Mats Hallberg

Avskalad angelägen berättelse – Hon som jag såg i spegeln på ADAS musikaliska teater

11 november, 2017 by Mats Hallberg

Premiär 10/11 2017

ADAS musikaliska teater, Konstepidemin Göteborg

Manus & regi: Fia Adler Sandblad

Musik: Jonas Franke Blom

Producent & regiassistent: Andreas Luukinen

På scen: Karin Lycke

Foto Ola Kjelbye

ADAS tar avstamp i övergivenhet, kvinnors utsatthet och tron på en inneboende kraft. Gruppen utgår från konst som skapar mening och tar ställning, som väcker känslor och belyser sammanhang. Man står mitt i samhället på de svagas sida och har tagit sitt namn efter Ada Kontansia Lindström (född 1885 i Annedal). De säger sig ha stort ärende om än deras ateljéscen vid Konstepidemin är liten. De turnerar runt om i landet och har internationellt nätverk, vilket resulterat i flera uppsättningar utomlands. Samarbeten har skett med bland andra Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Stadsmuseum.

Är mitt första besök hos ADAS. Fångar upp en synpunkt från en konverserande kvinna inför premiären. Hon säger underligt nog att ”det här ska bli roligt”. Till en kollega yttrar jag, att vad vi ska se verkar vara en hemsk historia. Han nyanserar bilden genom att meddela att den har en happy ending. Fia Adler Sandblad förklarar i sin introduktion att monologen kom till när research gjordes för annan pjäs, medan Karin Lycke förklarar att även om det inte är hennes historia, känns det som den har blivit det när hon arbetat med texten. I programbladet står att läsa om marginalisering, skuld och skam. Sara Azzazis redogörelse gestaltas hudnära och till synes okonstlat av Karin Lycke.

Noterar att förutom en plaststol och ett vattenglas är scenen tom. Hur ofta ser vi en produktion utan scenografi och utan att ansvariga för kostym och dekor anges? Publiken på uppemot 30 personer sitter i tre rader. Under omkring femtio minuter förmedlas resan från oskuldsfull livsglädje över omskakande långvariga övergrepp och lidande till ett hoppfullt uppbrott. Lycke agerar med osviklig naturlig eftertänksamhet, ger röst åt en av många förtryckta kvinnor som befunnit sig i en ovärdig tillvaro. Ska inte rekapitulera självbiografin, bara flika in att determinism, medberoende och socialt arv är fenomen som finns inkapslade i den starka story som återberättas.

Ur insikten om att ha förnekats basala behov, fast ändå ha tagit sig ut på andra sidan, har hos den vi möter en orubblig positiv kraft slagit rot. Överlevaren tvivlar på om lyftet varit möjligt utan sina tvillingar. Omsorgen och kärleken till dem är en drivkraft vars kulmen med studentfirande blir helt uppenbar. Vilken lycka för en tidigare misshandlad ensamstående mor! En kort period av oförställd lycka, är också det humör som serveras inledningsvis med frimodig dans till glättiga tongångar. På temat kärleken är blind berättas om en hårt hållen tonåring. Hon blir förälskad och gravid med en brutal narkoman och fängelsekund. Musiken som inramar ändrar skepnad efterhand. Efter att länge ha vädjat om hjälp, fångar det grovmaskiga nätet till slut upp mamman. Och nu hjälper den drabbade andra i liknande omänskliga situationer.

Hon som jag såg i spegeln är ett viktigt vittnesmål om att bryta destruktiva mönster, bär på ”provocerande kunskap om människovärdet och om samhället vi lever i.” Som konstnärlige ledaren Fia Adler Sandblad påpekar måste tystnaden brytas, varför hon välkomnar de nu aktuella uppropen (metoo /tystnadtagning). Till publiken bifogas lapp med upplysningar om ställen att vända sig. Regissör och skådespelare har rimligen tänkt mycket på att hitta exakt rätt tilltal, en möjligen slitsam process som burit frukt. Finns inget teatralt över den monolog vars föredömliga uttolkare Lycke (gjorde osannolikt starkt intryck i Unga Folkteaterns Breaking The Waves) är. Begrep aldrig riktigt poängen med att ta av och på skorna ett par gånger, men i övrigt inga luddiga inslag. Istället ger ADAS en nödvändig och gripande monolog!

