• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Glänser i hyllning till hundraåringar – Tribut till Miles och Coltrane av Bohuslän Big Band

15 mars, 2026 by Mats Hallberg

13/3 2026

Skeppet i Göteborg

Alla med viss insyn i epokgörande jazzmusik känner till Miles Davis och John Coltrane, vidden av deras betydelse för en expansiv amerikanskt rotad genre. Vi talar om två giganter inom black music vilka under 50-talet spelade tillsammans under den först nämndes ledning. Trane gjorde outplånligt intryck med sin egna kvartett och sitt andliga sökande fast han dog redan 1968.

Miles å sin sida anses ha ska skapat nya stilar tre-fyra gånger trots perioder av förgörande narkotikaberoende. Jag äger en handfull album av John Coltrane plus några till där han är sideman. Av Miles finns i lägenheten desto fler skivor. Räknar jag med kassetter finns ungefär tjugofem alster och jag fick förmånen att höra honom och hans medmusiker hela fyra gånger live – Lund, Gröna Lund och Haag x två. Sett filmer om hans gärning och liv, har stor poster uppsatt, läst självbiografin och träffat ett par av de som fick äran att ingå o hans musikaliska krets sista åren. Miles dog 1991 bara månader efter han mycket rörande lät sig övertalas av Quincy Jones i en retrospektivt inriktad konsert som finns inspelad. Bohuslän Big Band avslutande sin miniturné inför ett utsålt Skeppet, genom att med egna och andras arr hylla dessa två storheter.

Kunnig ciceron berättar ingående om repertoar, sättning och fyller på med matnyttig info av biografisk natur. Utsedd att guida publiken hade naturligtvis jazzarkeologen Samuel Olsson blivit, tillika förnämlig trumpetare i BBB. Konserten första halva ägnades åt Miles-doftande toner medan man efter paus tog sig an John Coltrane i en för honom ovan sättning. Att behöva stå var inte optimalt. Men jag hittade hårt underlag för att bekvämt kunna anteckna. Akustiken var tillfyllest med fördelaktigt ljud även om flygelns klanger ofrånkomligen kommer till korta när blåssektionerna kraftfullt tar i.

Kvällens dubbelarbetande konferencier presenterar också solister och samtliga musiker på scen. Orkesterns fyra vakanser kommer minskas med minst en. Den unge Elias Fridolfsson som finns med bland trombonerna ska nämligen få fast anställning. Som ofta förr sitter Tommy Kotter vid flygeln medan Patrik ”Putte” Jansson tar hand om en av stämmorna i trumpetsektionen. Basisten kände jag inte igen. Upplystes om att det var Mattias Welin (Magnus Broo, Maggi Olin, Fredrik Ljungkvist…) som engagerats. Kom på att jag sett honom spela med BBB vid något enstaka tillfälle. Apropå renommerade storbandets status och samarbeten kan inflikas att de var representerade på Grammy-galan i L.A föregående månad, eftersom de nominerats i jazzens storbandskategori. Utbudet är ofantligt varför nomineringen är en storartad bedrift i sig. Detta för ett album de spelade in och turnerade med, tillsammans med pianisten Danilo Perez, en skiva recenserad här.

Borde inte vara det minst förundrad med tanke på att jag sedan flera decennier väl känner till kapaciteten hos BBB, lovordat dem i texter dem ett antal gånger. Hisnade ändå ibland över hur de fick det att låta som på berömda inspelningar på klassiker. Nästan som om originalen hade reproducerats, om än stundtals i mer eller mindre avvikande sättning. Syftar bland annat på Summertime och extranumret Round About Midnight då Miles magi exponerades. Nästan enda gången de gick bet enligt mina öron var när man med elbas, men utan varken elektronik/ keyboard eller gitarr, gav sig på Human Nature skriven av Steve Porcaro. Den femte singeln på Thriller och några år senare en smärre hit för Miles (hört live). Konsertens inledning lät trevande, nästan stabbigt trots att detta var deras tredje gig med identisk repertoar. Förvisso kopierades i temat det snyggt, svepande soundet som kännetecknar hitten.

När man bytte inriktning och gav oss Walkin´ (J. Mundy/ R. Carpenter) från 1954 gick det avsevärt mycket bättre, allt satt som det skulle. Fäster mig vid stunsigt groove Kuriöst nog finns en gemensam nämnare i nämnda låtar: Quincy Jones vars arrangemang BBB använder. Blåssektionerna färgar melodin ljuvligt. Solistrollen ges till Linus Lindblom på tenorsax elegant uppbackad av rytmsektionen. Dessutom levereras svängiga inpass på både kontrabas och bastrombon. Paraphernalia (W. Shorter) från Miles In The SKy, det sista den berömda 60-tals kvintetten gjorde i studio, levereras i brist på gitarr i annan tappning. Arrangör Niclas Rydh har nämligen överfört George Bensons solo på trombon. Nestorn bakom trumsetet Göran Kroon följer och svarar på Rydhs förehavanden. Här solar också altsaxofonist Joakim Rolandsson! Måste framhållas att rytmsektion är i sitt esse.

