13/3 2026
Skeppet i Göteborg
Alla med viss insyn i epokgörande jazzmusik känner till Miles Davis och John Coltrane, vidden av deras betydelse för en expansiv amerikanskt rotad genre. Vi talar om två giganter inom black music vilka under 50-talet spelade tillsammans under den först nämndes ledning. Trane gjorde outplånligt intryck med sin egna kvartett och sitt andliga sökande fast han dog redan 1968.
Miles å sin sida anses ha ska skapat nya stilar tre-fyra gånger trots perioder av förgörande narkotikaberoende. Jag äger en handfull album av John Coltrane plus några till där han är sideman. Av Miles finns i lägenheten desto fler skivor. Räknar jag med kassetter finns ungefär tjugofem alster och jag fick förmånen att höra honom och hans medmusiker hela fyra gånger live – Lund, Gröna Lund och Haag x två. Sett filmer om hans gärning och liv, har stor poster uppsatt, läst självbiografin och träffat ett par av de som fick äran att ingå o hans musikaliska krets sista åren. Miles dog 1991 bara månader efter han mycket rörande lät sig övertalas av Quincy Jones i en retrospektivt inriktad konsert som finns inspelad. Bohuslän Big Band avslutande sin miniturné inför ett utsålt Skeppet, genom att med egna och andras arr hylla dessa två storheter.
Kunnig ciceron berättar ingående om repertoar, sättning och fyller på med matnyttig info av biografisk natur. Utsedd att guida publiken hade naturligtvis jazzarkeologen Samuel Olsson blivit, tillika förnämlig trumpetare i BBB. Konserten första halva ägnades åt Miles-doftande toner medan man efter paus tog sig an John Coltrane i en för honom ovan sättning. Att behöva stå var inte optimalt. Men jag hittade hårt underlag för att bekvämt kunna anteckna. Akustiken var tillfyllest med fördelaktigt ljud även om flygelns klanger ofrånkomligen kommer till korta när blåssektionerna kraftfullt tar i.
Kvällens dubbelarbetande konferencier presenterar också solister och samtliga musiker på scen. Orkesterns fyra vakanser kommer minskas med minst en. Den unge Elias Fridolfsson som finns med bland trombonerna ska nämligen få fast anställning. Som ofta förr sitter Tommy Kotter vid flygeln medan Patrik ”Putte” Jansson tar hand om en av stämmorna i trumpetsektionen. Basisten kände jag inte igen. Upplystes om att det var Mattias Welin (Magnus Broo, Maggi Olin, Fredrik Ljungkvist…) som engagerats. Kom på att jag sett honom spela med BBB vid något enstaka tillfälle. Apropå renommerade storbandets status och samarbeten kan inflikas att de var representerade på Grammy-galan i L.A föregående månad, eftersom de nominerats i jazzens storbandskategori. Utbudet är ofantligt varför nomineringen är en storartad bedrift i sig. Detta för ett album de spelade in och turnerade med, tillsammans med pianisten Danilo Perez, en skiva recenserad här.
Borde inte vara det minst förundrad med tanke på att jag sedan flera decennier väl känner till kapaciteten hos BBB, lovordat dem i texter dem ett antal gånger. Hisnade ändå ibland över hur de fick det att låta som på berömda inspelningar på klassiker. Nästan som om originalen hade reproducerats, om än stundtals i mer eller mindre avvikande sättning. Syftar bland annat på Summertime och extranumret Round About Midnight då Miles magi exponerades. Nästan enda gången de gick bet enligt mina öron var när man med elbas, men utan varken elektronik/ keyboard eller gitarr, gav sig på Human Nature skriven av Steve Porcaro. Den femte singeln på Thriller och några år senare en smärre hit för Miles (hört live). Konsertens inledning lät trevande, nästan stabbigt trots att detta var deras tredje gig med identisk repertoar. Förvisso kopierades i temat det snyggt, svepande soundet som kännetecknar hitten.