Skvirecension: Svindlande vackert och dynamiskt – Seascapes av Gothenburg Combo

9 november, 2017 by Mats Hallberg

Artist: Gothenburg Combo

Titel: Seascapes – 20 000 Leagues Under The Sea

Betyg: 5

Producent: Gothenburg Combo

Inspelad på Gunnebo Slott i Mölndal

Mix: Åke Linton Svenska Grammofonstudion

Utgiven på Combo CD

51:30

Release: 3/11 2017

Den här nyskapande gitarrduon har gått under min radar. Bör påpekas att jag skarpt gillar gitarrmusik. Har live hört storheter som Paco De Lucia, Jon Mc Laughlin, Julian Bream, John Williams (då han ingick i Sky), Scott Henderson, Mike Stern, Al Di Meola; för att nämna några i främsta ledet. Och om jag skulle lista några få namn bland svenskar, blir det spontant Bengan Blomgren, Staffan Astner och Kenny Håkansson Göteborgarna har vunnit prestigefyllt pris – samarbetet med skådespelare, filmare, dansare, författare och DJs – och turnerat världen över. De är kända för att komponera sviter och för att flytta fram, eller rent av upplösa genregränser. Deras grej, vad de behärskar till fulländning, är minimalistisk stämningsmusik. Föga förvånande har de framfört verk av pionjären Terry Riley och medverkade när Steve Reich fick Polarpriset.

David Hansson och Thomas Hansy bildade duon 1999, släpper nu sin sjätte skiva. Naxos som distribuerar deras CD, säger att gitarristerna är influerade av klassisk minimalism, world music, electronica, traditionell afrikansk och latinamerikansk musik, experimentell pop, jazz och klassisk musik. På Seascapes märks i första hand det klassiska (läs spanska) gitarrspelet. Vidare handlar inte komponerandet främst om att göra låtar, utan om att frambringa fantasieggande välljud vars klingande repetitiva sound är själva stommen. För den receptive lyssnaren skapas magi! Det är väldigt visuellt och mycket meditativt.

Jag överväldigas av den självklara skönheten, av en förtätad fast ändå luftig atmosfär. Dock missvisande term, ity att plattan utgår från en bok av Jules Verne vars handling äger rum i havets väldiga djup. Hans sf- roman från 1871 med titeln 20 000 Leagues Under The Sea heter ju i svensk översättning En världsomsegling under havet. Textfragment på engelska bifogas i CD-konvolutet. Albumets tio stycken skulle kunna vara namn på olika kapitel. Musiken är filmisk, vill ordlöst berätta, genom att försätta lyssnaren i ett tillstånd av förundran. Människans framsteg har varit närmast osannolikt och tekniska landvinningarna hisnande. Samtidigt existerar obetvingliga naturkrafter på jorden, exempelvis sammanbindande hav, till stora delar outforskade. Så kan man filosofera vid lyssnandet på en fantastisk produktion. Beträffande skivor på temat Jules Verne, minns jag Rick Wakeman och hans tolkning av Journey To The Centre Of The Earth (1974).

Superbt sömlöst samspel hörs från två sammanlänkade gitarrister, vars fokus inte ligger på det virtuosa handlaget. Kan bli tröttsamt när instrumentalister vill bevisa hur duktiga de är och inte håller tillbaka, ett påstående Al Di Meola emellanåt tyvärr bekräftade i Ystad i somras. Fingerfärdigheten och yrkeskunskapen framgår förstås ändå i försynta förskjutningar med varierade tempon. Musiken är som ett flöde vars ringlande spiralform hittar nya spännande passager och öppningar. Resonansen är ypperlig i en helhet som växlar i intensitet. Med akustiska instrument i dubbel upplaga fördelade på olika arbetsuppgifter, uppstår en förförisk dynamik som förstärks av alldeles lagom friktion.

Efter noggrann genomlyssning i hörlurar associerar jag till Egberto Gismonti, flamenco, Tárrega, Ali Farka Touré, Leo Kottke, John Renbourn, Mats Bergström, Thomas Almqvist, Lasse Englund, John Williams (exempelvis Cavatina) samt soundtrack av Ennio Morricone, Philip Glass och Ry Cooder.

