Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Skivrecension: Dreams of Belonging – Mattias Nilsson

by

Artist: Mattias Nilsson
Titel: Dreams of Belonging
Betyg: 5

Inspelad på Musikhögskolan i Malmö
Producent: Mattias Nilsson
Utgiven och inspelad 2016
Speltid: 47:34

   Foto Anja Emzén

Här en solodebut av en internationellt verksam pianist, i begynnelsen ett musikaliskt underbarn vars framgångar skett utan min vetskap. Skåningen borde tillhöra landets mest omtalade på sitt instrument. Kan  ligga honom i fatet att han är marig att sätta etikett på, har släppt en hybridskiva i en alldeles egen genre.  Nilsson (född 1980) har ackompanjerat Sharón Clark och Anna Louise Andersson och drivit jazzklubb i Malmö. Har  spelat med för mig välbekanta namn som Jesper Thilo, Bo Stief och Mårten Lundgren.  Den vidsträckta kategorin kammar- och konstmusik utgör en annan gren.  På solodebuten märks  en underliggande strömning: förtjusningen i  det nordiska folkloristiska tonspråket. Han har spelat ballader och psalmer i svensk folkviseton på svenska ambassaden i Chile.

Låt er inte förvirras. Mångsidigheten är enbart en stor tillgång. De vittförgrenade influenserna till trots, har albumet en sammanhållande konsekvent  ådra.  Dreams of Belonging är en helgjuten produkt – enligt uppgift kulmen på en lång resa för en professionell  pianist som avvisat  studier på musikhögskola – och  vars särpräglade stil rikligt belönar uppmärksamma mottagare. Han känns igen på sitt expressiva och böljande spelsätt, är inte någon som i första hand sömlöst skapar porlande melodier. På ett motsägelsefullt sätt tar den eftertänksamma musiken skuttande kliv framåt, inte olikt vad som frekvent förekommer i klassisk musik.

Noterar hans  anslag på flygeln  som i förstone kan  uppfattas som apart. Vid upprepade koncentrerade lyssningar  blir det istället beroendeframkallande. I intervju har Nilsson resonerat om att frigöra sig från Jan Johanssons arv och om hur han mixat den oundvikliga melankolin med ljusa färger. Faktum är att jag inte tänker på geniet som förenade jazz med folkmusik.  Associerar  istället till Bill Evans och Esbjörn Svensson, Michael Nyman och Keith Jarret, Nils Lindberg och Stefan Nilsson.  Vet förstås inte i vilken utsträckning dessa  funnits med som följeslagare hos 37-åringen.

Sökandet efter en egen röst, ett personligt uttryck, har definitivt gett ett mycket lyckat resultat. Varje ton och varje pausering känns övervägd och meningsfull, vare sig det rör sig om moll eller motsatsen.  Öppningen är allt annat än svulstig, trots att temat hämtas från Sveriges nationalsång. Rotad i jazzens fria förhållningssätt skalar han bort och lägger till.  Det nedtonade temperamentet i Folk Melody From Västmanland  går igen i åtföljande Serenade ( ursprungligen en tonsättning på Karlfeldt), även om stycket innehåller en subtil tempostegring. Egenkomponerade minimalistiska titellåten måste betecknas som ett mästerverk.

En melodi av  berömde  storbandsledaren Thore Swanerud bryter mönstret, blir till delikat pianojazz i gränslandet  Tommy Flanagan – Bill Evans. Gentle On My Mind är en högoddsare, skulle utgjort ett stilbrott om det inte vore för att pianistens signum är intakt.  En på samma gång  utsmyckad och sparsmakad tolkning. Med jazziga inslag kläs Petterson-Bergers Frösö Kyrka i ny dräkt, blir  ett fint exempel på Nilssons storhet.  Utan att överlasta med impulser broderas snyggt utifrån den välkända ”refrängen”  På liknande sätt dissekerar han omtyckta psalmen Blott en dag (som ju Freddie Wadling sjungit på ett oförglömligt sätt). Binder ihop ovan angivna, sällsamma urval av melodier,  gör tre stycken skrivna av Mattias Nilsson. Tre stycken som verkligen håller måttet.

