Mats Hallberg

Vinnarna av P3 Guld 2019

20 januari, 2019 by Mats Hallberg

ÅRETS ARTIST: Fricky

ÅRETS GRUPP: Hov 1

ÅRETS LÅT: Hon dansar vidare i livet – Hov 1 (text & musik Axel Liljefors Jansson, Ludwig Kronstrand, Noel Flike, Dante Lindhe & Jens Resch Thomason)

FRAMTIDENS ARTIST: Sandro Cavazza

GULDMICKEN: Hov 1

ÅRETS DANS: Robyn

ÅRETS ROCK/ METAL: Graveyard

ÅRETS POP: Linnea Henriksson

Årets HIPHOP/ R & B: Z.E

I de fem första kategorierna har P3-publiken röstat på egen hand. I resterande fyra har publikens och jurygruppernas röstningspoäng vägts samman. Publiken fick utslagsröst i såväl rock/ metal som hiphop/ r& b.

De som vunnit pris flest gånger sedan galan startade 2003, är enligt en statistikkunnig kollega, Lars Winnerbäck, Håkan Hellström, Kent, Timbuktu, Robyn samt Hov 1.

P3 Guld direktsändes lördag 19/1 i P3, SVT och SVT Play. Evenemanget är ett samarbete mellan Sveriges radio, Partille arena och Göteborg & Co.

OBS Krönika från Kulturbloggens medarbetare på plats kommer senare, inklusive kort segerintervju gjord på efterfesten med lycklig pristagare (se foto nedan).

Linnea Henriksson – pressfoto Mattias Ahlm

Gediget hantverk trots somliga ordinära låtar – Minusgrader av Örjan Hultén Orion

18 januari, 2019 by Mats Hallberg

Artist: Örjan Hultén Orion

Titel: Minusgrader

Betyg: 4

Inspelad i Kingside Studio september 2019

Mixning: Peter Danemo

Mastering: Mats Äleklint

Producent (exekutiv): Örjan Hultén

Skivbolag: Artogrush

57:27

Releasedatum: 18/1 2019

Gruppen som funnits i ett decennium har nu kommit till fjärde skivan i ordningen. Bandledaren har ingått i Fredrik Noréns plantskola och spelat med bland andra Jeanette Lindström, Anders Bergcrantz, Salem Al Fakir(!) och Bosse Broberg. Den 52-årige saxofonisten har eget skivbolag och parallellt en trio. De som utgör Orion är förutom bandledaren Filip Augustson (bas), Peter Danemo (trummor) samt Torbjörn Gulz (piano). Vill genom ytterligare info ge en ingång. Musikerna i Hulténs Orion spelar under ledning av Håkan Nyqvist i brass- och bopkonstellationen Horncraft, vars konsert på senaste Stockholm Jazzfestival var en exceptionell tilldragelse. Efter ett ljuvligt solo på sopransax av just Örjan Hultén, slog jag fast för mig själv att denne etablerade jazzmusiker har jag hört alldeles för få gånger.

Det blåsinstrument som hörs genomgående är tenorsaxofon. Dock, i de första spåren använder sig Hultén av sin sopran, vars sound uppvisar påfallande likheter med Jan Garbarek. Vad jag lyssnar igenom kan definieras som bebop, ibland med nordisk anstrykning. Ytterst kompetent utförd, men såväl kompositioner som spelsätt känns igen. 2018 utgavs över 180 fysiska album i den vida kategorin svensk jazz, vilket får anses vara ett svindlande antal, inte minst då en del inspelningar uteslutande sprids digitalt. Är kanske att begära det omöjliga om man skulle hävda att varje ny produktion bör tillföra något. Men detta är min akilleshäl. Kanske förhastar jag mig, tvivlar emellertid på att plattan regelbundet kommer befinna sig i cd-spelaren. Saknar något fräscht som stimulerar öronen. Att förlita sig till original för alla nio låtarna, är ett risktagande, en syssla fördelad på kvartettens medlemmar. Somliga alster är helt enkelt inte tillräckligt spännande.