Foto Jerker Andersson

Starka porträtt med sorgkant i musikalaktigt drama – Karl Gerhard på Göteborgs Stadsteater

5 november, 2017 by Mats Hallberg

Karl Gerhard

Göteborgs Stadsteater stora scen, spelas till och med 17/1 2018

Premiär 3/11 2017

Av: Irena Kraus

Regi och bearbetning: Eva Bergman

Scenografi: Tofte Lamberg

Kostym: Karin Dahlström

Koreografi: Lisa Alvgrim

Kapellmästare: Bernt Andersson & Bo Stenholm

Orkester: Bernt Andersson, Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin och Stefan Sandberg

Foto Ola Kjelbye

Debatt om kritik och estetik har utbrutit om teatern vid Götaplatsen, en debatt vars upprinnelse är reaktioner på nyss utkomna antologin Sceningång (recenserad i Kulturbloggen). När generaliseringar gjorts för att beskriva ett tillstånd, har en inriktning på Stadsteatern hamnat utanför. Tänker på de lyckade samarbeten som försiggått mellan Eva Bergman & Tofte Lamberg vars huvudrollsinnehavare på senare år varit Sven Wollter och/eller Tomas Von Brömssen. Därtill har samma musiker medverkat i flera av dessa uppsättningar. Trovärdiga produktioner har gjorts, innehållande komplexa varelser, karaktärer som kommer till insikt. Beträffande Karl Gerhard kan parallell dras till nämnda personers Pygmalion: samma upplägg och samma hemvist i musikalens värld. Bakom den krackelerade fasaden en olycklig, rent av osympatisk huvudperson.

Dramatikern Irena Kraus hade planerat att skriva tv-manus, istället fick, vad hon kallar en fri fantasi, urpremiär för några år sedan på Stockholms Stadsteater. Namn har ändrats, kronologin är nog inte helt korrekt och givetvis är replikerna uppdiktade. Men manus bygger på gedigen research, vilket märks. Mest väsentliga händelse, själva navet i Karl Gerhard, är turerna kring vår mest folklige motståndsmans våghalsiga protest. Med pricksäkert ”ordskytte” protesterade han som bekant, mot svenska regeringens undfallenhet gentemot nazisterna under andra världskrigets inledande fas. I pregnanta biroller i detta för regeringen pikanta ärende, syns Fredrik Evers som beskäftig diplomat och Thomas Nystedt som förvirrad kung Gustav V. De kniper åtskilliga skrattsalvor, Nystedt äger scen med en markant publikfriande framtoning. I andra akten kan vi beskåda den gigantiska ”ökända hästen”, ur vars femte ben revyns aktörer kliver fram. Det beundransvärda tilltaget bockas av, för att omgående omvandlas till snöplig upplösning.

Metaperspektivet är påtagligt. Regissören använder sig av idén att premiärpubliken är med i skeendet, tar del av repetitioner. Blir ett tacksamt grepp för Brömssen, vars bakgrund lika mycket ju är revymakarens som den seriöse skådespelarens. Veteranen är idealisk i roller där han får spela ut sitt breda register, vara ömklig och förorättad, energisk och lustfylld. Vidare brister hans stämband ut i åtskilliga kupletter i deklamerande stil, som bär fram ordens valörer. När slutnotan summeras av en bokstavligen vacklande Karl Gerhard fylld av ångest, påstår den forne vasse och sirlige ordkonstnären, att han svikit sin livskamrat och sekreterare, men aldrig sin publik. Han som aldrig varit rädd, säger att han tappat den gudomliga gnistan, hamnat i en svacka. Blir ett sällsynt ögonblick vibrerade av teatermagi. Hade önskat mer av den känslomässiga aspekten, fast det finns ändå tillräckligt att uppskatta.