En senkommen recension som således tipsar om en svindlande skön skiva med ett djupt personligt avtryck.  Ytterligare plusfaktor är superb ljudåtergivning  En ensam pianist  kombinerar på ett förunderligt vis nordisk kammarmusik med jazzig attityd. Senare i år kommer han ha kyrkokonserter med material från Dreams of Belonging.

 

 

Remarkabel revival för musikrörelsens tyngsta band – Nynningen i Alingsås

by

11/2 2017

MX Rockbar Alingsås

4

Göteborgs Stadsmuseum visar för närvarande en brett upplagd utställning betitlad ”Musiklivet 1955 – 2018 Göteborg”. I höstas anordnades i samband med  Arkivens dag, ett program om progg. En av de medverkande var Bernt Andersson. Han anmärkte på den vedertagna (fast samtidigt förvirrande)  termen, sa att musikerna själva föredrog beteckningen Den alternativa musikrörelsen. Ska erkänna att mina för några år sedan ambitiösa intervjuer, med profiler ur nämnda rörelse, hade samlingsnamnet Proggen i Gbg. Tre personer jag då träffade på tu man hand var Nikke Ström, Bengt Blomgren och just Bernt Andersson.  På museet fick jag  veta  att det fanns planer på att live framföra ett klassiskt album från 1973 av Nynningen, något som precis förverkligats. Plattan som åsyftas är För full hals, en temaskiva med tonsatta dikter skrivna av Vladimir Majakovskij.

I stort sett gick Nynningen under min radar när det begav sig. I högstadiet hittade jag, med hjälp av en trummande kompis  annan musik, främst symfonirock. På gymnasiet spelade Motvind i aulan,  Musikens Makt lästes och Lp:n Livet är en fest hördes i uppehållsrummet. Har ett svagt minne av att titellåten från För Full Hals, förekom i Kvällstoppen i P3.  Vad jag bestämt vet är att jag såg ”proggens Stones”, under en kaotisk utomhusfestival 1980. En cd i förnämliga Totta-boxen består nästan uteslutande av Nynningen-låtar. Får ett splittrat intryck. Ömsom spretigt och tunn produktion, ömsom hållfast och slagkraftigt. Kanske är jämförelsen orättvis, men jag har haft större behållning, av den läckra ljudåtergivning som finns på vinyl producerad under samma era  på amerikanska CBS.

Vill presentera kvintetten som utgör den färska  liveupplagan av en Göteborgsgrupp som haft många sättningar.  Bakom trumsetet sitter Per Melin, en man jag senaste åren hört i flera teateruppsättningar och Varietéorkestern på Liseberg.  Ska påpekas att han var med i legendariska Tältprojektet och ingått i Globetrotters och i Nationalteaterns Lilla Rockorkester.  På elbas hittas värmlänningen Nikke Ström vars bidrag till svenskt musikliv är så omfattande att introduktion är överflödig.  När det blev aktuellt att göra skiva och skolturné med Majakovskij-tonsättningarna blev han värvad.  Bernt Andersson på klaviatur och dragspel kallas ibland  Göteborgs meste musiker, vilket ska ses som en odiskutabel kvalitetsstämpel. Bengan Blomgren hade i likhet med Bernt redan gästat, när båda permanent blev medlemmar i Nynningen  -73. För den oinvigda allmänheten är Bengans strängkonster en hemlighet. För kännare = en musiker i världsklass. Låtskrivaren Tomas Forsell flyttade från västkusten för länge sedan. Som en av gruppens grundare fick han feeling på att dra ihop denna combo, efter medverkan på stödgala i Angered  häromåret. Hans instrument: el- och akustisk gitarr. Han har i många år ägnat sig åt prisade barnprojektet HäjKån BäjKån.  Väl medveten om att Totta Näslund inte kan ersättas, har han på turnén haft det grannlaga uppdraget att såväl sjunga som recitera. Med undantag för Forsell,har jag haft förmånen att vid ett otal tillfällen bli uppfylld av konserter från dessa sympatiska kulturarbetare.

