11/2 2017
MX Rockbar Alingsås
4
Göteborgs Stadsmuseum visar för närvarande en brett upplagd utställning betitlad ”Musiklivet 1955 – 2018 Göteborg”. I höstas anordnades i samband med Arkivens dag, ett program om progg. En av de medverkande var Bernt Andersson. Han anmärkte på den vedertagna (fast samtidigt förvirrande) termen, sa att musikerna själva föredrog beteckningen Den alternativa musikrörelsen. Ska erkänna att mina för några år sedan ambitiösa intervjuer, med profiler ur nämnda rörelse, hade samlingsnamnet Proggen i Gbg. Tre personer jag då träffade på tu man hand var Nikke Ström, Bengt Blomgren och just Bernt Andersson. På museet fick jag veta att det fanns planer på att live framföra ett klassiskt album från 1973 av Nynningen, något som precis förverkligats. Plattan som åsyftas är För full hals, en temaskiva med tonsatta dikter skrivna av Vladimir Majakovskij.
I stort sett gick Nynningen under min radar när det begav sig. I högstadiet hittade jag, med hjälp av en trummande kompis annan musik, främst symfonirock. På gymnasiet spelade Motvind i aulan, Musikens Makt lästes och Lp:n Livet är en fest hördes i uppehållsrummet. Har ett svagt minne av att titellåten från För Full Hals, förekom i Kvällstoppen i P3. Vad jag bestämt vet är att jag såg ”proggens Stones”, under en kaotisk utomhusfestival 1980. En cd i förnämliga Totta-boxen består nästan uteslutande av Nynningen-låtar. Får ett splittrat intryck. Ömsom spretigt och tunn produktion, ömsom hållfast och slagkraftigt. Kanske är jämförelsen orättvis, men jag har haft större behållning, av den läckra ljudåtergivning som finns på vinyl producerad under samma era på amerikanska CBS.
Vill presentera kvintetten som utgör den färska liveupplagan av en Göteborgsgrupp som haft många sättningar. Bakom trumsetet sitter Per Melin, en man jag senaste åren hört i flera teateruppsättningar och Varietéorkestern på Liseberg. Ska påpekas att han var med i legendariska Tältprojektet och ingått i Globetrotters och i Nationalteaterns Lilla Rockorkester. På elbas hittas värmlänningen Nikke Ström vars bidrag till svenskt musikliv är så omfattande att introduktion är överflödig. När det blev aktuellt att göra skiva och skolturné med Majakovskij-tonsättningarna blev han värvad. Bernt Andersson på klaviatur och dragspel kallas ibland Göteborgs meste musiker, vilket ska ses som en odiskutabel kvalitetsstämpel. Bengan Blomgren hade i likhet med Bernt redan gästat, när båda permanent blev medlemmar i Nynningen -73. För den oinvigda allmänheten är Bengans strängkonster en hemlighet. För kännare = en musiker i världsklass. Låtskrivaren Tomas Forsell flyttade från västkusten för länge sedan. Som en av gruppens grundare fick han feeling på att dra ihop denna combo, efter medverkan på stödgala i Angered häromåret. Hans instrument: el- och akustisk gitarr. Han har i många år ägnat sig åt prisade barnprojektet HäjKån BäjKån. Väl medveten om att Totta Näslund inte kan ersättas, har han på turnén haft det grannlaga uppdraget att såväl sjunga som recitera. Med undantag för Forsell,har jag haft förmånen att vid ett otal tillfällen bli uppfylld av konserter från dessa sympatiska kulturarbetare.
Missade premiären i Göteborg. Sista stopp på turnén i en ganska sunkig lokal utan idealiskt ljud (förbanden drabbades hårt), var bandet troligen än mer sammansvetsat. Men från Göteborg saknades sångfågeln Amanda Werne jämte saxsektionen. Tre blåsare var med på skivinspelningen och de för mig välbekanta saxofonister som gästat, har tillfört välgörande dimensioner (hört ljudupptagningar). Betyget blir därför 4 +, vilket innebär att jag var mycket nöjd. Blev också positivt överraskad. Då jag som redovisats inte lyssnat in mig på nämnda album, var mångfalden uttryck frapperande. Tyckte mig höra delvis uppfräschade arrangemang. I flera tonsättningar avlöser dessutom teman, musiken ändrar riktning, vilket skapar en spännande dynamik. Påminde om många stilar, från instrumental progg såsom Arbete och Fritid och Fläsket Brinner, över stänk av österländska harmonier och fusion, till Britpop ala Cream och Small Faces. Eftersom 3/5 av gänget haft hemvist i Tottas Bluesband , märks att den formen behärskas till fulländning. Blev aldrig krångligt, bara mycket stimulerande att höra olika tempon och taktbyten. På typiskt öppensinnat 70-tals manér polerades stundom en kärna fram, manglades ut likt en jamsession. Var en fröjd att ta till sig variationsrikedomen. I gripande Se så tyst det är i världen plockade Bernt fram dragspelet och Bengan lirade slide. Delikat!