Foto Ola Kjelbye

Satt innan och åt på teaterns restaurant. Under dryga timmen hördes då Karl Gerhard framföra sina kupletter. Om vi bortser från texterna (gick inte fram ordentligt i sorlet), lät sång och musik passé. Att tidens tand gnagt på en svunnen epok har de båda kapellmästarna givetvis tagit fasta på. Kupletterna har arrangerats varsamt av Bernt Andersson och Bo Stenholm. Spröda solon från dragspel, saxofon och trumpet lägger ett sublimt sound, ger ansenlig verkshöjd. Dessutom har jazzig och kabaréliknande stämningsmusik snyggt adderats av musiker som sitter på scen. Flera sånginsatser applåderas, allra mest Jazzgossen och Brömssens duett med barnet på scen. Vad som gick rätt in som en desperat sammanfattning – förvisso ingen rättvisande bild av en lång karriär – var en välkänd, vemodig visa (G. Becaud) tolkad av divan Zarah Leander. Carina M Johansson kröner sin magnifika rolltolkning av en primadonna, med en sång som griper och ruskar om åhöraren. Storartat i sin nakenhet!

Vi introduceras av sekreteraren Göthe (Eric Ericson), som vid sin entré har med sig ett plommonstop och sina minnen. Att Kraus valt denna ingång, är något hon kunde ha gjort mer av. Också i Pygmalion spelade Ericsson och Brömssen mot varandra, befinner sig på samma våglängd när de plockar fram hur begär och makt påverkar deras konfliktfyllda samvaro. Som ett radikalt bollplank figurerar Moa Martinsson (Marie Delleskog), i en kongenial roll som kunde fått fördjupats ytterligare. Carina Boberg förtjänar beröm för sin prestation som bedragen och förslagen hustru. Vidare förekommer från Balettakademien i Göteborg fyra dansare, vilka förutom åtskilliga sång- och dansnummer har flera repliker. De fyller sin funktion väl, går in helhjärtat. för sin uppgift.

Karl Gerhard handlar lika mycket om konstnärligt mod och originalitet som misskötsel av privatliv och hälsa. Svärtan och det solkiga lyfta fram! Föreställningens kunde gott ha förlängts en halvtimme för att bibringa fler psykologiska dimensioner. Manuset är emellanåt en aning rumphugget och hackigt. Dock, Eva Bergman har återigen förädlat en berörande historia och skådespelarinsatserna med Tomas Von Brömssen och Carina M Johansson i spetsen är helgjutna, samma omdöme om orkestern och flera sånger. En viktig detalj att imponeras över är det omsorgsfulla arbete som kostymansvarige Karin Dahlström och hennes medarbetare utfört. Stor eloge till dem.

På Scen: Tomas Von Brömssen, Carina M Johansson, Eric Ericson, Carina Boberg, Marie Delleskog, Fredrik Evers, Johan Karlberg, Thomas Nystedt, Christoffer Mård Löwenadler, Vinga Magnusdotter, Märta Fransson, Carin Juborg och statisterna Alicia Fernandes/ Nova Henning.

Julafton för trumpetfantaster – Simple As That av Karl Olandersson

4 november, 2017 by Mats Hallberg

Foto Linn Segolson

Artist: Karl Olandersson

Titel: Simple As That

Betyg: 4

Producent: Karl Olandersson

Mixning: Pål Svenre

Inspelad i Kingside Studio Gnesta 2017

Releasedatum 30/10 2017

59:56

Finns ett antal mästerliga trumpetare i Sverige, många av dem berör mig på djupet. Karl Olandersson ingår otvetydigt i denna exklusiva skara. Nu släpper han sin fjärde platta i eget namn. Har hört honom live i sommar med Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra och Stockholm Swing All Stars. Minns hur glimrande han spelade på jam under Stockholm Jazzfestival i fjol och långt tidigare med Klas Lindquist Nonet på Göteborgs Konserthus. Läser mig till att Olandersson därtill ingår i orkestrar i populära teveproduktioner, galor och var med i Tommy Körbergs senaste show. Frilansaren har för närvarande engagemang på Göta Lejon. På nya skivan omger sig stockholmaren (född i Hedemora 1978) med en elegant pianotrio. Märkligt nog är just Magnus Hjort vid flygeln någon jag inte haft koll på, medan kompet med Martin Sjöstedt på bas och Daniel Fredriksson på trummor är för mig välkända storheter jag träffat på i skiftande stimulerande sammanhang.