Missade premiären i Göteborg.  Sista stopp på turnén i en ganska sunkig  lokal utan idealiskt ljud (förbanden drabbades hårt), var bandet troligen än  mer sammansvetsat. Men från Göteborg saknades sångfågeln Amanda Werne jämte saxsektionen. Tre blåsare var med på skivinspelningen och de för mig välbekanta saxofonister som gästat, har tillfört välgörande dimensioner (hört ljudupptagningar).  Betyget blir därför 4 +, vilket innebär att jag var mycket nöjd.  Blev också positivt överraskad.  Då jag som redovisats inte lyssnat in mig på nämnda album, var mångfalden  uttryck frapperande. Tyckte mig höra delvis uppfräschade arrangemang.  I flera tonsättningar avlöser dessutom  teman, musiken ändrar riktning, vilket skapar en  spännande dynamik.  Påminde om många stilar, från instrumental progg såsom Arbete och Fritid och Fläsket Brinner, över stänk av österländska harmonier och fusion, till Britpop ala Cream och Small Faces. Eftersom 3/5 av gänget  haft hemvist i Tottas Bluesband , märks att den formen behärskas till fulländning. Blev aldrig krångligt, bara mycket stimulerande att höra olika tempon och taktbyten. På typiskt öppensinnat 70-tals manér polerades stundom en kärna fram,  manglades ut likt en jamsession. Var en fröjd att ta till sig  variationsrikedomen. I gripande Se så tyst det är i världen plockade Bernt fram dragspelet och Bengan lirade slide. Delikat!

Forsell berättade för den entusiastiska men inte månghövdade publiken, att han och Bertil Goldberg tonsatte Majakovskij-dikterna redan i begynnelsen av 70-talet, ett par år innan man gick in i MNW:s studio.  Tolkningarna till svenska gjordes av Gunnar Harding och Ulf Bergström samt i något fall av Bertil Goldberg. Dikterna är omedelbara med fräckt uppkäftigt bildspråk, en blandning av daterade och tidlösa. De är filosofiska och anarkistiska, humanistiska och  didaktiska,  subversiva och  revolutionära. En slags kombination av ilska och ömhet!  För Nynningen har det aldrig  varit problematiskt att ta entydig ställning politiskt, istället en drivkraft. Forsells kommentar till texterna, var att de behövs lika mycket idag på grund av tokstollarna Trump, Putin och klimathotet. I övrigt var mellansnacket  utbytt mot snärtiga eftertänksamma  strofer, som somliga ur den stimmiga  publiken tyvärr inte förmådde ta till sig.

Med annan låtordning framfördes hela För Full Hals.  Ur ett strikt musikaliskt perspektiv snackar vi avancerade kompositioner, som ändå lyckas vara tillgängliga (har oförtjänt hamnat i skuggan av Nationalteaterns katalog).  När de tajta herrarna var inne på upploppet, vilket bestod av Neva och titelsången med sitt stötiga sväng, spreds förstås eufori i rummet. Spontandans uppstod. Med närmare halvannan timmes speltid kunde repertoaren utökas.  Bonus blev exempelvis höjdarlåten När så tingen börjar klarna, vars snygga övergång till Bernt och  överlämning till Tomas, var ett särskilt lyckat arrangemang. I slutfasen blev det Zappa, Peaches En Regalia var en cover vars sofistikerade beat bemästrades galant.  Vi fick även höra två spår från Forsells andra soloskiva, varav Kappsäcken utgjorde sista extranumret.  Vokal förstärkning utgjorde då tjejerna i Orkan, vilka figurerat som vitalt förband på turnén till  åtta svenska städer.

Kompet var robust och följsamt, exakt och nyanserat. Hade inte väntat annat från  superrutinerade yrkesmän.  Anföraren vid sångmikrofonen drar ett tungt lass, artikulerar väl, har en skaplig röst och är duktig på att ta ut melodistämmor och dra riff på sina instrument. På sitt Nord-keyboard såg Bernt Andersson till att mästerligt accentuera harmonik och melodislingor.