Två kontrasterande melodier återstår at redovisa. (för liten sättning har Samuel Olsson hållit i tillställningar där låtarna ur Milestones respektive Kind of Blue framförts). Aftonens värd kungör att två melodier pågår samtidigt i Charlie Parkers Ah-Leu-Cha från 1948. Miles var med när boppiga originalet gjordes och tog upp den på sin repertoar nio år senare när Coltrane ingick i hans grupp. Ovan nämnde Rydh har knåpat ihop det trixiga arret. Solisterna är flera, främst Martin Bjurek Svanström på alt, Alberto Pinton på bariton samt ovärderlige batteristen Göran Kroon. I outrot hänförs publiken av Tommy Kotters anslag, hans underbart unika tilltal.

Så gott som allt har med undantag för min inledande reservation varit spännande fullträffar. Pricken över i:et uppstår efter att vi fått en introduktion till det obeskrivligt berikande samarbetet Gil Evans – Miles Davis. Deras version av Summertime illustrerar idealiskt hur intuitivt de förstod och respekterade varandra. Med Patrik Jansson i framkant, en utmaning han grejar med svindlande ackuratess, utvecklas framförandet till första halvans höjdpunkt. Extra rörd med tanke på att jag valt Miles mästerliga version till begravningsmusik.

Tributen till John Coltrane inleds med Moment´s Notice från Blue Train i arrangemang av Christer Olofsson (trombonist i BBB). Albumet utgivet 1958 på Blue Note rankas som ett mästerverk. En omväxlande låt med vispspel och sordin på trumpeterna som utvecklas till ett högoktanigt verk där BBB krämar på för fullt. Den avlöses av en ikonisk musikallåt vars original är ännu längre, närmare bestämt My Favorite Things vars huvudinstrument ju är sopransax. (Har den på liveupptagning från Stockholm Konserthus som sträcker ut över en hel lp-sida.) Vår guide som står för snirkliga arret understryker att denna variant påminner om en raga. Uppdraget att leda oss i vindlande turer med ljusa toner har getts åt Joakim Rolandsson, vilket exekveras med bravur. I min bok utdelas flera guldstjärnor till denna glimrande version. Här trakterar den unge senast rekryterade medlemmen tuba. Kotters lyriska anslag förgyller ”dervish-dansen” vars modala tema fulländas unisont av BBB.

Hoppas på överseende med att jag så grundligt redogör för repertoaren de valt. Vi får veta att Giant Steps (har den på cd) byter mellan tre tonarter, vars halsbrytande eruptioner förädlats i arr Av Maria Schneider. Har stort utbyte av flera solister, exempelvis Martin Bjurek Svanström. Kompet håller grytan het, ser till att pulsen är högsta möjliga. Med ett arr från Danska radions storband lanseras ett lika förutsägbart som välkommet stilbrott. I sammanhanget närmast oundvikliga balladen Naima färgas med finess av Mikael Karlsson på tenor assisterad av Kotter som skänker oss glimtar av hur pionjären samverkade med enastående pianister.

Därpå följer Resolution ur A Love Supreme inspelad med den legendariska kvartetten. Entusiastisk publik får basintro, tenorister i maffig dialog. Registrerar bländande löpningar på flygel och inspirerat förlängt solo i improvisatorisk anda av Karlsson. Finalen hämtad ur en vidunderlig bag (jazzslang som betecknar något extraordinärt positivt) blir passande nog Round Midnight ( T. Monk) från Miles klassiska kvintett med bland andra Coltrane. Vi får nöjet att smekas av ljudvågor vilka formar sig till en veritabel högtidsstund. Fantastiska solister är trumpetaren Samuel Olsson och på tenorsax Linus Lindblom. Fullkomligt övertygad om att publiken i blandad ålder fick sitt lystmäte, att en lust väcktes att på egen hand ytterligare utforska hundraåringars bidrag till musikhistorien.

Arkiverad under: Musik, Recension

Helgjuten uppsättning trollbinder – Jenufa på GöteborgsOperan

14 mars, 2026 by Mats Hallberg

föreställningsfoton Håkan Larsson

Av Leos Janacek

Regi: Nicola Raub

Scenograf och kostymdesign: George Souglides

Dirigent: Alejo Pérez

Koreograf: Sara Suneson

Ljusdesign: David Debrinay

GöteborgsOperans kör och extrakör, orkester och statister

I rollerna: Julia Sporsén, Katarina Karnéus, Adam Frandsen, Kjetil Stöa, Ingrid Tobiasson, Mats Almgren, Carolina Sandgren, Ann-Kristin Jones, Kristian Lindroos, Ellen Larsson, Eugenia Babich och Stella Chatzidaki (praktikant)