Öppningen är majestätisk, sätter ribban högt. De tekniska färdigheterna illustreras omgående genom märkbar tonartshöjning. Olanderssons varumärke är i viss utsträckning, hans remarkabla förmåga att obehindrat ta övertoner, en teknik han delar med storbandsledaren Lasse Lindgren. Introt till standardmelodin Things Ain´t What They Used To Be är en ofattbar prestation, ett intro som golvar även den mest kräsne musikälskaren. Första gångerna jag lyssnade igenom Simple As That, ansåg jag att övriga musiker kom till korta. När jag detaljstuderade de olika spåren i hörlurar, noterar jag att första intrycket var förhastat och obalanserat. Pianotrions medlemmar ges utrymme att hamna i framkant och har flera markanta solon. Men det är definitivt trumpetaren som anger tonen och kvartetten ska inte uppfattas som en grupp.

Karl är en flexibel musiker, vars naturliga hemvist kan sägas vara swing-eran Jag som föredrar sammanhållna skivor, anser att Simple As That kan rubriceras som en något spretig produktion. Visst är det omväxlande med bopinfluenser a `la Kenny Dorham och Clifford Brown som bryter igenom i kombination med veka, lyriska drag vars främsta representant hette Chet Baker. (som jag hörde live i Göteborg 1984). Men jag har lite problem att hitta kärnan i ett album som är en exposé över divergerande stilar.. Därför blir bara nästan en fullpoängare, trots åtskilliga högklassiga låtar och fulländade instrumentalister.

Av skivans elva melodier är fem original av en upphovsman som behärskar hantverket. En annan villfarelse, i paritet med min förhastade anmärkning om obalans, var synpunkten att vissa kompositioner inte höll måttet. Vad man skulle kunna påstå är att ett par stycken har drag av lekfull uppvisning, vilket kräver koncentrerade mottagare. Upprepade genomlyssningar visar att Olanderson är en utmärkt låtskrivare, något som framgår av den gladlynta titellåten, därpå följande Colors, avslutande Never Again och balladen Daughters. I sist nämnda melodi sjunger mannen med vit skjorta och hängslen, i en ömsint inriktning som ofrånkomligen doftar Chet Baker. Märkligt nog anpassas då trumpetspelet, blir skört och på gränsen till trevande; vilket också stämmer in på den legendariske förlagan. Även utseendemässigt finns likheter.

Noterar som vanligt finkänsligt delikat trummande från Daniel Fredriksson, vars sätt att byta toner med en inspirerad blåsare i Chief resulterar i en avancerad, något svårsmält, övning för finsmakare. Magnus Hjort har förstås flera stimulerande ”inlägg”, av vilka jag fäste mig särskilt vid ackompanjemangen till plattans två vokala nummer, jämte Benny Golson´s Stablemates. Martin Sjöstedt fungerar som ett understödjande kitt, bortsett från i All The Things You Are där hans stora kunnande exponeras i helfigur. Något jag faktiskt saknar är en ytterligare blåsare, vars bidrag hade varit behövligt i ensemblespelet. Se mina små invändningar som randanmärkningar. Den ”grymme” trumpetaren Karl Olandersson och hans medmusiker har gjort ett album de kan vara stolta över.

Trollhättan Jazz & Blues – Västsveriges främsta inomhusfestival

1 november, 2017 by Mats Hallberg

Trollhättan Jazz- & Bluesfestival

Folkets Hus

27-28/10 2017

Foton Bitte Sjöholm (Trollhättan Jazzförening)

På grund av nattjobb kommer först nu fyllig rapport från helgens musikfest i Västra Götaland. Uppemot 900 personer blev totalsiffran för de två dagarna . Ljudet var överlag excellent, stämningen god och spännvidden häpnadsväckande. Blev lyckligtvis inga avbokningar eller förseningar och endast en gång överlappning. Arrangören använde sig av tre scener i fint utrustade Kulturhuset (invigdes 1990) Var verkligen möda värt att pendla från Mölndal, även om det tog på krafterna.