Titellåten inspirerad av en dikt av Tomas Tranströmmer med samma namn, har ett längre intro på piano. Låter impressionistiskt i pianissimo innan bandledaren gör entré efter cirka två minuter. October In May tar vid. Den sägs ha hämtat harmonik från såväl Bach som Piazzola, innehåller ett luftigt optimistiskt tema. Unless It´s You av Danemo består av mjukt ivägglidande saxofon, nästan lika vacker och självklar som hos ikonen Stan Getz (vars spelning på Skeppsholmen-festivalen 1987 var oförglömlig). Den andra huvudfåran utgörs av en begåvad pianist, vars spel både stöttar och adderar. Torbjörn Gulz gör mycket nytta på skivan, står för flera njutbara passager. Tror ändå på något sätt att han kommer mer till sin rätt live. På beställning från dem själva skrevs One For Britten ,tillägnad basistens mamma, är ett ösigt nummer som härbärgerar en stämning av otålighet. Hultén lirar övertygande och det tajta ensemblespelet befinner sig på hög nivå.

Förhållandevis ansenlig längd på flertalet låtar, gör att de inom sig några gånger genomgår olika faser. Markant är också att flera pregnanta bassolon förekommer, runda dröjande takter; medan Peter Danemo ”håller sig på mattan”. Sällan navigerar han sig fram i täten, vilket är en smula överraskande. Uppskattar att denne mycket efterfrågade trumslagare inte smaskar på, utan överlag håller tillbaka, har en diskret profil. Blues i manegen (Hultén) tillhör albumets starkaste melodier. Härlig puls, snyggt djuplodande sväng! Harmoniken är fint sammantvinnad med de rytmiska inslagen. Gulz har gjort en soft pärla döpt till Heading East. Till sin karaktär paradoxalt entusiastisk och eftertänksam på samma gång, färglagd av en stolt sax jämte reflekterande ackord. Man avrundar energiskt, som om man har sparat krafter till finalen. Både Danemo och Gulz går loss, accentuerar den febrila aktiviteten.

Samspelet är fläckfritt, individuella kunnandet magnifikt. Vad jag har att erinra är att för många låtar har förhållandevis anonym utformning, vilket innebär att mitt omdöme skulle stannat på 3 ½, om möjligheten funnits. Skulle gärna höra kvartetten live, då de väljer ur hela sin repertoar. Och Örjan Hultén vet sannerligen hur man uttrycker sig via saxofoner.

Exklusiv intervju med hyllade jazzpianisten Shai Maestro

15 januari, 2019 by Mats Hallberg

BIOGRAFI OCH BAKGRUND Shai Maestro är en trettioettårig israel bosatt i New York. Vid fem års ålder började han spela klassiskt piano. Vinst två i rad i tävling för jazzensembler, resulterade i ett stipendium för vidare studier, vilket tog honom till USA. Han fick möjlighet att lära sig mycket om pianojazz under en sommarkurs på Berklee i Boston. Strax efter vistelsen kom en förfrågan från basisten Avishai Cohen om att ingå i hans akustiska trio. Shai tackade ja. De gjorde omfattande globala turnéer och spelade in fyra album. Jag såg dem på Nefertiti för cirka tolv år sedan. 2010 bildade Maestro sin egen trio vars sättning skiftat något genom åren, även om medmusikanter oftast kommit från Israel. I höstas släppte Shai Maestro femte skivan i eget namn (3/5 i Kulturbloggen), den första på prestigefyllda etiketten ECM.

Tack vare pr-kontakt i Sverige, har jag erbjudits privilegiet att ställa personligt utformade frågor. Av bekvämlighetsskäl och på grund av okunskap om engelska musikuttryck, valde jag att genomföra intervjun i mejlform, vilket gjorde att följdfrågor inte kunnat ställas. Så långt om förutsättningarna. Håll till godo! Intervjun genomfördes, redigerades och översattes 15/1 2019.