     Livefoton Bertil Hertzberg från konserten i Växjö

Kom omdömet världsklass till användning? Jo, redan i öppningsnumret levereras ett hisnande solo från den grånande gentlemannen till höger på scen.  Musikernas musiker Bengan Blomgren markerar omgående att han är taggad och trivs.  Ofantligt ödmjuk till sitt väsen, lyckas han ånyo krypa in under huden på känsliga mottagare, befinner sig stundtals i egen sfär utan att någonsin bli tråkig, lägger lager på lager av obeskrivligt vackra ackord.  Extremt väl avvägda toner når långt bortom verbala beskrivningar, snarlikt Miles trumpet. Vidare, är min favorit en god lyssnare, en lagspelare som med diskreta licks kompletterar bandets sound.  Inspirerade självklart sin omgivning till att prestera stordåd.

Elitidrottare brukar kunna förbättra sina resultat  varje säsong, till en viss gräns. Bengan och övriga i kvintetten är underligt nog, vad det verkar, lika spelsugna och hungriga som i fornstora dar. Då de förkovrat sig under decennier, har de sannolikt  mer spetskvalitet idag än 1973;  vilket ger en uppfattning om hur ”görbra” de var i Alingsås.

På begäran bad jag Tomas Forsell om hans tankar på projektet Väljer att i komprimerad redigerad form  återge vad han skrev: Bandet växte samman för varje spelning, blev alltmer samspelt. Har verkligen förvaltat det 45 år rika förtroendekapital vi har tillsammans. Vi har fått kanonrespons överallt, även på sociala medier. I höstas var vi osäkra på om materialet hade relevans i vår tid, ville inte åka på någon nostalgitripp. Nu vet vi att vi är i fas och att vi är unika i vårt spelsätt. Känns som att det finns ett behov av oss och förstås Orkan, våra nya vänner.   

 

 

 

 

 

 

 

Collage i form av medryckande anklagelseakt – Alexandras Odyssé på Göteborgs Stadsteater

by

10/2 2017

Manus: Alexandra Pascalidou (bearbetning Sisela Lindblom)

Regi: Anna Ulén

Scenografi och kostym:Charlotta Nylund

Kompositör: Kristina Issa

Musiker: Kristina Issa och Emil Blommé

Medverkande: Alexandra Pascalidou, Erik Hedberg (praktikant), Johan Karlberg, Magdi Saleh, Carina M Johansson, Kim Theodoridou Bergqvist, Melina Tranulus samt 9 statister  från Angereds Teaterskola.

Spelas på Stora Scen till och med 5/4

  Foto Ola Kjelbye

 

Har en teori om varför Alexandra Pascalidou så ofta varit kontroversiell. Tror det kan bottna i att skilda sysslor ibland sammanblandats. Tänker på att å ena sidan vara programledare, å andra sidan bedriva åsiktsjournalistik. I Alexandras Odyssé agerar hon ciceron i sitt eget textlandskap, vilket medför ett genuint inkännande tilltal. Agitation kan förenas med värdskap. Den framgångsrika mediapersonligheten har tillsammans med regissör och dramaturg, skapat en lärorik dyster uppsättning om Greklands finansiella krasch. Vore intressant att få reda på hur mycket Anna Ulén ( med stor erfarenhet från frigrupper i Göteborg) har dels tuktat, dels utvecklat produktionens ord och toner. Som bekant har ”Årets Europé i Sverige 2015” både skrivit bok och gjort teveserie om kollapsen i Grekland, med betoning på hur den påverkat medborgarna. Landets tragedi är av ofattbara mått.  I artikel i det fylliga programmet sägs att statsskulden motsvarar ett belopp på 275 000:- / invånare, att räddningspaketet från omvärlden blivit en dödsspiral samt att BNP sjunkit med 45% under en åttaårsperiod.

