Folkbokförarna
Manus: Alejandro Leiva Wenger
Regi: Frida Röhl
Kompositör: Amina Hocine
Koreograf: Cajsa Godée
Urpremiär: 16 september 2016 på Folkteatern i Göteborg
Kan på rak arm bara erinra mig en gång då jag behövt kontakta Skatteverket, vilket skedde i samband med bildandet av vår brf. Det är ju till deras folkbokföreningsenhet en vänder sig, för att få reda på vilken adress någon är skriven på. Deras besked förutsätter att mänskliga faktorn genom administrativa mekanismer bortrationaliserats, en önskedröm förstås. Pjäsförfattaren Wenger har berättat om misstag han begått i rollen som orutinerad registrerare, misstag som hade kunnat bli ödesdigra om de inte upptäckts och korrigerats. Om folkbokföring som yrke och relationer på ett kontor, handlar Folkteaterns stora höstsatsning.
Till formen är det en egensinnig musikal, en dramakomedi garnerad med farsartade ingredienser. Det märkliga, efter hand ganska skruvade manuset, roterar kring två huvudspår. Huvudrollen görs av Evin Ahmad vars tydliga diktion vitaliserat flera uppsättningar på denna folkrörelseägda teater på sistone. Trots att hon är relativt nybakad som utbildad skådespelare har hon på kort tid tillägnat sig uppseendeväckande meriter. Denna gång är Ahmad tyvärr inte helt övertygande som den nyanställde Sara, vilket främst beror på att texten är för tunn och ihålig.
Parallellt med att den alldeles för närgångna karaktären introduceras, bedriver hon regelvidrigt ett privat forskningsprojekt, blir på köpet föremål för uppvaktning av kärlekskranka manliga medarbetare. I denna beskrivning ryms flera skrattframkallande situationer, men också sådant som mest blir fånigt. En mogen dam som i många år vistats utomlands och där bejakat sina lustar, utgör andra huvudspåret. I sin självupptagenhet och naivitet saknar Elisabeth Göranssons Bodil förmåga att styrka sin identitet. Och därmed kan hon varken få legitimation utfärdad eller sin dödförklaring annullerad. (För ett par år sedan skulle jag hämta ut mitt förnyade körkort.
Till min förtret hade passet nyligen gått ut. Mamma tvingades rycka in för att bevisa att jag är jag. Passets giltighetstid förlängdes, kunde till slut på så vis få mitt körkort.) Vad som ytterligare driver intrigen är Jonas Sjöqvist i rollen som övervakande resultatinriktad chef, Som så ofta förr briljerar han genom att växla mellan beskäftighet och ömklighet. Hans patetiska chef med nymodiga idéer skänker publiken en stor dos humor.. Ett av hans ansvar är förstås att hålla uppe effektiviteten i en byråkratisk organisation, Går väl så där i denna komiska version. Hittar en skrämmande uppgift i programbladet, som säger att amerikanska forskare lägger mer tid på att ansöka om anslag än att forska. En avgörande aspekt för pjäsförfattaren har varit att påvisa att bakom statistik och alla siffror finns människor av kött och blod. Något av de hisnande skumraskaffärer som avslöjats på exempelvis Riksrevisionsverket och Skatteverket antyds i Folkbokförarna. När tillfälle yppar sig är sannerligen långt ifrån alla oförvitliga, vilket märks här och borde tas till intäkt för att återinföra tjänstemannaansvar.
Ska inte längre negligera att uppsättningen är klassad som musikal, även om de talade partierna dominerar. Överbetyg delas ut till koreografin, i ett brett spektrum från subtila enskilda gester till ensemblens långsamt avvägda rörelser. Tänker mig att motoriken företrädesvis utförs långsamt därför att de medverkande inte är några naturliga dansare. Hasande gång kännetecknar den stackars figur som Malin Cederbladh gestaltar medan det överdrivet strikta och korrekta blir en förklädnad som brister hos en annan anställd.
Två personer har solonummer som river ner kraftiga applåder. Kardo Razzai går flera gånger på charmoffensiv med sina kroppsuttryck medan Maja Uddenberg blev en emotionell favorit. Hon är tydligen en kändis i den dansvärld vars gemensamma nämnare är konstnärer med intellektuella funktionsnedsättningar. Musiken är av det rytmiska syntetiska slag man förväntar sig från Hocine. Det lustiga är att vad beträffar utseende och musikalisk metod har hon i sin kollega Schabbauer funnit sin tvillingsjäl. I paus vacklade jag mellan diss och hiss, efteråt lutade jag mest åt ett ganska svalt omdöme. Varför? Trots att några av karaktärerna successivt ändrar inställning och skaffar sig en flexibel moral, är berättelsen alltför lättviktig.
Stundtals bevittnade vi historier som blev oavsiktligt löjliga. Visst är det tokroligt emellanåt. Men vad bär jag med mig? I Frida Röhls estetik har jag ofta svårt att få fäste, kämpar med att ta till mig hennes referenser. Det fanns några guldkorn i Magnus Lindmans sångtexter (inte minst den uppdragskatalog som Emma Österlöf frossade i), fast i motsats till De skyddsbehövande från i våras höll sångerna inte samma höga kvalitet rätt igenom.
Vidare är det ett vågspel att lära en ensemble skådespelare skolade i talteater, att sjunga med bravur, passion och på ett berörande sätt. Flera gjorde storstilade försök, några lyckades hyggligt. Dock, blev det sammantagna resultatet magert. Hjälper föga att den väldige operasångaren Björn Larsson uppenbarar sig på sluttampen, iförd säckiga vinröda kläder. Discokulor, vattenautomat och uppvinklat gigantiskt spegelglas i all ära. Scenografin med en och samma interiör var också fantasilös. Som alltid motigt, obekvämt och tidsödande att vara öppet kritisk, men min funktion är ju att ärligt redovisa mina ståndpunkter.
Medverkande: Evin Ahmad, Malin Cederbladh, Elisabeth Göransson, Björn Larsson, Pablo Leiva Wenger, Lena Birgitta Nilsson, Kardo Razzazi, Jonas Sjöqvist, Maja Uddenberg samt Emma Österlöf (prakikant).