Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Ale Möller tilldelas Ramel & Crafoords årliga stpendium Legitimerad Legend

by

Foto från Ale Möllers hemsida

Ale Möller är en artist utan begränsningar som borde varit inröstad i Swedish Music Hall of Fame för länge sedan. Jag har ett par plattor som gör hans vidunderliga musicerande rättvisa, fast det är live han och hans omgivning blir som mest oslagbara, när man ger sig på spelmanslåtar, blues, visor, storbandsarrangemang, världsmusik och dylikt. Har hört honom glädja publik  på Liseberg och Stora Teatern, i Mölnlycke och på Göteborgs Kulturkalas för att nämna några spelplatser. Nu har den 63-årige multiinstrumentalisten och kompositören från Skåne mycket välförtjänt  fått ta emot utmärkelsen Legitimerad legend.

Den årliga utmärkelsen som LEGITIMERAD LEGEND utdelades 30/11 2018 till musikern, sångaren och fenomenet ALE MÖLLER i samband med ett framträdande på Haninge Kulturhus ”Stallet” där Ale konserterade med sin trio.

Mikael Ramel & Wille Crafoord är sedan 2012 de två instiftarna av denna utmärkelse.

 

Motiveringen: ”Han vässar folkligt- nästan dolklikt

och får den flageolettaste ton att svänga tungt.

Framför Ales scener vill man hänga. Punkt”

 

Tidigare Legitimerade legender:

Wille Crafoord (2012), Mikael Ramel (2012), Claes Janson (2013), Monica Törnell (2014), Ronnie Gardiner (2015), Bosse Skoglund (2015), Kjell Höglund (2016), Merit Hemmingson (2017)

 

Om frihetsapostel med lidelse och humor – Upprorets poet på Göteborgs Stadsteater

by

Ola Kjelbye

Av Jila Mossaed & Rebecca Örtman med dikter av Forough Farrokhzad

Regi & koreografi: Rebecca Örtman

Scenografi & kostym: Annika Nieminen Bromberg

Ljus: Max Mitle

Kompositör: Kristin Issa

I rollerna: Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi

Ett samarbete mellan Göteborgs Stadsteater, Riksteatern och RATS Teater

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 12/1 2019 , därefter turné

Premiär 23/11   (föreställning 24/11 recenserad)

 

I ett så gott som helt igenom kvinnligt projekt lanserar nyskriven dramatik, som införlivar teater med poesi och musik ,den iranske poeten och filmaren Forough Farrokhzad. Hon var en kvinna med ikonisk status, vars död redan vid trettiotvå års ålder 1967 måste ha chockat hennes följare. I tablåer berättas hennes biografi och gestaltas  den radikala livsfilosofi Farrokhzad hade. Att hon var normbrytare i ständig fejd mot patriarkatet, åskådliggörs på ett både intelligent och lustfyllt sätt. Ensemblen, vars ansikten är nya för mig bortsett från Kristina Issa, går lekfullt in och ut ur sina skissartade roller.  I egenskap av publikens vägledare ses Bahareh Razekh Ahmadi i rollen som Jila Mossaed. Ett smart grepp som gör att vi får viktiga fragment om inte bara huvudpersonen – en rebellisk intellektuell – utan också  om manusförfattaren som en kollega, tidigare landsmaninna och nybliven Akademiledamot. Olika tidsplan, likartat förtryck!  I sin regi har Rebecca Örtman jobbat klokt med antydningar, vilket  i längden har mer stimulerande än förvirrande effekt. Allt som händer på scen behöver inte förklarar eller ges entydiga lösningar.

Det är en mycket fascinerande uppsättning, flerdimensionell och rik på konstnärliga uttryck. Svartvit film och foton visas, och vi hör en sång av Foroughs berömde bror. Att pjäsen är osedvanligt lång för att vara Studion märks inte alls. Över två akter innehåller Upprorets poet  många olika pusselbitar, om en speciell kvinna som hann göra djupt avtryck under sin alltför korta tid på jorden.  Likt en cirkelrörelse börjar och slutar ensemblen med att skandera samma strof.  Foroughs dikter läses i kortare sekvenser av henne själv respektive Mossaed, eller sjungs med emfas av skådespelarna. Drivkrafterna verkar ha varit kvinnlig frigörelse och erotik parat med naturmystik, något som gjort att hon kopplats ihop med Karin Boye (fast den associationen finns inte med i pjäsen). Vad som däremot är ett återkommande drag:  att markera  mot manligt översitteri. Genom att ikläda sig maskulina kläder och gigantiska lösmustascher, parodierar de med komisk motorik hur självgoda män beter sig. Kul och pricksäker koreografi som Örtman utformat. Dessa definitiva ”avrättningar” har sin motpol i scener med brudklänning, svepande lakan,  pumps som det viftas med och ljus sensuellt riktat mot  bara uppåtvinklade ben. Den kvinnliga världen transformerad till en attraktiv polyfoni.