Den som hoppas på  förklaringar till vad som föregått rävsaxen hoppas förgäves.  Istället för orsaker levereras förlopp och  konsekvenser  i ett antal tragikomiska scener. En slags ramberättelse utgör ett lyxkonsumerande överklasspar som konkar, går skilda vägar när mannen mister sitt välbetalda chefsjobb. Den bortskämda makan blir feminist, husdjursfotograf och till och med  eskort.  Hennes olycklige desperate x-make nära taket, illustrerar det ödesdrama, den jätteutmaning som majoriteten greker lever med.. Detta kivande par spelas med energisk vrede av Magdi Saleh och Kim Theodoridou Bergkvist,  i henne fall en alldeles extra oresonlig publikfriande vrede  Två luttrade offentliganställda  utomhusstädare – med gröna västar  – tjänstgör som kommentatorer, vars tacksamma roller hanteras ypperligt av Carina M Johansson och Johan Karlberg.

Scenografin är stram, den  vida cirkelformade scenen allt annat än belamrad av dekor och rekvisita.  Att de kallhamrade långivarna , dyker upp ur en platt träkonstruktion,  metafor för den trojanska hästen, är ett snillrikt påhitt. Enskilt roligaste sekvensen är  när Johansson gestaltar en imposant outgrundlig förbundskansler, enbart genom porträttlik peruk och finmotoriska finesser.  Enda tablå som kan konkurrera är av återkommande art: Vilt gestikulerande Melina Tranulus med hysterisk brytning á la Liv Ullman,då hon agerar presentatör av frågetävlingar. Den lilla ensemblen har  fullt upp, Växlar lustfyllt smidigt emellan åtskilliga roller.  Erik Hedberg  med kusligt vibrato gör övertygande  siaren Kassandra, medan Johan Karlbergs gränslösa revir sträcker sig från missnöjd affärssinnad bonde till stickande bordellmamma.

Före och efter  temperamentsfulla hastigt uppblossande sekvenser  finns en trespråkig manusförfattare som binder ihop. Pascalidou skådas i ljust elegant fodral såväl som i krigarutrustning. Hon pläderar för humanism och mot orättvisor, upplyser om sin släkts härkomst och vandring, dansar och sjunger, ger miniföreläsningar om antikens gudar och demokratins vagga, fogar in biografiska höjdpunkter och stolta segrar i schlager- och fotbollsmästerskap.  Hon strålar av självsäkerhet, undviker att beröra hat och verbala hot. Kostar till och med på sig en blinkning till oss som minns herrmagasinet Café, i vars omröstning hon blev Sveriges sexigaste. Ändå är jag inte helt förvissad om att det kommer gå som en dans att charma stadens teaterintresserade.  Blir nog avsevärt motigare då inte hejaklacken är närvarande.  I likhet med judisk överlevarhumor är det ändå befriande att det skämtas friskt. Samtidigt hade jag önskat mer gestaltande. Det blir stundom ganska rörigt, inte helt lätt att följa.

Har mig veterligen inte tidigare betraktat ett gäng statister, de som i grekiska dramer kallas kören,  som haft liknande framträdande positioner.  Dessa  mångkulturella ungdomar från högskoleförberedande Angereds Teaterskola gör mycket mer än att sjunga, utföra koreografens rörelsescheman och agera folkmassa.  Med full satsning (kanske med hopp om att bli upptäckt) lever man sig totalt in i uppsättningen.  De suger ut vad som är möjligt ur varje replik, när de agerar  i smågrupper eller i samlad tropp. De är definitivt inte utfyllnad, utan äkta vara med ett rikt känsloregister.  Upprörd och uppfordrande tar Rasha Khoury oss i anspråk under några minuter, genom att vittna om någons ofattbara umbäranden och förluster, på flykt till en dräglig tillvaro. När hon nästan är klar hörs en ung kvinna i salongen snyfta. Starkt!