Premiär 8/3 2026

Spelas till och med 26/3

Leos Janacek (fixar inte att skriva de tecken över några av bokstäverna som ska vara där) levde 1854- 1928 och tillhör de tre tjeckiska kompositörer som blivit kända utanför landets gränser. Tonsättaren var också musikteoretiker, folklorist, publicist och lärare. Påverkad av Dvorak och i än högre grad av landets folkmusik skrev han Jenufa vars urpremiär ägde rum 1904. Blev inte någon omedelbar framgång. Den ska ha varit den näst mest spelade operan i Tjeckoslovakien och ses som mährisk nationalopera. Vidare är den först med ett libretto som bygger på prosa, närmare bestämt en pjäs av kvinnlig dramatiker. Har för egen del uppfattat tonsättaren som mer experimentell än sina nämnda kollegor, fast detta klangrika dramatiska verk i tre akter med egenartat tonspråk är ingen utmanande lyssning. Istället ytterst njutbart komponerat för att illustrera librettots skiftande stämningar, dess laddade scener.

Alldeles inför föreställningen jag ser (12/3) läser jag på i informativa programmet, följer upp dagen efter med dramaturg Göran Gademans essä. Normalt sett bryr jag mig inte så värst mycket om operors ofta skruvade och oerhört sorgliga intriger. En förutsättning för att jag ska ta till mig verket är självfallet förhoppningar om extraordinär kvalitet beträffande musik och framförande infrias, såväl vokala insatserna som orkesterns. Fast i likhet med Peter Grimes, La Boheme, Carmen, Paula af Malmborg Wards nyskrivna opera Mytomania, Madame Butterfly och Herr Arnes penningar blir det extra intressant att studera vad som driver handlingen. Märker att jag till viss del säger emot mig själv. Vidhåller dock att musiken är det väsentligaste, den avgörande komponenten. Uppsättningen av Janufa som gjorts fyra vid fyra tillfällen i Sverige varav en gång tidigare på samma scen, är en hyrproduktion från Greklands Nationalopera.

Jag hade snappat upp att karaktären Jenufa delade samma öde som Kronbruden i Strindbergs drama som setts på Dramaten. De har förhållanden, blir gravida och föder utan att vara gifta. Något som förr i historien ansågs vara en stor skam, syndig gärning som måste föranleda drastiska åtgärder. Vilka konsekvenser få det? Vad ska hända med den nyfödda? Romeo och Julia- problematiken hos Strindberg är hos Janacek utbytt mot ett triangeldrama. Det utspelas i en by i Mähren och de röriga relationer som där råder. Ska inte veckla in mig för mycket i persongalleriets kopplingar till varandra. Föräldralösa Jenufa lever med sin fostermor som strängt månar om henne. Hon är förälskad i den förmögne Steva som äger kvarnen, men som tyvärr är en svekfull och självupptagen suput. Den unga lidelsefulla kvinnan uppvaktas passionerat av Stevas halvbror Laca. Ska man vara petig utstrålar inte Julia Sporséns gestaltning den attraktion som gör att halvbröderna haft känslor för respektive trånar efter Jenufa. Enligt Gademan skildras en värld av starka sociala normer, undertryckta känslor och moraliska gränsdragningar, något vi bevittnar.

Svårt att förklara exakt hur, men att librettot baseras på en pjäs med inbyggda konflikter upprättar en orubblig spänning, gör att man oavbrutet följer med på textskärmarna (svensk och engelsk text) ovanför scen. För övrigt oerhört imponerande av samtliga att sjunga på tjeckiska. Scenografin med gradvisa nedmonteringen av det stora huset i vitt och omgivande skogen markerar en allt större intensitet i uppkomna komplikationer. Ett mått på vilka ansenliga konstnärliga resurser GöteborgsOperan förfogar över är att dess formidabla kör utsmyckad i folkdräkter medverkar sparsamt. Och biroller syns basen Mats Almgren som förnumstig bydomare, sopranen Carolina Sandgren som dennes hustru samt Ann-Kristin Jones i rollen som Karolka. Tre otroligt rutinerade operasångare som medverkat i ett otal uppsättningar på denna scen och på andra håll.

Noterat lovorden i pressrosor från premiären och instämmer i hyllningskören. En kritiker menade att vad Sporsén, Katarina Karnéus (klockerskan) och Ingrid Tobiasson (farmor Byrijovka) presterar kan inte matchas av Kungliga Operan i vår huvudstad. Mycket möjligt att det är en rimlig iakttagelse. Jag saknar kompetens för en dylik jämförelse. De prisade agerande rösterna vilka bedömts vara drottninglika tack vare sina röster och dramatiskt övertygande agerande är fantastiska i arior. Sopranen Julia Sporsén tilldelades välförtjänst Stenastiftelsens Kulturpris i fjol. Mezzosopranen Karnéus är nog den som som allra mest få publiken med sig. Min poäng är att jag ändå vill hävda att tenoren Adam Frandsen som Laca gör dem rangen stridig. Hans bedrift ska verkligen inte negligeras utan lyftas fram.