Forsell berättade för den entusiastiska men inte månghövdade publiken, att han och Bertil Goldberg tonsatte Majakovskij-dikterna redan i begynnelsen av 70-talet, ett par år innan man gick in i MNW:s studio. Tolkningarna till svenska gjordes av Gunnar Harding och Ulf Bergström samt i något fall av Bertil Goldberg. Dikterna är omedelbara med fräckt uppkäftigt bildspråk, en blandning av daterade och tidlösa. De är filosofiska och anarkistiska, humanistiska och didaktiska, subversiva och revolutionära. En slags kombination av ilska och ömhet! För Nynningen har det aldrig varit problematiskt att ta entydig ställning politiskt, istället en drivkraft. Forsells kommentar till texterna, var att de behövs lika mycket idag på grund av tokstollarna Trump, Putin och klimathotet. I övrigt var mellansnacket utbytt mot snärtiga eftertänksamma strofer, som somliga ur den stimmiga publiken tyvärr inte förmådde ta till sig.
Med annan låtordning framfördes hela För Full Hals. Ur ett strikt musikaliskt perspektiv snackar vi avancerade kompositioner, som ändå lyckas vara tillgängliga (har oförtjänt hamnat i skuggan av Nationalteaterns katalog). När de tajta herrarna var inne på upploppet, vilket bestod av Neva och titelsången med sitt stötiga sväng, spreds förstås eufori i rummet. Spontandans uppstod. Med närmare halvannan timmes speltid kunde repertoaren utökas. Bonus blev exempelvis höjdarlåten När så tingen börjar klarna, vars snygga övergång till Bernt och överlämning till Tomas, var ett särskilt lyckat arrangemang. I slutfasen blev det Zappa, Peaches En Regalia var en cover vars sofistikerade beat bemästrades galant. Vi fick även höra två spår från Forsells andra soloskiva, varav Kappsäcken utgjorde sista extranumret. Vokal förstärkning utgjorde då tjejerna i Orkan, vilka figurerat som vitalt förband på turnén till åtta svenska städer.
Kompet var robust och följsamt, exakt och nyanserat. Hade inte väntat annat från superrutinerade yrkesmän. Anföraren vid sångmikrofonen drar ett tungt lass, artikulerar väl, har en skaplig röst och är duktig på att ta ut melodistämmor och dra riff på sina instrument. På sitt Nord-keyboard såg Bernt Andersson till att mästerligt accentuera harmonik och melodislingor.
Livefoton Bertil Hertzberg från konserten i Växjö
Kom omdömet världsklass till användning? Jo, redan i öppningsnumret levereras ett hisnande solo från den grånande gentlemannen till höger på scen. Musikernas musiker Bengan Blomgren markerar omgående att han är taggad och trivs. Ofantligt ödmjuk till sitt väsen, lyckas han ånyo krypa in under huden på känsliga mottagare, befinner sig stundtals i egen sfär utan att någonsin bli tråkig, lägger lager på lager av obeskrivligt vackra ackord. Extremt väl avvägda toner når långt bortom verbala beskrivningar, snarlikt Miles trumpet. Vidare, är min favorit en god lyssnare, en lagspelare som med diskreta licks kompletterar bandets sound. Inspirerade självklart sin omgivning till att prestera stordåd.
Elitidrottare brukar kunna förbättra sina resultat varje säsong, till en viss gräns. Bengan och övriga i kvintetten är underligt nog, vad det verkar, lika spelsugna och hungriga som i fornstora dar. Då de förkovrat sig under decennier, har de sannolikt mer spetskvalitet idag än 1973; vilket ger en uppfattning om hur ”görbra” de var i Alingsås.
På begäran bad jag Tomas Forsell om hans tankar på projektet Väljer att i komprimerad redigerad form återge vad han skrev: Bandet växte samman för varje spelning, blev alltmer samspelt. Har verkligen förvaltat det 45 år rika förtroendekapital vi har tillsammans. Vi har fått kanonrespons överallt, även på sociala medier. I höstas var vi osäkra på om materialet hade relevans i vår tid, ville inte åka på någon nostalgitripp. Nu vet vi att vi är i fas och att vi är unika i vårt spelsätt. Känns som att det finns ett behov av oss och förstås Orkan, våra nya vänner.