Scenografen har inte skapat något rum med möbler, istället en kall interiör som ibland  bäddas in av noga genomtänkt rekvisita. Vidare ska påtalas att ljussättningen är mycket lyckosam, rent av magisk att betrakta. Beträffande ensemblen är det alltid uppfriskande att få ta del av kunskapen, från för mig obekanta skådespelare, sådana som i olika utsträckning representerar det nya Sverige. Meriter har de gott om. De kan sin sak, lyser av självförtroende, är duktiga var för sig och samtrimmade som kvintett. Hon som är vår guide har ett naturligt, finslipat tilltal som imponerar. Och Kristin Issa är en genrefri kompositör som uträttat stordåd, tillsammans med övriga röster och musiker hon haft tillgång till. Ändå vill jag fräckt nog klaga på en fatal brist, nämligen att repliker alldeles för ofta inte går fram.  Rekommendera dem att lära  av exempelvis Sarah Riedel hur man textar för att varje ord ska nå ut i salongen. Både utbrott och viskningar ska kunna uppfattas. Man binder helt enkelt ris åt egen rygg när  repliker levereras bortvända från publiken. Annars en excellent produktion som har mycket att säga oss om konstens frigörande kraft, inte minst i kölvattnet av #metoo.

Ola Kjelbye

 

 

 

Sprakande show saknar livemusiker – Alcazars avskedsturné på Gothia

by

Anders Nicander

Alcazar

20 years of disco – mission completed

3

The Theatre, Gothia Göteborg

22/11-15/12 2018

Från läktarplats bevittnade jag den andra föreställningen i Göteborg (23/11). Vokalgruppens låtskrivare har genom åren levererat klatschigt material på fyra studioalbum, framgångsrika medryckande låtar som lockar en partysugen medelålders publik på cirka 1300 personer till Gothia. En mängd heta hits har de i bagaget, då man flirtat  med inte bara disco, utan europop, edm, och schlager. Flera gånger har man som bekant tävlat i melodifestivalen. Rösterna är vi väl förtrogna med och vi vet att  medlemmarna heter Andreas Lundstedt, Tess Merkel och sedan 2007 Lina Hedlund. Vilka musiker som anlitats för studioinspelningar är däremot, i motsats till ABBA, höljt i dunkel.   På deras krogshow ”Disco Defenders” var trion uppbackad av orkester under ledning av Andy Pfeiler. Under avskedsturnén har man storsatsat på glitter och glam, ideliga klädbyten, skickliga dansare,  synkad koreografi, publikkontakt, laser och ett färgglatt hav av kulörta färger. Men det viktigaste av allt saknas, nämligen musiker. Enda lilla undantag utgörs av  Robert L på elpiano i en softare avdelning. Att vad jag hade befarat också inträffade var en skuffelse. Med förinspelad musik fattas den sista knycken som behövs för att extas ska spridas. Ljudet i sig var inte för högt och hyfsat balanserat, även om det susade i öronen dagen efter.