Helheten är som framgått magnifik. Har sparat en avgörande beståndsdel till sist, en betydelsefull sådan som absolut inte får komma i skymundan. Syftar på vad dirigenten åstadkommit med orkestern. Låter fenomenalt klangrikt och mäktigt om dem. Och partituret de översätter till vidunderlig orkestermusik som understryker librettots textur, har en särdeles spännande personlig prägel vilket Janacek ska kreddas för. Vad som triumfartat skedde i orkesterdiket i perfekt akustik och togs emot av mig från sjunde rad, kan ha varit vad jag exalterades av allra mest. Mitt erkännande åt storartade yrkeskunskapen från dessa orättvist anonyma instrumentalister och vad de är förmögna till unisont.

Arkiverad under: Scen

Intimt och varierat innehåll med ett par pärlor – Come Give Me Love med Irma Neumüller & Seth Sjöström

13 mars, 2026 by Mats Hallberg

Irma Neumüller & Seth Sjösttröm

Come Give Me Love

3

Inspelad april 2025

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 17/10 2025

Trots tillgång till presstext saknas ett par elementära uppgifter om inspelningen. Exempelvis framkommer inte vilken studio som använts eller vem som producerat. Vad gäller det senare kan man utgå från att duon skött detta själv, i så fall inte en helt igenom lyckad lösning. Ifjol kom fullängdsdebuten på kvintett plus gästande saxofonist som recenserades här. Inte heller på den fanns producent angiven. Ska sägas att både sångerskan Irma Neumüller och hennes ackompanjatör elbasisten Seth Sjöström är baserade i Berlin. Låt mig ta avstamp i Ystads högt ansedda Jazzfestival. Där framträdde med självförtroende 25-åringen under sektionen ”Next Generation” när hon gick på folkhögskolan i Skurup. Där träffade hon för övrigt Seth Sjöström vars musicerande jag inte tidigare lyssnat till. Sångerskan och låtskrivaren har jag träffat på Unity och inte minst härom året på Utopia. Spelningen på Utopia dokumenterades av mig i recension publicerad på Orkesterjournalens hemsida. Nyligen hade duon, som spelat tillsammans i flera konstellationer, ett gig i Göteborg som jag upptäckte i efterhand. Lite synd!

Albumet består av åtta låtar härrörande från olika håll. Standards blandas med eget material, Ted Gärdestad, Salem Al Fakir och några för mig obekanta alster. De framförs av vokalisten till ackompanjemang enbart på elbas. Bedriften att framställa melodin över ett stundtals rytmiskt fundament på ett för ändamålet okonventionellt instrument, får mig att tänka på danska samarbetet över två skivor mellan Sinne Eeg & Thomas Fonnesbaek (recenserade deras Staying In Touch från 2021 i nämnda jazzmagasin. En folder med ömsinta porträttbilder och citerade verser medföljer cd:n inspelad och mixad av Jonas Bergdahl. Sjöström är helt klart en talang på sitt instrument. Man gör klokt i att lägga hans namn på minnet. Och kvinnan som ingår i vågen av unga framstormande jazziga sångerskor som inte sällan komponerar själva har obestridlig förmåga, en högst bärkraftig stämma exponeras som emellanåt ändå kan låta spröd. Till och från reagerar jag dock på att hon likt Sara Aldén och Johanna Pettersson blir alltför otyglad och tar i för mycket.

Inledande Alfie får med beröm godkänt. Introt och melodistämman på titellåt signerad bröderna Gärdestad tillhör topprestationerna från Sjöström. Han faller in i refrängen på en vacker, naivistisk dänga som ju växlar raffinerat mellan engelska och svenska motsvarande Bluesette/ Bedårande sommarvals. En dänga som vältrar sig i oförställd glädje. I sångerskans Somehow Somewhere uppstår nästan chockverkan fast jag borde vara förberedd. Registrerar ett väsentligt eneripåslag, inte minst när Neumüller sätter igång att waila. Skylark levereras i ett egensinnigt arrangemang där det scattas över ett rytmiskt roterande mönster, i en okonventionell version som tar oss bort från standardlåtens tonala utmaningar och temats skönhet. Måste ändå medge att denna mjukt svängande klassiker är kul lyssning.

Det jazziga och visbetonat poppiga förbyts återigen till hetta och intensitet i andra halvan av Sång för den som tänker (A. Panambi / C. Tapia). Uppskattar avspända hållningen i original signerat Sjöström, men hans text blir till surrealistisk gallimatias. Och den stigande kvillrande ordlösa sången kör fast till slut. Covern av Salem Al Fakir är däremot lyckad, söt sak som doftar av romantik. Duons final visar sig vara en underfundig jazzvisa skriven av två danskar som funnits i en dansk-svensk folkmusikgrupp. Ett kort snärtigt alster. Klyschan ojämnt känns rätt att sätta på ett djärvt projekt.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Kargt kammarspel med nerv från Beckett tar mig i anspråk – Stilla vägg med Konstkollektivet Snö