När man bytte inriktning och gav oss Walkin´ (J. Mundy/ R. Carpenter) från 1954 gick det avsevärt mycket bättre, allt satt som det skulle. Fäster mig vid stunsigt groove Kuriöst nog finns en gemensam nämnare i nämnda låtar: Quincy Jones vars arrangemang BBB använder. Blåssektionerna färgar melodin ljuvligt. Solistrollen ges till Linus Lindblom på tenorsax elegant uppbackad av rytmsektionen. Dessutom levereras svängiga inpass på både kontrabas och bastrombon. Paraphernalia (W. Shorter) från Miles In The SKy, det sista den berömda 60-tals kvintetten gjorde i studio, levereras i brist på gitarr i annan tappning. Arrangör Niclas Rydh har nämligen överfört George Bensons solo på trombon. Nestorn bakom trumsetet Göran Kroon följer och svarar på Rydhs förehavanden. Här solar också altsaxofonist Joakim Rolandsson! Måste framhållas att rytmsektion är i sitt esse.
Två kontrasterande melodier återstår at redovisa. (för liten sättning har Samuel Olsson hållit i tillställningar där låtarna ur Milestones respektive Kind of Blue framförts). Aftonens värd kungör att två melodier pågår samtidigt i Charlie Parkers Ah-Leu-Cha från 1948. Miles var med när boppiga originalet gjordes och tog upp den på sin repertoar nio år senare när Coltrane ingick i hans grupp. Ovan nämnde Rydh har knåpat ihop det trixiga arret. Solisterna är flera, främst Martin Bjurek Svanström på alt, Alberto Pinton på bariton samt ovärderlige batteristen Göran Kroon. I outrot hänförs publiken av Tommy Kotters anslag, hans underbart unika tilltal.
Så gott som allt har med undantag för min inledande reservation varit spännande fullträffar. Pricken över i:et uppstår efter att vi fått en introduktion till det obeskrivligt berikande samarbetet Gil Evans – Miles Davis. Deras version av Summertime illustrerar idealiskt hur intuitivt de förstod och respekterade varandra. Med Patrik Jansson i framkant, en utmaning han grejar med svindlande ackuratess, utvecklas framförandet till första halvans höjdpunkt. Extra rörd med tanke på att jag valt Miles mästerliga version till begravningsmusik.
Tributen till John Coltrane inleds med Moment´s Notice från Blue Train i arrangemang av Christer Olofsson (trombonist i BBB). Albumet utgivet 1958 på Blue Note rankas som ett mästerverk. En omväxlande låt med vispspel och sordin på trumpeterna som utvecklas till ett högoktanigt verk där BBB krämar på för fullt. Den avlöses av en ikonisk musikallåt vars original är ännu längre, närmare bestämt My Favorite Things vars huvudinstrument ju är sopransax. (Har den på liveupptagning från Stockholm Konserthus som sträcker ut över en hel lp-sida.) Vår guide som står för snirkliga arret understryker att denna variant påminner om en raga. Uppdraget att leda oss i vindlande turer med ljusa toner har getts åt Joakim Rolandsson, vilket exekveras med bravur. I min bok utdelas flera guldstjärnor till denna glimrande version. Här trakterar den unge senast rekryterade medlemmen tuba. Kotters lyriska anslag förgyller ”dervish-dansen” vars modala tema fulländas unisont av BBB.
Hoppas på överseende med att jag så grundligt redogör för repertoaren de valt. Vi får veta att Giant Steps (har den på cd) byter mellan tre tonarter, vars halsbrytande eruptioner förädlats i arr Av Maria Schneider. Har stort utbyte av flera solister, exempelvis Martin Bjurek Svanström. Kompet håller grytan het, ser till att pulsen är högsta möjliga. Med ett arr från Danska radions storband lanseras ett lika förutsägbart som välkommet stilbrott. I sammanhanget närmast oundvikliga balladen Naima färgas med finess av Mikael Karlsson på tenor assisterad av Kotter som skänker oss glimtar av hur pionjären samverkade med enastående pianister.
Därpå följer Resolution ur A Love Supreme inspelad med den legendariska kvartetten. Entusiastisk publik får basintro, tenorister i maffig dialog. Registrerar bländande löpningar på flygel och inspirerat förlängt solo i improvisatorisk anda av Karlsson. Finalen hämtad ur en vidunderlig bag (jazzslang som betecknar något extraordinärt positivt) blir passande nog Round Midnight ( T. Monk) från Miles klassiska kvintett med bland andra Coltrane. Vi får nöjet att smekas av ljudvågor vilka formar sig till en veritabel högtidsstund. Fantastiska solister är trumpetaren Samuel Olsson och på tenorsax Linus Lindblom. Fullkomligt övertygad om att publiken i blandad ålder fick sitt lystmäte, att en lust väcktes att på egen hand ytterligare utforska hundraåringars bidrag till musikhistorien.
