jämte Per Svenner och möjligen Elin Andersson som jag hade lite koll på. Ett faktum som bevisar att Sverige har det förspänt med en uppsjö av välutbildade elastiska utövare, vars kunnande exponerade på den rymliga scenen, borgade för en proffsig högtidsstund. Finns all anledning att anta att denna energigivande nytolkning om revolt och utanförskap kommer gå en succéfylld framtid till mötes.

Way Out West: Beth Orton – Folktronicans drottning lyckas skapligt

14 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Beth Orton på Way Out West
Lördag 13 augusti 2016
Betyg 3

Jag fick efter önskemål mästerverket Central Reservation (-99) i födelsedagspresent, ett album med en relativt sorgsen ton. För övrigt har jag inte haft koll på denna singer songwriter, vars röst påminner en del om legendariska Sandy Denny. Tänker på begreppet one hit wonder. Funderar på om vissa artister kan förknippas med en konstruerad term som one record wonder. Är nog här mer med sanningen överensstämmande, att hon länge gått under radarn för mig. Läser nämligen att Daybreaker blev en rejäl listframgång och att hon ofta omgett sig med celebert sällskap. Samarbeten med William Orbit och Chemical Brothers var också en nyhet för mig. Som sista upplysning ska tillfogas utmärkelsen bästa kvinnliga artist vid Brit Awards för sexton år sedan.

Inför en genant liten skara kliver Orton och två medmusiker in på scen i tältet. Den ene är en stor begåvning som växlar mellan basgitarr och en Gibson kopplad till effektboxar, den andre håller sig , vad det verkar, strikt till uppgjord plan. Det avslöjas att trummisen aldrig tidigare lirat med kvinnan i vinröd skinnpaj. Verkligen en strong prestation! Låtskrivaren själv spelar vad jag tror är minimoog och akustisk gitarr. Därtill används loopar vid några tillfällen. Början är något svajig. En oväntat snabb första låt dras med besvärande dissonans. Efterhand hittar man fint in i musiken, musik som är allt annat än vek, som inte ber om ursäkt. Å andra sidan ger den mycket respekterade sångerskan ett ödmjukt, nästan blygt intryck när hon pratar. Noterbart är att hon oroas över hårdrock från annan scen, vars ljudvågor riskerar bli ett störningsmoment. Apropå ljud gläds jag åt den tillfredställande mixen bas – diskant.

Ett aber är att alla låtar inte är lika starka, även om inga melodier faller ur ramen. Därför blir betyget lite ljummet, fast hon inte har långt upp till en högre platå. Ibland låter soundet sfäriskt och sången svävande. Ska poängteras att den särpräglade artisten hemmahörande i Norwich, har en ypperlig och karismatisk röst som trivs bäst i mollägen. Frapperades över en puttrig stampa-takten-låt, vars driv påminde om rockabilly. Orton avslutar gripande solo med Pass In Time, vars text handlar om mammans död i cancer. Andra toppar var 1973, She Cries Your Name samt givetvis den makalösa titellåten från Central Reservation. Trots att jag som framgått gillade mycket, hade jag ändå vågat hoppas på en än större upplevelse.

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Massive Attack – Smärtsamt besviken över massiv överkörning

14 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Massive Attack på Way Out West
Lördag 13 augusti 2016
Betyg 2
Inte ens när Shara Nelson gästade i finalnumret ”Safe From Harm” infann sig helt den förmodade euforin, melodin samplad från Billy Cobham (en supertrummis jag hört live) var en av 90-talets främsta produktioner. Visst ska bedömaren i mig vara välvilligt inställd, men framför allt uppriktig. Kanske klyschigt, men duon som förstärks live levde upp till sitt namn. Vad som på deras tre första skivor är något unikt och nyanserat, blev i Slottsskogen mestadels en akt av brutal och nästan hysterisk drum and bass. I längden blev jag utmattad av volymen. Och att vid varje nanosekund exponeras för nya figurer och färger blev helt enkelt för mycket. Det visuella bidrog till min motvilja. De Bristolbaserade männen lämnade mer intryck än jag kunde smälta.

Inför konserten hade jag lyssnat in mig på såväl Blue Lines som Protection. Robert 3 D och Grant Daddy G var med om att skapa en ny stil. Relevant att nämna är att jag hört deras kollegor Portishead på Riddarholmen och den lite läskige Tricky på klubb i Göteborg. Massive Attack experimenterade på ett banbrytande sätt genom att mixa electronica med hiphop och downbeat. Soulinfluenser och diverse samplingar var byggstenar i deras varumärke. Vad som nu störde mig mest var som antytts, att nyanserna försvann då majoriten låtar gick snabbare än jag trott. Härlige originalsångaren Horace Andy gästade i ett par låtar, vilket hade en postiv påverkan genom att föra in mer subtila tongångar. Välgörande att musiken anpassades efter honom, liksom stannade upp och fick andas.

Hade förväntningarna inte varit lika uppskruvade, skulle betyget varit något högre. I motsats till SIA framför de sin metalliskt hårdslående och gnisslande musik live genom att ha med sig ett antal musiker.

Musiken är tyvärr ensidigt stöpt i en maskinell kall formel. Enda gångerna värme och medmänsklighet letar sig in, är när andra än de själva står för de vokala insatserna. I några låtar upplåter de utrymme åt den för mig obekanta rapduon Young Fathers, vilket varken gjorde till eller från. Ens personliga status ska kanske inte ingå i en recension. Dock, fakta är att jag efter en dryg halvtimma i SJ:s utsiktstorn tog slut. Ville fly fältet, vila huvud och öron som var överbelastade av för många ljudkällor, retirerade för att fylla på med föda. Samtidigt som Inertia creep och andra alster dånade från Azalea, ägnade jag mig åt nödvändigt matintag. Svårt att avgöra, men att jag inte riktigt orkade fokusera eller hålla mig vid gott mod, kan möjligheten ha betydelse för mitt låga betyg.

Mats Hallberg

Footer

Om oss