Avverkar först vad jag av olika anledningar inte hade fullt fokus på. Hade sett fram emot kammarjazz med titeln Chopin Impressions under ledning av visionären Leszek Kulakowski. Tyvärr missade jag ett tåg och hann bara höra sista stycket, vars solist var ovan nämnde pianogigant, tonsättare och arrangör. I gruppen som varit ute på turné – finansierad av Polens Ministry of Culture and National Heritage – återfinns bland andra blåsaren Mikael Godée och Ebba Westerberg på slagverk. (fick vid skivförsäljning efteråt ett upplysande snack med eminente sopransaxofonisten Godée) Allt tyder på att en förbluffande idé bearbetats med sensationellt gott resultat. Lyssnade en stund på Duo Naranjo – Weurlander, två kvinnor från Chile respektive Finland, vars gemenskap formats utifrån kärleken till tango nuevo. De trakterar piano och accordion. Trots att duon har hela världen som arbetsfält, nådde de inte fram till mig på samma omvälvande sätt, som närbesläktade New Tide Orquesta och LISAS. Gjorde då istället uppehåll för nödvändigt matintag. Under lördagen samma dilemma. Vad skulle bortprioriteras till förmån för middag i huset? Bestämde att släppa bevakningen på Lisa Lystam Family Band som jag tidigare hört live. På avstånd uppfattade jag deras riviga energiska blues som kompetent utförd, fast emellanåt jämntjock. Man tog fasta på stadigt beat och öste på friskt. Mest fördelaktiga lät de i cover på J.J Cale.

En konsert definitivt värd att framhålla extra var den med oefterhärmlige Caroline af Ugglas. Live köper jag rakt av hennes tokroliga mellansnack, kliven på borden, till bristningsgränsen tänjda stämband samt ironiska attityden gentemot sitt band. I hennes fall gäller kaxig blues på svenska, även om alster från Janis Joplin och tidiga Fleetwood Mac var lätta att identifiera. Full av beundran noterar jag hur sammansvetsade gänget är och hur varje individs bidrag läckert utkristalliseras. En absolut höjdpunkt var Jag gör det för min egen skull. Caroline besitter förmågan att attrahera musiker som det stänker spelglädje om. Kompet med Sven Lindvall och Andreas Dahlbäck är outstanding! Anförare med snärtiga berörande melodier är i första hand de vassa gitarristerna Jens Fritjof och Mattias Torell, jämte den formidable munspelaren Micke Fall. Är ni vänner av intensiva afrikansk-amerikanska tongångar, är detta något som inte får missas.

Den mest långväga gästen var unge multiinstrumentalisten Blind Boy Paxton , en man som uppträtt på Carnegie Hall i gala ägnad Lead Belly. Paxton har fått ett anmärkningsvärt genombrott med sin jordnära, rytmiskt markerade blues, garnerad med hillbilly-sound ( stil vanligen förknippad med vita artister). Vi fängslades av hans berättande och musicerande, ity att han framstod som en relik från 20-talet. Stark övertygande sång vars egna ackompanjemang kom från diverse stränginstrument, munspel, fiol och piano. Minns hans humor och värme och hur naturligt och avspänt han behärskade sina olika uttryck. En angenäm solokonsert där tiden gick för fort. Hade gärna hört honom på Hebeteatern bredvid. Vår okrönte blueskung Roffe Wikström gjorde med Bernt Andersson som viktig sideman, vad som måste betecknas som en sensationellt bra spelning. Jag har nog hört honom live uppemot 15 gånger, vilket borde göra min bedömning trovärdig. Han satt ner, skiftade mellan två gitarrer skarpladdade med igenkännbara ackord. Uppbackad av otroligt stadigt komp från firma Dunker/ Cassemar, hittade Roffe omgående in i bluesens underbara värld med Leva som en luffare och Inte en spänn på fickan. Gillade akustiken med mycket reverb i stora bankettsalen (Apollon). Var som sagt ett sant nöje att lyssna på Bernt Andersson, oavsett om han gick loss på pianot eller förde munspelet till läpparna. En partner på scen av en kaliber som gjorde veteranen från Södermalm mycket inspirerad. På sina gitarrer kramade han ur långa patenterade toner, högoktaniga riff och broderade ut rusiga melodier. Förfördes av shuffle, smälte av solon i skiftande volym och drabbades av rullande arret i gripande Som vattnet rinner i floden.

