3/2 2017 19-föreställningen
Efter romanen Pojkarna av Jessica Schiefauer
Manus: Anders Friberg, Helena Gezelius, Sara Klingvall tillsammans med Jessica Schiefauer
Regi: Anders Friberg
Scenografi & Ljus: Beate Persdotter Löken
Kostym & Mask: Majli af Ekenstam
Kompositör & Ljudteknik: Patrik Vörén
Koreografi: Josefina Samuelsson och Julia Sjönneby
Medverkande: Helena Gezelius, Sara Klingvall och Philip Lithner
Spelas på Hagateatern i Göteborg till och med 17/3
Genomförs med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad Kultur och ABF
Foto Lina Ikse
Förutsättningarna är personligen inte optimala. Jobbat fem nätter , inte ätit middag och sitter inklämd. Efter cirka 75 minuters laddad premiär är jag snarare halvtom än uppfylld. Ändå vill jag genast slå fast, att det finns mycket att uppskatta. Att vad jag såg inte gick in i mig som jag önskat, bottnar i att jag så ofta missar när jag ser barn- och ungdomsteater, att ta med en avgörande variabel i beräkningen. Jag är INTE målgrupp, utan denna uppsättning vänder sig till elever på högstadiet. Manus bygger på en Augustprisad roman som härom året gick upp på biograferna. Jag har träffat författaren, men varken läst eller sett hennes verk. Den kluvenhet som uppstod efteråt beror också på att jag är helt kallsinnig till fenomen som Sagan om Ringen och genren fantasy.
Scenografen har iordningställt ett ombonat växthus, vilket flankeras av två lövträd med gigantiska stammar och på ena sidan ett stängsel. I växthuset har en trio fjortonåriga flickor tillskansat sig ett eget rum (tänk Virginia Woolf). Här ägnar man sig åt att vårda det som växer, jämte lekar och planering. Sykunnige Momo har påsar med kläder med sig, perfekt till den maskerad de drömmer om. Bästisarna är upptagna av strategier för att undkomma, alternativt stå upp emot sina förtryckare, det vill säga tafsande killar i skolans korridorer. Bella (Helena Gezelius) är i praktiken föräldralös, spenderar all ledig tid på att vara botaniker. Handlingen tar fart när hon odlat fram en mirakelväxt vars nektar gör tillfällig könsförvandling möjlig. Med flabbande målbrottsröster, manhaftigt flaxande rörelser, ljusskygga aktiviteter och inte minst häpna blickar riktade emot sina skrev markerar skådespelarna sina nya tillstånd.
Om man struntar i att logiskt försöka förklara det övernaturliga, är åskådliggörandet av identiteter och förväntade könsroller den största styrkan. Oavsett om det registreras igenkänning eller avståndstagande, är scenerna kring tjejiga och grabbiga stereotyper ytterst välkomna. Lärarhandledning finns utarbetad och den innehåller säkerligen lika tillspetsade frågeställningar som pjäsen. Varför brister vi i respekt mot varandra, trots principer om allas lika värde? Varför accepteras inte olikheter och hur uppstår hierarkier? Varför är unga människor så ofta antingen förövare eller offer? I varje scen finns hos skådespelarna ett tydligt tilltal, pendlande på gränsen till övertydligt. Bella har en kompletterande funktion som kommentator, blir en slags speakerröst. Tror inte tänkt målgrupp har några problem med att Philip Lithner gestaltar tonårsflicka, fast det är hans oerhört kraftfulla satsning som stenhård ligist som är mest minnesvärd. Tamauer odlar en estetik som vanligtvis skyr realism. Vidlyftighet, överdrifter och sinnrik fantasi gör att de har ett format som passar Jessica Schefauers prisade tonårsroman. Är därför övertygad om att de kommer kunna kommunicera framgångsrikt med sin publik. Filmen har dubbla uppsättningar i huvudrollerna, medan Tamauer låter de tre skådespelarna galant skifta könsidentitet. Lika tankeväckande som underhållande!
Två speciella företeelser i manus: Författaren har valt bort att ungdomar idag interagerar på sociala medier, är ständigt uppkopplade trots stress. Kanske ska vi förstå att de dramatiska händelserna utspelas i en ospecificerad tid. En annan iakttagelse gäller karaktären Kim och det faktum att tjejer normalt har EN bästis. Sara Klingvalls rollfigur ( i förgrunden på fotot ovan) hamnar utanför gemenskapen, när hon i sin iver går över gränsen, blir farligt destruktiv.
Finns fler medarbetare som måste harangeras, sådana som är nödvändiga i en produktion ämnad för rastlösa högstadieelever. Jag gillar den hets och stämning som kompositören/ ljudläggaren Patrik Vörén åstadkommit Självklart finns fysiska inslag med, allt ifrån slagsmål och viga hopp till krängande kroppar ovana vid machoideal. Utan en duktig koreograf hade det sett taffligt ut. Vidare görs många och snabba ombyten. Ansvarige för kostym har varit kreativ med färger, huvudbonader och överhuvudtaget frammejslandet av motsatta identiteter. Således, utgår jag från att pjäsversionen av Pojkarna kommer att lyckas med sitt uppsåt, nämligen att fånga elever i puberteten genom att få dem att reflektera. Hur det är att växa upp och hur det borde kunna vara.