Massive Attack på Way Out West
Lördag 13 augusti 2016
Betyg 2
Inte ens när Shara Nelson gästade i finalnumret ”Safe From Harm” infann sig helt den förmodade euforin, melodin samplad från Billy Cobham (en supertrummis jag hört live) var en av 90-talets främsta produktioner. Visst ska bedömaren i mig vara välvilligt inställd, men framför allt uppriktig. Kanske klyschigt, men duon som förstärks live levde upp till sitt namn. Vad som på deras tre första skivor är något unikt och nyanserat, blev i Slottsskogen mestadels en akt av brutal och nästan hysterisk drum and bass. I längden blev jag utmattad av volymen. Och att vid varje nanosekund exponeras för nya figurer och färger blev helt enkelt för mycket. Det visuella bidrog till min motvilja. De Bristolbaserade männen lämnade mer intryck än jag kunde smälta.
Inför konserten hade jag lyssnat in mig på såväl Blue Lines som Protection. Robert 3 D och Grant Daddy G var med om att skapa en ny stil. Relevant att nämna är att jag hört deras kollegor Portishead på Riddarholmen och den lite läskige Tricky på klubb i Göteborg. Massive Attack experimenterade på ett banbrytande sätt genom att mixa electronica med hiphop och downbeat. Soulinfluenser och diverse samplingar var byggstenar i deras varumärke. Vad som nu störde mig mest var som antytts, att nyanserna försvann då majoriten låtar gick snabbare än jag trott. Härlige originalsångaren Horace Andy gästade i ett par låtar, vilket hade en postiv påverkan genom att föra in mer subtila tongångar. Välgörande att musiken anpassades efter honom, liksom stannade upp och fick andas.
Hade förväntningarna inte varit lika uppskruvade, skulle betyget varit något högre. I motsats till SIA framför de sin metalliskt hårdslående och gnisslande musik live genom att ha med sig ett antal musiker.
Musiken är tyvärr ensidigt stöpt i en maskinell kall formel. Enda gångerna värme och medmänsklighet letar sig in, är när andra än de själva står för de vokala insatserna. I några låtar upplåter de utrymme åt den för mig obekanta rapduon Young Fathers, vilket varken gjorde till eller från. Ens personliga status ska kanske inte ingå i en recension. Dock, fakta är att jag efter en dryg halvtimma i SJ:s utsiktstorn tog slut. Ville fly fältet, vila huvud och öron som var överbelastade av för många ljudkällor, retirerade för att fylla på med föda. Samtidigt som Inertia creep och andra alster dånade från Azalea, ägnade jag mig åt nödvändigt matintag. Svårt att avgöra, men att jag inte riktigt orkade fokusera eller hålla mig vid gott mod, kan möjligheten ha betydelse för mitt låga betyg.