Disco handlar om att bejaka livsglädjen inom sig, låta kropp och själ smälta samman.  Kulturen bygger på tolerans och inkludering, vilket gjorde disco till en frihetlig symbol för svarta och latinamerikaner, homo- och bisexuella. Konservativa bigotta  krafter i USA såg euforin som något avskyvärt och dekadent, ett hot som man ville förgöra likt andra subversiva subkulturer. 1979 i samband med en basebollmatch i Chicago, verkställdes  ett omtalat skivbrännarbål. I likhet med Andreas Lundstedt har jag anammat genren, vars glansdagar sammanföll med att tonåren passerades. Om kraften i och betydelsen av rörelsen, berättade Lundstedt om i SVT-serie  tidigare i år, han som var för ung för att ha upplevt storhetstiden. Indirekt anspelar Tess Merkel, hon som uppgav för de övriga att hon ville lägga av, på mina meningar ovan genom att säga att Alcazar varit en frizon från vardagen, ”där man fått vara vem vill och älska vem man vill”. (På Europride i somras uppträdde samtliga fem medlemmar som sjungit i gruppen för första gången tillsammans.) Hade inte hört gruppens samlade hits tidigare, bara sett dem repetera inför Allsång på Skansen. Apropå disco som filosofi och möjlig klassresa, hade jag stor behållning av Lundstedt när han gjorde huvudrollen på Oscars i Saturday Night Fever. Där fanns en svärta som Alcazar helst undviker, istället vittnar man om passionen för discons sugande rytmer. Och man drar sig inte för att ösa på med introt till Disco Inferno och sin cover på  Funky Town. 

Gruppen som startades på initiativ av Alexander Bard, har låtit sig influeras lika mycket av  Pet Shop Boys och groove-geniet Nile Rodgers, vars tema från Spacer (Sheila B Devotion) kopierats rakt av på Crying At The Discotheque.  Trion turas om att introducera sin repertoar och guida publiken genom karriären.  Vokalt assisteras de av Anna-Lena Björklund och Robert Julian, där den sist nämnde till och med får ett soloavsnitt. Showen som pendlade i kvalitet var genomgående en kick att ta del av. Inlevelsen gick inte att ta miste på. Majoriteten av publiken hade behov av att röra på sig och släppa loss, vilket delvis skedde på uppmaning av Andreas, Tess och Lina. I slutfasen blev det kul när de ställde sig på var sitt bord mitt i arenan för att bjuda på några moves/ danssteg.

Inledningen med krigardans, tung version av This Is The World We Live In jämte  skaka- rumpa till Sexual Guarantee var lyckad. Några gånger blev det en smula smetigt och såsigt,  tamt och ointressant, fast ingen kan ta ifrån trion att de är utrustade med välljudande stämmor och drivande energi. Ménage à Trois har ett behagligt beat medan ett  snyggt groove hörs i Last Days of Disco (Orup) som tjejerna framför.  En liten överraskning består i att en firad skådespelare,  inspelad och synlig på backdrop, rappar refrängen till  I´ll Go Shopping. Till avdelningen smärre överraskningar hör också ett hämta-andan-avsnitt då  backstage personal presenteras när sminkbord rullas in. Som väntat gör de  relativt glättiga tolkningar av Human League och ABBA.

En trevlig påkostad show i rätt tempo, vars längd inklusive extranummer uppgår till cirka hundra minuter. Men den stora bristen, det som gjorde att den inte ville etsa sig fast , bara blev god underhållning för stunden, var som framgått att livemusiker lyste med sin frånvaro.

 

 

 

 

Budskapet går rakt in – Camilla försvann av ADAS Musikaliska Teater

by

Ola Kjelbye

Manus & idé: Fia Adler Sandblad

Regi: Åsa Gustafsson

Musik: Anna Eriksson

Scenografi, kostym & mask: Lisa Hjertén

Video: Ludde Falk

Scenmusiker: Sara Sjödahl

Skådespelare: Karin Lycke & Fia Adler Sandblad

Premiärdatum: 15-16/11

Spelas till och med 14/12 2018 på Konstepidemin (ateljé 201) i Göteborg

Med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad, Västra Götalandsregionen, Sensus Studieförbund och Sveriges Författarfond, Dramatikerutskottet

 

Oberoende lyxeskorter kan möjligen hålla skenet uppe. I övrigt är den uppgörelse som benämns prostitution ingen transaktion där parterna är jämbördiga.  Camilla försvann handlar om detta missförhållande, skildrar  en ojämnställd och ovärdig  verksamhet ur ett förövare/ offer perspektiv. Sexindustrin är grymt lönsam eftersom ju tjänsten kan säljas av samma person ett oräkneligt antal gånger, ett faktum samvetslösa kriminella profiterar på. Dödligheten bland prostituerade är fyrtio gånger högre än hos befolkningen i stort. Den uppgiften står att läsa i ADAS programbok som innehåller essäer och intervjuer i ämnet. #metoo i allmänhet och uppropet #intedinhora i synnerhet var, enligt regissören, upprinnelsen till föreställningen. Vi blir guidade in i en okänd, skrämmande värld av de två skådespelarna, vars roller är fiktion men samtidigt ett konglomerat av biografiska berättelser om beroende och utsatthet.  Därtill hörs en kriminalinspektörs röst i högtalare.  Ett antal gånger bryter Fia Adler Sandblad det dramaturgiska skeendet genom att slunga ut frågor, leverera fakta och undersökningar.

