Beth Orton på Way Out West
Lördag 13 augusti 2016
Betyg 3
Jag fick efter önskemål mästerverket Central Reservation (-99) i födelsedagspresent, ett album med en relativt sorgsen ton. För övrigt har jag inte haft koll på denna singer songwriter, vars röst påminner en del om legendariska Sandy Denny. Tänker på begreppet one hit wonder. Funderar på om vissa artister kan förknippas med en konstruerad term som one record wonder. Är nog här mer med sanningen överensstämmande, att hon länge gått under radarn för mig. Läser nämligen att Daybreaker blev en rejäl listframgång och att hon ofta omgett sig med celebert sällskap. Samarbeten med William Orbit och Chemical Brothers var också en nyhet för mig. Som sista upplysning ska tillfogas utmärkelsen bästa kvinnliga artist vid Brit Awards för sexton år sedan.
Inför en genant liten skara kliver Orton och två medmusiker in på scen i tältet. Den ene är en stor begåvning som växlar mellan basgitarr och en Gibson kopplad till effektboxar, den andre håller sig , vad det verkar, strikt till uppgjord plan. Det avslöjas att trummisen aldrig tidigare lirat med kvinnan i vinröd skinnpaj. Verkligen en strong prestation! Låtskrivaren själv spelar vad jag tror är minimoog och akustisk gitarr. Därtill används loopar vid några tillfällen. Början är något svajig. En oväntat snabb första låt dras med besvärande dissonans. Efterhand hittar man fint in i musiken, musik som är allt annat än vek, som inte ber om ursäkt. Å andra sidan ger den mycket respekterade sångerskan ett ödmjukt, nästan blygt intryck när hon pratar. Noterbart är att hon oroas över hårdrock från annan scen, vars ljudvågor riskerar bli ett störningsmoment. Apropå ljud gläds jag åt den tillfredställande mixen bas – diskant.
Ett aber är att alla låtar inte är lika starka, även om inga melodier faller ur ramen. Därför blir betyget lite ljummet, fast hon inte har långt upp till en högre platå. Ibland låter soundet sfäriskt och sången svävande. Ska poängteras att den särpräglade artisten hemmahörande i Norwich, har en ypperlig och karismatisk röst som trivs bäst i mollägen. Frapperades över en puttrig stampa-takten-låt, vars driv påminde om rockabilly. Orton avslutar gripande solo med Pass In Time, vars text handlar om mammans död i cancer. Andra toppar var 1973, She Cries Your Name samt givetvis den makalösa titellåten från Central Reservation. Trots att jag som framgått gillade mycket, hade jag ändå vågat hoppas på en än större upplevelse.
Foto: Peter Birgerstam