Jag inleder mitt frågepaket med att vara nyfiken på relationen till Sverige, eftersom han anmärkningsvärt ofta spelat här. Mycket relevant i sammanhanget är att jag för Kulturbloggen recenserade från hans triokonsert på Stockholm jazzfestival. I en fullsatt hörsal på Kulturhuset gjorde man hejdundrande succé.”Jag har en moster som är svenska, så jag har en naturligt stark anknytning. Min internationella karriär startade med en spelning på Umeå Jazzfestival för elva år sedan. Älskar Jan Johanssons musik och uppskattade mycket vad EST uträttade, anser att israelisk folkmusik har mycket gemensamt med den svenska varianten. Var ett mycket bra framträdande på senaste Stockholm Jazzfestival, vi stortrivdes. Jag har verkligen en speciell relation till Sverige. Varje gång vi spelar här, antar musiken olika riktning med skiftande färgsättning. Publiken här är alltid förtjusta i att följa med oss på resan, vilket jag är mycket tacksam för.”

Vad har ovan nämnde Avishai Cohen betytt för dig? ”Han har varit väldigt viktig för min karriär,

lärde mig mycket genom att spela i hans band i fem år, var en underbar upplevelse.

Jag undrar över hur pianisten ser på att spela på flygel, sin stil, om ett uttalat syfte finns samt hur nå önskvärt tillstånd av dynamik. ” En flygel har i sig en enormt bred palett av klanger, älskar att du kan utvinna så många klanger.

Den innehåller allt:

harmonik, melodi och rytm. Det är verkligen ett vackert instrument. Min musik kan emellanåt vara komplex, men jag ser alltid till att jag kan ha en urskiljbar melodisk slinga, som kan fungera som dörröppnare och en inbjudan att dyka djupare. Utan att kunna definiera den, tror jag mig om att ha en egen stil. Jag överlåter åt journalister att uttala sig i ärendet. Angående dynamiska strukturer försöker jag vara öppen för vad som händer i stunden, vill skapa den musikaliska motsvarigheten till den jag är genom mitt pianospel. Eftersom jag är dynamiskt lagd, märks det i musiken, ett tillstånd jag strävar efter, otroligt viktigt i musik. Du kan ändra en hel fras bara genom att använda en viss accent, precis som när vi pratar. Angående vart jag strävar, är målet att skapa en känsla av gränsöverskridande, handlar om att uppleva något som är bortom mig och trion. Transcendens kan åstadkommas genom improvisation och att vara autentisk, det vill säga totalt närvarande på scen. Varje konsert skiljer sig åt beträffande publik, instrument, sound och ljudet i lokalen.

Potentialen skiftar.

Jag försöker också förmedla medkänsla och lyssnandets essens. Om någon lämnar en konsert med oss med känslan av att blivit en bättre lyssnare, då har jag utfört mitt jobb.

foto Magnus Palmquist Lunay – från Stockholm Jazzfestival 2018

Hur kan du vara så produktiv? ”Beror på att jag har mycket musikalisk energi i mig, energi som pockar på att komma fram.

Musik representerar liv för mig och livet förändras kontinuerligt. Därför genomgår min musik konstant förändring.

Hur uppnår trion sitt makalösa blixtrande samspel, vad ska till mer än skicklighet? ” Återigen måste konsten att lyssna betonas. Musiken ska vara större än de sammantagna delarna. Vi är bara musikens tjänare, finns ill för att få fram dess kraft ur oss och vi försöker att inte störa. ” ( här hade förstås följdfråga varit berättigad, eftersom resonemanget om någon slags gudomlig makt är svårbegripligt, fast väldigt fascinerande. Kan också röra sig om språkförbistring.)

Jag ber Shai Maestro uttala sig om jazzens status eftersom han besökt många länder. Hur mår genren jazzmusik? ” Den frodas absolut! Många nya artister trycker på som förnyare. Och dessa talanger ger jazzvärlden tillfällen att höra nya sound.”

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att undra om han har kan avslöja nya projekt. ” Jobbar för närvarande på flera nya projekt samtidigt. Inga av dem kan jag berätta om nu. Men håll utkik! Snart kommer ett stort tillkännagivande.”