Publikkapaciteten är ytterst begränsad, vilket gör att vi kommer mycket nära scenen med sitt svarttonade, blänkande glasgolv som omgärdas av ljusa vikväggar. På dem visas på film ett ordinärt, trivsamt bostadsområde i matt belysning, kanske för att påminna om den ljusskygga verksamhet som pågår mitt ibland oss. Scenografi och rekvisita packas upp och ner genom en smart lösning, som består av tre ihåliga träboxar i olika storlek med prylar förvarade inuti. Att kvinnorna på scen går runt i sockar och bylsiga kläder, motsatsen till de outfits som krävs i deras rollfigurers uppdrag, kan ses som en  markering mot att i yrkesrollen tvingas vara subjekt.  Eftersom ADAS  musikteater, om än i miniversion,  framförs under föreställningens 75 minuter sånger och musikstycken. Vad jag minns mest efteråt är den vemodiga instrumentalmusik som spelas av Sara Sjödahl på fiol, dragspel och primitiv plastsynt. Den fungerar både som andhämtningspaus och sammanfogande kitt. En slags konflikt som gestaltas omdömesgillt, är den om köparen och säljarens olika inställningar, det vill säga motsatsparet närhet och avstånd.

Ola Kjelbye

Framstår som en ovan syssla för Åsa Gustafsson att hantera ett tungsint material, hon som annars är expert på att få oss att skratta.  Hennes tillvägagångssätt blir en klok avvägning mellan sorg och humor. Vapnet som riktas  mot patriarkatet och oförmögna myndigheter laddas med gyckel.  Karin Lycke skjuter skarpt redan i sin första insats, imiterar en löjeväckande sexköpande man som redogör för sina aktiviteter. Två nyckelord i programboken – längtan och vrede – åskådliggörs med emfas i Camilla försvann. Lyckes karaktär symboliserar längtan efter kontroll och harmoni, när hon desperat går igenom sitt datoriserade kundregister, ett register hennes hallick antagligen sammanställt. Fia Adler Sandblad gestaltar en luttrad äldre kvinna som vägrar att kuvas, fast smärtan över att inte ha sitt barn hos sig blir akut. Hon som jag tror kallas Barbara har ett mantra: ”Man får inte tappa det”!  Måste betonas att Lycke  är stjärnan, vars ögon glittrar när hon tar sig an repliker eller kliver över träboxar.

ADAS har en didaktisk läggning, vilket rent estetiskt lätt kan bli vanskligt. Ligger nära till hands att man snävar in och blir alltför entydig. Trots all research kan invändningar resas mot manus. Männen som säljer sex till homosexuella eller anlitas som gigolos av förmögna damer (flera relativt aktuella spelfilmer  fokuserar på ämnet) har exkluderats, eftersom de så klart inte passar in i ekvationen. Att en text av kritiserade Kajsa Ekis Ekman publiceras i programboken är tveksamt, särskilt som auktoriteten Petra Östergren saknas helt som källa. Vidare blir det en aning skevt när en polisinspektör hyllar sexköpslagen och indirekt polisens arbete, när Rose Alliance (sexarbetarnas egen intresseorganisation) har en totalt motstridig uppfattning. Och hur relevant är idag Prostitutionsutredningen från 1980, decennier före internets genombrott?  Invändningarna till trots, finns flera angelägna och uppfordrande berättelser  i ovan nämnda program och i Camilla försvann. Utgår från att syftet varit att sätta  fingret på ett stigma och från andra hållet en brottslig gärning, som förr eller senare orsakar ensamhet och övergrepp, förlust av egenmakt och status. Med tanke på vilket intryck man gjorde på publiken på Konstepidemin, måste hävdas att man lyckats i sitt uppsåt.