Några som gjorde hyggligt ifrån sig var Nils Landgren Funk Unit. Har dock hört dem ännu mer på hugget vid ett antal tillfällen. Visst håller de hög klass och ljudet var behagligt mixat. Och i min anteckningsbok står att understödet i form av Robert Ikiz (tilldelades nyligen utmärkelsen Årets jazzmusiker) och Magnum Coltrane Price, tillverkade fundament för ett härligt tunggung. Andy Pfeiler riffade ivrigt medan kapellmästaren bildade team med saxofonisten Jonas Wall på högerflanken. Höjdpunkten blev en sugande, sprittande komposition från Louisiana. Men det tog ansenlig tid och krävdes uppmaning av Nisse, innan det tände på alla cylindrar. När publiken rest sig i extranumret Ain´t Nobody, fick man äntligen till den feta eftersträvade funkfesten. Avslutande akt på festivalen var en hyllning till Sven Zetterberg (1952-2016) featuring Marino Valle och ”Mister Bo” Karlsson. Öronen var för ansträngda för att tillgodogöra sig innehållet i det bluespaket som döpts till Blues From Within. Klarade inte av den alltför uppskruvade volymen, tyckte dessutom att de rutinerade herrarna som lirat trummor och bas med Zetterberg lät tråkiga. Därför placerade jag mig alldeles utanför lokalen och samtalade istället med festivalchefen. Uppfattade i alla fall några snygga inpass från Matti Ollikainen på piano och från gitarristen Henrik ”Pilen” Pilquist. Registrerade på distans att sången från Valle påminde om den så tragiskt bortgångne blues- och soulartisten.

En trio som förtjänar några uppskattande rader är Morango, en Göteborgsbaserad grupp av hög standard fokuserad på brasiliansk musik. Karolina Vucidolac på sång lanseras som sambastjärna med rötter i Makedonien. Hennes vokala förmåga är förstås oklanderlig oavsett om tempot är ystert eller tassande. Vad som trumhinnorna njuter jag allra mest av är ändå musikernas synkade samspel. Utan uppseendeväckande åthävor hanterar Tobias Grim sin gitarr med finess och känslighet. Finn Björnulfsson är en attraktion i sig! Han bjuder på trumsolo utan trummor, spelar kora och kreerar magi på percussion. Om Tobias kan etiketteras som konventionell och sammanhållande kitt, är Finn den extroverte rytmsnubbe vars trollkonster gör publiken salig.

Blev som förväntat förtjust i Melodic Melange, ett projekt signerat lärarkollegorna Anders Hagberg och Ahmad al Khatib. Hagberg spelar främst flöjter medan palestinske kollegan trakterar oud (arabisk luta). Med sig på scen hade de slagverkaren Lisbeth Diers och superbasisten Olli Rantala. Den bländande kvartetten befinner sig i den vida world music -genren, där kaskader av toner bäddas in i vilsamt tonspråk. På samma gång elegiskt och hoppfullt! Som tur är blir det aldrig otillgängligt, tvärtom sveps vi med av hänryckande stämningsfulla bilder.

I ett ymnigt utbud gavs lokal förankring genom Henrik Mossberg oktett & Trollhättan Kammarkör i ett program med tonsättningar av Lars Gullin. Utgångspunkten var ett teveproduktion från tidigt 70-tal med Göteborgs Kammarkör under ledning av Gunnar Eriksson. Mäktigt att höra musik av ett lyriskt präglat geni (som jag faktiskt såg som gymnasist under Gullins sista levnadsår). Blev en fin stund när flerstämmiga röster blandas med softa jazzarrangemang. Vill särskilt berömma Magnus Pohl på altsax. Fanns mycket talang hos de medverkande och några topprestationer. För att inte recensionssvepet ska bli orimligt långt, hänvisas jazzintresserade till min rapport på Orkesterjournalens hemsida. Där framgår att Oddjob firade triumfer, att Palle Mikkelborg rörde mig till tårar och att Sinne Eeg med lysande pianotrio åstadkom perfekt vokaljazz.

Mats Hallberg

Footer

Om oss