Svängig bluesfest med vässade veteraner – GinHouse på Nefertiti

15 januari, 2019 by Mats Hallberg

GinHouse med gäster – alla foton Manfred Piltorp

GinHouse 50+ Blues Celebration Party

13/1 2019 på Nefertiti i Göteborg

GinHouse bildades i östra delarna av Göteborg av tonåringar drabbade av den vita bluesvågen från England med grupper som John Mayall & The Bluesbreakers, Cream och Spencer Davis Group. Som om det inte vore tillräckligt, översköljdes de av amerikansk folkblues några år senare. 1967-1970 lirade grabbarna sina hjältars låtar i Sveriges andra stad på fritidsgårdar, musikklubbar och några gånger på större arenor, då i egenskap av förband till exempelvis Jimi Hendrix. Sedan dess har man haft både 30-års och 40-års (en konsert jag såg) jubileum jämte ett ”guerilla-set” till minne av Que Club. Någon skiva har aldrig gjorts, vilket det nu ska rådas bot på. Musikradion (P2) spelade nämligen in. Från det material som kommer sändas i etern, är tanken att en livealbum ska sammanställas under ledning av giganten Åke Linton.

Vore fullständigt felaktigt att rubricera evenemanget mossig nostalgi, även om majoriteten lycklig publik på fullknökade Nef var till åren kommen. De fyra som i femtio år haft patent på GinHouse, har spenderat sitt yrkesliv i musikens tjänst. Samtliga är mycket meriterade! Kjell Jansson har som låtskrivare, bandledare och basist varit ett aktat namn på jazzscenen, har kompat flera internationella stjärnor. Bengan Blomgren har för kännare och branschkollegor ett skimmer kring sig, otvivelaktigt en gitarrist med världsrykte. Trumslagaren Gunnar Pettersson från Hisingen förekommer ofta i rythm & blues sammanhang och ingick i husbandet i magasin i Sveriges television.. Bernt Andersson märks överallt i skiftande omgivningar med kvalitetsstämpel, varför han har kallats Göteborgs meste musiker. På senare år har han varit omistlig som arrangör och instrumentalist på Göteborgs Stadsteater, vilket undertecknad kan vidimera. Kvartetten tillsammans med Bror Gunnar Jansson har hållit igång en old school-blues konstellation senaste decenniet betitlad Serve You Right To Suffer. Dessa rudimentära nedslag i deras karriärer, ska inte kringgå att tidvis 3/4 av dem var medlemmar i ”tunggungiga” Tottas Blues Band samt att de varit hörnpelare i den alternativa musikrörelsen.

Bluesfesten genomfördes i två generösa set, vilka båda varade över en timma. Aftonens presentatör, tillika huvudvokalist, var som vanligt Bernt Andersson som mestadels satt bakom en välljudande hammondorgel. (Hans fru hade tagit de gamla svartvita bilderna, på de långhåriga ynglingarna som fanns att beskåda.) Man gjorde låtar skrivna av eller associerade med storheter som Willie Dixon, Albert King, Muddy Waters, Otis Rush, Jack Bruce, Robert Johnson, John Mayall och Stevie Winwood, för att nämna ett antal ess ur den heta högen. Berättades att åtskilliga melodier fanns med på repertoaren hos Tottas. Donny Hathaway och Stevie Wonder utgjorde mer oväntade val. Bluesen hade många förtecken: Chicago-, country-, delta- sydstats- jämte brittisk bluesrock. Det spelades snabbt och rivigt, gungande långsamt och givetvis i taktfast mediumtempo.

Eftersom den hängivna publiken underhålls av fullblodsproffs, låter musikerna som en exceptionellt samspelt enhet, vars energi, rytmiska driv och solistförmåga spred förväntad värme. Kanske beroende på att inspelning skedde, var formen mer bunden än jag hade förmodat. I andra set blev förvisso den åtråvärda, oförutsägbara livekänslan mer påtaglig. Måste slå fast att tendenser till jämntjockt, tråkigt tillstånd aldrig uppstod, annars ganska vanligt förekommande vid bluestillställningar. Pådrivande påhittig trumslagare jämte en sammanlänkande groovy basgitarrist (noterade att Jansson hade en Höfner att tillgå), garanterade att vi slapp all antydan till enformighet.