10 mars, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ines Sebalj

Manus och musik: Peter Cliffordson Weicht

Regiöga: Lena Dahlén

Scenografi och kostym: Lisa Hjertén

Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen

Koreograf: Sara Suneson

Teknik: Viktor Thurell

Skådespelare: Hans Brorson & Caroline Andréason

Urpremiär 7/3 2026 Kinesiska Muren i Göteborg

Spelas till och med 29/3

Av Konstkollektivet Snö har tidigare bara setts och recenserats två produktioner, fast bara en av dem finns medtagen på deras hemsida. Syftar på Arma människor fritt efter roman av Dostojevskij insvept i magisk aura och dramatisering draperad i livemusik av Amanda Svenssons Själens telegraf hos Teater Trixter. Ska påpekas att Snö i likhet med Lumor saknar egen scen. Med socialt engagemang vill man länka konsten till verkligheten genom att reflektera kring vår existens. Även om gruppen erhåller anslag från exempelvis Staden och Sensus har flertalet medlemmar sin försörjning från andra anställningar. I en enaktare på cirka en trekvart spelar konstnärliga ledaren för Snö Caroline Andréason mot Hans Brorson, vilket jag håller för sannolikt är deras debut tillsammans.

Jag har tur, en grön fåtölj närmast smala gången är ledig. Publikkapaciteten är högst begränsad, uppgår till ett tjugotal personer uppskattningsvis. Vi betraktare kommer rent fysiskt VÄLDIGT nära de ytor man bestämt sig utgör scen. Den kittlande intimiteten ingår i själva konceptet, vilket man bör vara medveten om. Till skillnad mot somliga som odlar samma närhetsprincip, upprätthålls ändå ett avstånd till åskådarna. Vi inkluderas inte i något skeende. Inga blinkningar eller blickar mot publiken. Ingår i överenskommelsen utövare – mottagare att fiktionen inte bryts. Man litar på att publiken rycks med av replikerna och agerandet, vilket väcker sympati. Verket som konstnärlig enhet får tala för sig själv, skapar förtrollningen.

Låt mig för ovanlighetens skull först fokusera på skådespelarna. Frilansande Hans Brorson har setts hos Trixter och inte minst Masthuggsteatern. Tänker särskilt på rollen i Avatarer och i dramatisering av roman författad av Sven Wolter. Har recenserat en handfull uppsättningar på senare år på Göteborgs Stadsteater där han medverkat. Vidare har han engagerats av sommarteater på Tofta, Tjolöholm och Gunnebo och spelat i queer-inriktad uppsättning hos Teater Dictat. i Stilla vägg är han ekiperad likt en begravningsentreprenör, genomgående med taggarna utåt. Hans surrealistiska existens får representera en varelse fylld av retrospektiv frustration.

Caroline Andréasson har arbetat på Backa i en av Mattias Anderssons första pjäser, för cirka tjugo år sedan bevittnades hennes genombrott som Marie Kröyer på Folkteatern i Den yttersta natten och hon gjorde avtryck i Deus Ex Machina på Trixter. För en bredare publik blev hon känd för sin insats i tv-serien Poliser och till meriter jag recenserat ska fogas vad som utfördes i Arma människor och Själens telegraf. Först nämnda dramatisering gjorde ett outplånligt vibrerande intryck. I Peter Cliffordson Weicjts mystifierande kammarspel ges hennes rollfigur möjlighet att söka upp och konfrontera sin tidigare make, avliden för tio år sedan. Hon försöker pressa honom på motiv för handlingar utan att få mycket till respons. Tonen är tämligen anklagande, vilket orsakar motpartens försvarsställning, ifrågasättanden och motfrågor. I pjäsens avslutande fas dyker Andréasson upp i annan utstyrsel, basker och vit kofta. Och då undrar man vem hon nu föreställer. Förbryllande för att det kanske kullkastar tidigare replikskiften och utbrott. Om än mer konkret påminner estetiken om Samuel Becketts Slutspel.

Efter tre av föreställningarna anordnas samtal. Då kommer bland andra präst, psykoterapeut, psykolog och onkolog att delta. Har inget minne av att det sägs, men av allt att döma har mannen dött i cancer. Att han kan möta sin första fru från ett barnlöst äktenskap, där himlastormande förälskelse efter hand vändes till motsatsen, beror på en fatal skallskada efter cykelolycka (om jag minns rätt). I en inledande replik slår hon fast att hon trots allt är en levande varelse. I det tunna programmet målas förutsättningarna till dramat upp i form av en monolog från kvinnan vars defaitistiska konklusion lyder: ”hellre dö än illa fäkta”. I introduktion på hemsidan skrivs att ”mellan dem, som en reva i tiden, kuperas drömmarna med längtan och minnena med saknad. Hur ska de komma vidare?” I mångt och mycket beter sig mannen i dödsriket som en negation, ett besviket väsen som på fråga menar att han inget har i koppen, knappt kan tillföra den vetgiriga påhälsande kvinnan något. Och vad har hon i det inslagna paketet? Många obesvarade frågor.