Slutligen ska absolut inte förbigås att Alexandras Odyssé innehåller mycket musik i skiftande stilar. Den har komponerats av Syrienfödda sångerskan, klaviaturspelaren och harpisten Kristina Issa. Med sig på scen har hon trumslagaren Emil Blommé, som till vardags bland annat återfinns i kompositörens band. Den slagkraftiga melodiska electronica de mestadels framför, kontrasteras några gånger med avskalade ljuvliga arrangemang. Musiken är absolut en av uppsättningens största plusfaktorer.

 

 

 

 

 

Välspelad nyttig fantasy för unga – Pojkarna av Teater Tamauer

by

3/2 2017 19-föreställningen

Efter romanen Pojkarna av Jessica Schiefauer

Manus: Anders Friberg, Helena Gezelius, Sara Klingvall tillsammans med Jessica Schiefauer

Regi: Anders Friberg

Scenografi & Ljus: Beate Persdotter Löken

Kostym & Mask: Majli af Ekenstam

Kompositör & Ljudteknik: Patrik Vörén

Koreografi: Josefina Samuelsson och Julia Sjönneby

Medverkande: Helena Gezelius, Sara Klingvall och Philip Lithner

Spelas på Hagateatern i Göteborg till och med 17/3

Genomförs med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad Kultur och ABF

  Foto Lina Ikse

Förutsättningarna är personligen inte optimala. Jobbat fem nätter , inte ätit middag och sitter inklämd. Efter cirka 75 minuters laddad premiär är jag snarare halvtom än uppfylld. Ändå vill jag genast slå fast, att det finns mycket att uppskatta. Att vad jag såg inte gick in i mig som jag önskat, bottnar i att jag så ofta missar när jag ser barn- och ungdomsteater, att ta med en avgörande variabel i beräkningen. Jag är INTE  målgrupp, utan denna uppsättning vänder sig till elever på högstadiet.  Manus bygger på en Augustprisad roman som härom året gick upp på biograferna. Jag har träffat författaren, men varken läst eller sett hennes verk.  Den kluvenhet som uppstod efteråt beror också på att jag är helt kallsinnig till fenomen som Sagan om Ringen och genren fantasy.

Scenografen har iordningställt ett ombonat växthus, vilket flankeras av två lövträd med gigantiska stammar och på ena sidan ett stängsel. I växthuset har en trio fjortonåriga flickor tillskansat sig ett eget rum (tänk Virginia Woolf). Här ägnar man sig åt att vårda det som växer, jämte lekar och planering. Sykunnige Momo har påsar med kläder med sig, perfekt till den maskerad de drömmer om.  Bästisarna är upptagna av strategier för att undkomma, alternativt stå upp emot sina förtryckare, det vill säga tafsande  killar i skolans korridorer. Bella (Helena Gezelius) är i praktiken föräldralös, spenderar all ledig tid på att vara botaniker.  Handlingen tar fart när hon odlat fram en mirakelväxt vars nektar gör tillfällig könsförvandling möjlig.  Med flabbande målbrottsröster, manhaftigt flaxande rörelser, ljusskygga  aktiviteter och inte minst häpna blickar riktade emot sina skrev markerar skådespelarna sina nya tillstånd.

Om man struntar i att logiskt försöka förklara det övernaturliga, är åskådliggörandet av identiteter och förväntade könsroller den största styrkan. Oavsett om det registreras igenkänning eller avståndstagande, är scenerna kring tjejiga och grabbiga stereotyper ytterst välkomna.  Lärarhandledning finns utarbetad och den innehåller säkerligen lika tillspetsade frågeställningar som pjäsen. Varför brister vi i respekt mot varandra, trots principer om allas lika värde? Varför accepteras inte olikheter och hur uppstår hierarkier? Varför är unga människor så ofta antingen förövare eller offer? I varje scen finns hos skådespelarna ett tydligt tilltal, pendlande på gränsen till övertydligt.  Bella har en kompletterande funktion som kommentator, blir en slags speakerröst. Tror inte tänkt målgrupp har några problem med att Philip Lithner gestaltar tonårsflicka, fast det är hans oerhört kraftfulla satsning som stenhård ligist som är mest minnesvärd.  Tamauer odlar en estetik som vanligtvis skyr realism.  Vidlyftighet, överdrifter och sinnrik fantasi gör att de har ett format som passar  Jessica Schefauers prisade tonårsroman. Är därför övertygad om att de kommer kunna kommunicera framgångsrikt med sin publik. Filmen har dubbla uppsättningar i huvudrollerna, medan Tamauer låter de tre skådespelarna galant skifta könsidentitet. Lika tankeväckande som underhållande!