Teckning Helene Billgren  (Galleri Magnus Karlsson)

 

 

 

Sällsam minimalism på preparerat piano – Homes av Shida Shahabi

by

Artwork Jeannine Han

Artist: Shida Shahabi

Titel: Homes

Betyg: 4

Inspelning i olika hem i Stockholm av Elias Krantz

Mixad av Hampus Norén

Mastrad i Lichte Studio av Martin Heyne

Sing a song fighter / Fat Cat

Release digitalt och på vinyl 19/10 2018

Solodebut av en musiker född i Stockholm 1989 vars föräldrar flydde hit från Iran. Shahabi har komponerat skivans alla åtta stycken. I en omfattande presentationstext får vi reda på vilka strömningar  som utgjort den breda referensramen, sedan hon vid nio års ålder börjat studera piano och skriva musik. Hon har lyssnat på persisk pop, MTV och Mozart.  Upptäckte i tidiga tonåren postpunk, indie, grunge, krautrock, ambient och annat av mer experimentell natur. Under åren hon gick Kungliga Konsthögskolan sysslade Shida Shahabi med ljudrelaterad konst. Hon har komponerat för dans, film och teater och samarbetat med bland andra Sara Parkman. Vilka som influerat under  arbetet med Homes? jo, bland andra Chopin, Debussy, en pianist från Etiopien,  Satie, ett album med Aphex Twin och Sverigebekantingen Nils Frahm (spelat på såväl WOW som Music & Arts).

Trött på teknologi ville den innovative artisten göra musik enkelt och harmoniskt, skapa ett romantiskt sound. I  förutsättningarna har ingått att acceptera begränsningar, att bejaka ett orent ”dammigt” ljud där till och med pedaltramp kan identifieras. Inspelningarna har skett i flera lägenheters vardagsrum. Hon har använt sig av ett preparerat Malmsjö kammarpiano från 1900-talets början  och på några ställen subtilt adderat keyboard modell Roland och synth. Som utvidgande förstärkning medverkar på några spår två olika basister. Visst kan man delvis hålla med skivbolaget om att greppet med knastrig akustik är såväl charmigt som emotionellt präglat, men också en provocerande utmaning.  Studsade till när jag lyssnade i hörlurar. Infogade bredvid-ljud fungerade på mig som avledande störningsmoment, varför lyssning via hörlurar avrådes.

Foto Nadja Hallström

Likt  strilande vårregn i frisk vind droppas ackord  ömsom organiskt, ömsom kantigt.  Genomgående en suggestiv karaktär när toner upprepas, bildar nya mönster. Första stycket betitlat Abisme, är försiktigt inbäddad i en syntetisk ljudmatta färgad av Erik Satie. Petula med Joe Williamson på bas är en kort karismatisk komposition i dur, har potential att bli en i en instrumental hit. Slingrande repetitiva Pretty In Plums för tankarna till Aphex Twin och i ännu högre grad till Ryuichi Sakamoto och hans ledmotiv till Merry Christmas Mr Lawrence. Botaniserar vidare och fastnar i Vassen, en långsamt spelad melodi som gör ett förtrollande intryck. Hade föredragit att höra den på opreparerad flygel. Epilog tar vid i samma angenäma anda, med skillnaden att soundet utökas med en behaglig synth.

Svårbedömt då produktionen är väsensskild från det mesta som släpps idag.  Den fungerar överlag utmärkt som undersökande melodibaserad ljudkonst, utan att på något sätt vara motsträvig.  Låter stället optimistisk och harmonisk, till och med när grundtonen är elegisk.  Att göra meditativ ambient på preparerat klaverinstrument och med ofiltrerat ljud är troligen ett unikt grepp, en process som pågått för Shida Shahabi i flera år. Ödmjukhet, ärlighet, integritet, stort hjärta och välkomnande atmosfär är några av skivbolagets fina omdömen om 29-åringen och hennes musik. Är man som lyssnare bara ute efter att flyta iväg, sugas in i ett fascinerande universum; då rekommenderas i första hand Nils Frahm, Nik Bärtsch´s Ronin och förstås pionjären Brian Eno. Vill du testa något nytt och hyperintressant är Homes en vinyl värd att införskaffa.