Peter Weicht har influerad av film noir varit belysningsmästare på Folkteatern. Utökade sin karriär när att i minimalistisk anda började som tonsättare och ljudläggare. Har inga uppgifter om tidigare manus varför jag utgår från att detta är hans debut. I en stiliserad uppsättning som rymmer lika mycket sorg som oenighet och famlande efter vad som gått förlorat, sätts ett grundackord i och med ”ouvertyren” , reflekterande spröd pianomusik. Scenografin är stram vilket ju framgår av pressfoton. Bardisken som finns mitt i det avlånga rummet används i pjäsens sista del. Koreografin förstärker bilden av att paret befinner sig i ett tyngdlöst limbo där man utsätts för ohanterliga krafter bortom ens kontroll.

Mitt foto från premiärens applådtack

Får betecknas som ironiskt att ett verk döpt till Stilla vägg spelas i detta ruffiga rum, en titel det anspelas på ett par gånger. Torde vara unikt att i fonden ha ett nertill avskärmad fönsterbåge som vetter mot Göta älv och kranar på Hisingen. Att kvinnan återkom till sin före detta makes begravning och berättade för honom vad som hände gav ett hisnande perspektiv. Annars stannade mest oförmågan att konversera kvar. Han slår ifrån sig, mår så dåligt av att tvingas förklara sig att han påstår att det blir som ett svart hål att vara med henne. Hon å andra sidan klagar på hur svårt det var att leva tillsammans.. Uttalandet om att man aldrig blir färdig med något, med livet som helhet, känns dystert. Detta och mannens utfall om hur svårt det är att prata med någon som letar sprickor i terrängen uppvägs åtminstone en aning av en ömsint omfamning.

Borde kanske uppehållit mig mer vid som sker i rummet, hur gestaltandet håller greppet om publiken. Temperamentsfullt agerande i lyhörd symbios jämte en märkvärdig text med förgreningar, gav mig avsevärd behållning. Ett besök i ett av den intima teaterkonstens pulserande hjärtan rekommenderas.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Högljudd svidande vidräkning med totalitarism i övertygande skepnad – 1984 på Backa Teater

10 mars, 2026 by Mats Hallberg

Pressbilder Ellika Henrikson

Av George Orwell

Bearbetning och regi: Monica Wilderoth

Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Kompositör & ljuddesign: Jonas Redig

Maskdesign: Josefin Ekerås

Videodesign: William Sjöberg

Skådespelare: Agnes Hargne Wallander, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Adel Darwish, Emelie Strömberg, Eleftheria Gerofoka, Oliver Andersson och Gunnar Klint (praktikant)

Från 14 år

Premiär Lindholmen Hisingen 6/3 2025

Spelas till och med 19/5

Det är frestande att vara ytterst kortfattad. Skriva att uppsättningen är bra, att den med kuslig emfas visar vilka uttryck förtryck mot egna befolkningen kan ta sig, inte olikt hur det ser ut i flera av världens diktaturer. Vad föranleder tanken? Jo, att i Oceanien och provinsen där 1984 utspelas råder ett kontinuerligt arbete kring giltig ordbok. Språkliga nyanser förbjuds och ett automatiserat befallande språkbruk istället påtvingas medborgarna. Utplånandet av valörer och dess konsekvenser åskådliggörs i omgångar i denna lyckade bearbetning. Ett uttryck som introduceras för att täcka in hela skalan från något oönskat till något avskyvärt blir således ”ogod”. Men som läsare av mina recensioner känner till fungerar inte min hjärna på det distinkta viset när scenkonst ska bedömas, sättas i en kontext.

Låt mig börja med författaren istället för det mytomspunna verket. George Orwell (1903-1950) var inte bara författare utan också en journalist och essäist. Han kom från övre medelklass, gick på Eton och tjänstgjorde som kolonialpolis i Burma. När han fick sin största framgång med dystopin 1984 låg storrökaren drabbad av tuberkulos på sanatorium och dog endast ett halvår efter romanen gavs ut. Han var nog bara vagt medveten om sin främsta succé jämte Djurfarmen. Båda romanerna kan ses som en socialistisk patriots skoningslösa dissekering av och varning för diktaturer och är främst baserade på stalinismens illdåd. Av mannen döpt till Eric Arthur Blair har jag förutom 1984 läst minst fyra titlar. Har två av dem i bokhyllorna plus en biografi. Intresset för författarskapet uppstod efter att Snappa efter luft ingått i kurslitteraturen på Engelska A för över fyrtio år sedan. Fick blodad tand och den pastoralt inriktade historien om förgängelse, förlorad ungdom och skepsis mot moderna påfund studerades därför i en C-uppsats ett par år senare. Då lästes naturligt nog en hel del om och av Orwell utöver studiet av nämnda välkomponerade, fast betydligt mindre omtalade bladvändare. Apropå dystopisk skönlitteratur kan flikas in att jag läst Ray Bradburys klassiker som filmats och Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler.