Två speciella företeelser i manus: Författaren har valt bort att ungdomar idag interagerar på sociala medier, är ständigt uppkopplade trots stress. Kanske ska vi förstå att de dramatiska händelserna utspelas i en ospecificerad tid.  En annan iakttagelse gäller karaktären Kim och det faktum att tjejer normalt har EN bästis. Sara Klingvalls rollfigur ( i förgrunden på fotot ovan) hamnar utanför gemenskapen, när hon i sin iver går över gränsen, blir farligt destruktiv.

Finns fler medarbetare som måste harangeras, sådana som är nödvändiga i en produktion ämnad för rastlösa högstadieelever.  Jag gillar den hets och stämning som kompositören/ ljudläggaren Patrik Vörén åstadkommit  Självklart finns fysiska inslag med, allt ifrån slagsmål och viga hopp  till krängande kroppar ovana vid machoideal. Utan en duktig koreograf hade det sett taffligt ut. Vidare görs många och snabba ombyten.  Ansvarige för kostym har varit kreativ med färger, huvudbonader och överhuvudtaget frammejslandet av motsatta identiteter.  Således, utgår jag från att pjäsversionen av Pojkarna kommer att lyckas med sitt uppsåt, nämligen att fånga elever i puberteten genom att få dem att reflektera. Hur det är att växa upp och hur det borde kunna vara.

 

 

 

 

 

Soulfully Yours – Anders Bergcrantz

by

Artist: Anders Bergcrantz
Titel: Soulfylly Yours
Betyg: 4

 Foto Goran James Djordjevic

Under en tioårsperiod lyssnade jag på Anders Bergcrantz relativt regelbundet. Live i Tolvan Big Band, med eget hardbopband i kanonkonsert på Nefertiti och omgiven av amerikanska storfräsare på Pustervik. Av album har jag förutom några vinyl med Tolvan, härliga Gyllene Skivan Skivan – vinnaren In This Together.  I somras, tjugo år senare, fick jag tillfälle att åter knyta an till stjärntrumpetaren, när han i Ljungskile ingick i dottern Iris Bergcrantz grupp ( beröm utdeladet i Orkesterjournalen). I samband med  konserten fick jag  tillgång till hustrun Anna Lena Laurins orkestersvit The Painter, vars strålande solist är just Anders.  Naturligtvis bidrar familjens medlemmar på olika sätt i tillkomsten av denna CD.

Vad beträffar musikaliska färdigheter är Soulfully Yours definitivt en fullpoängare.  55-åringen har handplockat förnämliga medarbetare till varje spår. Välkända namn som Anders ”Chico”  Lindvall på gitarr , trumslagaren PA Tollbom och den i Danmark verksamme tenoristen Tomas Franck, varvas med lika etablerade musiker i form av basisten Lasse Lundström, Robert Tjäderkvist på Rhodes och cymbalkungen Niclas Campagnol. Elbasisten Mats Ingvarsson (Sofi Hellborg med flera) var för mig ett nytt fynd. För att ytterligare påvisa Bergcrantz status, måste infogas att Victor Lewis och Stefan Bellnäs utgör komp på betagande balladen It Freezes Now. Lewis har jag sett tillsammans med Stan Getz(!)  på Skeppsholmen, medan ”Bella” spelat med alla av dignitet på Västkusten.  Somliga sättningar är akustiska, andra formade kring elförstärkta instrument.