Föreställningen pågår i en akt under cirka åttio minuter och elever från åttonde klass anses ha förmåga att tillägna sig verket. Har inte tidigare sett någon uppsättning och både upplevelsen av filmen (kuriöst nog premiär 1984 med musik av Eurythmics och John Hurt och Richard Burton med minnesvärda insatser) och läsningen ligger långt tillbaka i tiden, vilket försvårar jämförelser. Vad kan Monica Wilderoth ha tillfört och vad har strukits? Regissören som också är lärare, teaterchef och skådespelat har som drivkrafter att problematisera klass och kön. Har sett henne i ensemblen för Sylvi och I Annas garderob på Göteborgs Stadsteater. Lättad noterar jag efter premiären att inga direkta samtidsmarkörer förekommer, vilket nog inte hindrar att intellektuellt ohederliga kollegor kommer dra paralleller till Trump. Egentligen perverst med tanke på att tillämpad kommunism orsakat mångdubbelt fler offer än till och med nazisternas illgärningar.

Tillägnar mig introduktionen i programmet. Wilderoth menar att anpassningen till omänskliga förhållanden är det värsta med Orwells alarmistiska framtidsvision. Hur robust måste en demokrati vara för att fungera? Enligt regissören är det av största vikt att utifrån uppsättningen diskutera frågor om makt, ansvar och frihet. Och vem kan med förnuftet i behåll argumentera emot? Inte utan att jag undrar hur väl insatt regissören är i vad som försiggår i Orwells Storbritannien. En djupt splittrad nation som riskerar att implodera på grund av folklig avsky orsakad av en regering som som negligerat eskalerande brottslighet och ekonomisk oro, istället fängslat människor för att de verbaliserat protester på sociala medier.

En stor brist hos till exempel MSM, politiker, myndigheter, lärosäten, kulturvärlden (dit våra teatrar hör) och sociala medier är dock förödande för konstruktiva samtal. Syftar på i vilken hög grad människor styrs av känslor när de argumenterar, att wokeismen rotad i marxistisk värdegrund oavsett fakta, bestämt vilka som är offer respektive förövare. Av det skälet pustade jag ut efter en premiär som inte erbjuder något hopp utan manar till uppmärksamhet. Demokrati handlar om pluralism, respekt för andra uppfattningar och om i yttrandefrihetens namn tillerkänna motståndaren/ majoriteten rätten att bestämma. En grundförutsättning godhetssignalerande krafter (professorer kan helt skilja sig åt i synsätt) sällan lever upp till. De som yrkar på kancellering och stämplar misshagliga med invektiv ställs inte till ansvar. Svensk teater följer mönstret, är oerhört ängslig, vågar så gott som aldrig lansera fler avgörande perspektiv grundade i konkreta omständigheter. Hyckleri bör avslöjas och varje gång det visar sitt fula tryne bekämpas. Anomalin ”Queers For Palestine” kan betecknas som lika mycket nyspråk som krig är fred.

Med tanke på hur många omvälvande ämnen och missförhållanden som varit tabu för Göteborgs Stadsteater/ Backa Teater att behandla, är det något av en ödets ironi att 1984 sätts upp här. Begrepp som Sanningsministerium, storebrorssamhälle, dubbeltänk och inte minst nyspråk, används av motsatta läger för att belysa extremism på antingen höger eller vänsterflanken. Att hänvisa till FN i tid och otid blir smått absurt mot bakgrund av alla skurkaktiga diktaturer som sitter på inflytelserika poster. Så kallade progressiva rörelsers omfamnande av islamism uppfyller ju kraven på både dubbeltänk och nyspråk. Analogin med aggressionen i pjäsens talkör – ”Låt föraktet växa, låt ilskan brinna – är ofrånkomlig när det belagts vad det skanderats på gator och torg i Sverige under flera års tid, utan att det resulterat i domar för hets mot folkgrupp. Sedan har vi dubbelheten kring kameraövervakning: brott mot integriteten eller självklar åtgärd för minskad otrygghet.

Scenografin är sinnrik med en scen fylld av prång och avsatser likt en befästning. Scenen badar i rök och skuggor. Svarta kläder indikerar att man befinner sig i befallande ställning medan övriga i den anmärkningsvärt lilla ensemblen utför order eller tvivlar på ett föränderligt förtryck genom att ansluta sig till hemlig motståndsrörelse. Medborgarna har i romanen blå uniform, en åtskillnad vi inte urskiljer. Högt upp i fonden projiceras svartvit teveskärm, vad som visas överensstämmer till stor del med vad som sker på scen. Värt att påminna om vad som graverats in vid statyn på Orwell: ”Om frihet betyder något alls, betyder det rätten att berätta för människor det de inte vill höra:”

Något som kan te sig chockartat är att det soundtrack Jonas Redig skapat, hur det avsiktligt kantrar över i obehagligt skärande och pumpande ljudsekvenser, vars ljudvolym blir till en lightvariant av tortyr. Effektfullt precis på eller något över gränsen! För att uppsättningen ska vara mottaglig för tonåringar krävs en verkningsfull rytm. Den infinner sig.. Och intresset för skrämmande storyn bibehålls genom fokus på kärleksparet ställda inför omöjliga dilemman. Här lyser regissörens upptagenhet av kön som konstruktion igenom. Winston spelas nämligen av Agnes Hargne Wallander medan Julia får heta Julian och gestaltas av Oliver Andersson. Detta trots att graviditet ska ske genom inseminering och orgasm ses som okontrollerbar och därför förbjuden njutning. Snacka om skräcksamhälle! Små öar av drömmar och kärleksfulla stunder har inkorporerats som ett poetiskt skimmer.. Välbehövlig motvikt till alla förhör och fasor, tortyr och hot om rum 101. Åtskilliga ikoniska scener inkluderas. Sanningssträvande Winston och den upproriske Julian möts, fast man får hålla i minnet att det är en idéroman vars persongalleri är tämligen platt.

Den välsynkade ensemblen har mycket att bestyra, agerar med trovärdig pondus. Antar att den unga målgruppen fått en slags manual rörande relationer. Annars kan det vara lite lurigt att hänga med. Vem som är på samma sida eller representerar det förtryckande partiet uppenbaras oftast omgående och ibland efterhand. Romanens budskap är ju att positioner kan skifta radikalt. Eleftheria Gerofoka och framför allt Gunilla Johansson Gyllenspetz som partiets hantlangare O Brien träder fram, frossar i sina ondskefulla typer med sina gapiga repliker. Den sist nämnda skådespelaren är verkligen i sitt esse. Ingen tvekan om att hon njuter av att agera ut i sin rolls motbjudande härskartekniker.

Kärleksparet ger oss några fina stunder med klargörande dialoger fyllda av längtan efter ett liv i frihet, innan överlevnadsinstinkt med svek och missriktad lojalitet tar vid. Inga lösningar levereras. Däremot ett viktigt tema om hur illa människor kan bete sig och gynnas av att vara skrupulösa. På grund av oljud i bakgrunden som förstärker krigisk atmosfär behöver skådespelarna prata högt. Det sker med rapp diktion hämtad från teaterutbildning. Vid enstaka tillfällen ändras som kontrast den strama, kallsinniga attityden. Agnes Hargne Wallander var ett nytt ansikte för mig. Tippar att det är premiär för henne att spela på scen i Göteborg. Undrar om detta kan vara den största rollen för någon som synts i film- och tv-produktioner, ofta med anknytning till kriminalfall. Poängen är hon genomför en enastående prestation. Den etsar sig fast på näthinnan.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 264
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från sista helgen (lördag)

18/10 Musikvalvet Baggen / Lilla … Läs mer om Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från sista helgen (lördag)

Danskritik: Alexander Ekmans Cacti sprider glädje med visuell fulländning och vilja till kommunikation

Cacti Koreografi, kostym och visuell … Läs mer om Danskritik: Alexander Ekmans Cacti sprider glädje med visuell fulländning och vilja till kommunikation

Rolig handling, dålig eftersmak i V.E. Schwabs Begrav våra ben i nattens jord 

Titel: Begrav våra ben i nattens … Läs mer om Rolig handling, dålig eftersmak i V.E. Schwabs Begrav våra ben i nattens jord 

Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från andra helgen (fredagen)

16/10 2026 Fasching + … Läs mer om Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från andra helgen (fredagen)

Filmrecension: Ocean Dreams – en otroligt vacker film som ger oss vetenskapligt förankrat hopp

Ocean Dreams Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Ocean Dreams – en otroligt vacker film som ger oss vetenskapligt förankrat hopp

Årets nominerade till Augustpriset

Bakre raden: Simon Sorgenfrei, Johan … Läs mer om Årets nominerade till Augustpriset

Behagligt visuellt vemod präglar ypperlig instrumentalmusik – Polaroids av Emil Ingmar

Polaroids 4 Inspelad i Kingsize … Läs mer om Behagligt visuellt vemod präglar ypperlig instrumentalmusik – Polaroids av Emil Ingmar

Filmrecension: Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar – oväntat bra

Småstadsliv - mellan himmel och … Läs mer om Filmrecension: Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar – oväntat bra

Robyn på 3Arena – ensamhet, eufori och en utebliven överraskning

Betyg: 4+ 3Arena, 32 124 i publiken. … Läs mer om Robyn på 3Arena – ensamhet, eufori och en utebliven överraskning

Teaterkritik: Här vilar Shima Niavarani i fred – scenkonst med politiskt budskap

Foto Leonard Stenberg Här vilar Shima … Läs mer om Teaterkritik: Här vilar Shima Niavarani i fred – scenkonst med politiskt budskap

Musikalen Legally Blonde – höstens stora lyckopiller, vilken energi, vilken scenglädje

Foto Oscar Törnell Legally Blonde - … Läs mer om Musikalen Legally Blonde – höstens stora lyckopiller, vilken energi, vilken scenglädje

Filmrecension: Whalefall – imponerande sceniska lösningar för att skildra det slemmiga klaustrofiska i valens mage

Whalefall Betyg 3 Svensk biopremiär 16 … Läs mer om Filmrecension: Whalefall – imponerande sceniska lösningar för att skildra det slemmiga klaustrofiska i valens mage

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in