Tillhör de som brukar föredra sammanhållna album. De sju kompositionerna  erbjuder en varierad kompott av stilar, något som belackare skulle kunna rubricera som spretigt.  Man öppnar med stökig fusion i ett febrigt tempo, influerad av Miles ganska konturlösa 70-tal i skarven Bitches Brew och On The Corner.  Ekvilibristik så det förslår! I slutfasen nås motsatt sida, U-sväng görs till Sergio Mendes smeksamma brasilianska landskap, inte minst tack vare en månghövdad kör. Avslutande Resistance är inte heller  lättsmält. Associerar till Randy Brecker / Bob Berg´s urladdning på North Sea Jazz festival 1990. Här sker något liknande, när Franck och Bergcrantz styr  ut mot den  spräckliga kanten. Mycket skickligt, men inte hela vägen min kopp te. Ett eggande stycke, österländskt influerat, är döpt till Saraswati. Vad vi får är lekfullt experimenterande med elektronik.  Distinkt trumpet vävs sinnrikt samman med döttrarna Rebecca och Iris modulerade röster jämte diverse karaktäristiska slagverk.

Hög densitet kännetecknar skivan, liksom otroligt snyggt ljud. Fler andningshål skulle kunna efterlysas. Å andra sidan, varför anmärka på internationellt högklassig musik, som emellanåt går på tvärs i mellanmjölkens  land? Den Malmöbaserade mannen har ofta varit  mycket högt rankad på globala listor i kategorin trumpet / flygelhorn, blev återigen  en realitet nyligen. En  fantastisk bedrift! Då är ändå Sverige väl försett med mästerliga  trumpetare. Anders signum: en fusion av teknisk briljans och emotionellt uttryck.   Samtidigt som utmaningar gärna bejakas, återvänder instrumentalisten ständigt till  aptitligt svängiga melodier.  Ska betonas att skivan präglas av stora skönhetsvärden.

Flera solistinsatser är värda extra uppmärksamhet. Vill puffa för unge  Linus Olsson på elgitarr (ytterligare ett fynd), Johan Birgersson på tablas, ”Chico” Lindvall  och veteranen Tomas Franck i  Mr.B.F. Dessa och resten av de eminenta musikerna vistas ledigt i den bländande blåsarens tonala landskap, det som med osviklig precision skapats av den på omslaget bortblickande mannen. På två spår använder han effektfullt en Conn multi vider.   Några av  inspirationskällorna är Freddie Hubbard, Woody Shaw och förstås Miles Davis. En slutsats efter att noga ha studerat mitt recensionsex, är att hans kapacitet är på likvärdig nivå.  Onekligen refererar jag ofta till magikern Miles när jag mycket stimulerad tar emot utsträckta glödande fraser från en skåning med stark integritet och gedigen internationell karriär.

Den sköna sången It Freezes Now är skriven av Anna-Lena Laurin Bergcrantz, framförs med vokal ackuratess av systrarna Rebecca och Iris Bergcrantz  Övriga titlar har Anders som upphovsman. Utan att ha originalitet som främsta kännetecken, låter mycket av materialet väldigt bra. Finns åtskilliga kompositioner vars sprakande energi och glimrande struktur ger lyckorus, vilket alstrar en lust till att få höra låtarna live.. Om jag inskränker mig till att välja två absoluta höjdpunkter, blir det Mr. B.F jämte Oliphant (finns bara på CD-utgåvan).  Det första exemplet  ypperlig bebop av tidlöst internationellt snitt.  Den andra ”slagdängan” en  stark blues med Porgy and Bess – stuk.

Således ett mäktigt, mycket genomarbetat album med brett anslag. För att tillgodogöra sig alla 47 minuter krävs viss övning och öppenhet ( efter många genomlyssningar riktigt nära högsta betyg) .  Anders Bergcrantz bevisar ånyo att han är en obändig kraft som glimrande hanterar sina blåsinstrument. Lyckligtvis uppstår något mer än uppvisning.  Elegans och kunnande, skiftande puls och cool attityd  utmärker nya skivan  Tillsammans med sitt besjälade team har initiativtagaren verkligen lyckats sammanställa ljuv musik.