.Bo Carlsson frontfigur i Mr Bo & The Voodooers

På scen fanns i omgångar gäster. Bror Gunnar Jansson sjöng med passion och spelade vid något tillfälle halvakustisk gitarr. Mr Bo känd från ett rutinerat bluesgäng, använde sin vägvinnande röst och fyrade av åtskilliga vassa riff på sin gitarr. Stefan Dafgård hade anlitats som munspelare, en syssla han utförde med bravur. Multiinstrumentalisten Stefan Sandberg hade några inspirerade solon på tenorsax. Låt mig framhålla ett knippe storartade sekvenser: Bror Gunnars första sånginsats då Bernt trakterar munspel och Gunnar vispar, Mr. Bo framför Do I Move You (Simone) vars karaktäristiska häng fylls i av Stefan Sandberg, Bengan Blomgrens solo i Crossroads inbringar massiva applåder, uruppförandet av White Room featuring Bror Gunnar på sång jämte Bernt vid orgeln, soulig ballad vidrör vårt innersta genom utsökt spel på flygel och sax plus återigen berörande vokal prestation av Bror Gunnar Jansson, munspelssolot i Spooonful samt den boogie som avrundade en extatisk söndagskväll.

Blev aningen förvånad över att hammondorgeln så obestridligt dominerade deras sound. Mästermixaren Linton kan säkert i efterhand justera, få fram rätt balans. I övrigt perfekt resonans, med undantag för att det lät murrigt under det obligatoriska bassolot. Att Bernt Andersson oavsett om han lägger ackord på klaviatur eller blåser munspel, förfogar över ett enormt stort register, var jag väl medveten om. Icke desto mindre, bevisade han vilken fantastisk, melodiburen musiker han är. Tvivlar på om Bernts stämma finns inspelad på skiva. Med tanke på det ska poängteras att han innehar en bra, funktionell röst. Utan att vara djupt uttrycksfull passar den in i detta sammanhang. Bengan Blomgren har en himmelsk lager på lager -teknik, som förenar livsvilja och smärta. I ett par låtar tilldelades han utrymme att ”knåda” fram toner på sitt omisskännliga sätt. Hade gärna hört mer av den varan. Varje gång är en ynnest.

Samma sättning som i bandet Serve You Right To Suffer med Bror Gunnar Jansson i mitten.

Hur sammanfatta ett uppseendeväckande gig?. Konserten innehöll krängande beats och rullande groove, medryckande refränger och känslostarka ballader. Våra kroppar tog emot, genom att stampa takten, vifta och rotera med huvudet. Variationsrikedomen på scen var lika påtaglig som spelglädjen och samarbetet. De virtuosa dragen i landets förnämsta coverband gjorde sig påminda emellanåt, fast överlag underordnade sig kollektivet den formel som stavas b+l+u+e+s. Då jag vet vad dessa herrar är kapabla till, hade jag möjligen orimliga förhoppningar om årets konsert i sikte. Glimtvis infann sig den sällsynta magin. Det är gott nog! Och jag är förvissad om att publiken styrde stegen hemåt med inre tillfredsställelse, bättre rustade att möta en blå måndag morgon.

Foton: Manfred Piltorp

Omväxlande och känsligt med orgelorakel – The Hammond Explosion Agogo av Dan Helgesen

4 januari, 2019 by Mats Hallberg

Artist: Dan Helgesen

Titel: Hammond Explosion Agogo

Betyg: 4

Inspelad i Svenska Grammofonstudion 2013

Producerad och mixad av Åke Linton och Charlie Storm

Mastrad av TubeLube

Skivbolag: Imogena

31:03

Releasedatum: 30/11 2018 / releasekonsert på Nefertiti Göteborg 11/1

59-årige Helgesen är ett känt ansikte på den hippa livescenen i Göteborg. För cirka tio år sedan såg jag honom lira i eget namn. Därutöver har jag tagit till mig denne groovemaster i åtskilliga upplyftande konstellationer. Han var med när Freda tog emot grammis, har spelat med Glenn Hughes (Deep Purple), Mikael Rickfors, Totta Näslund, Sanne Salomonsen, Hawk On Flight, Jaquee, Stefan Andersson och Stonefunkers för att nämna några av de vitala sammanhang han befunnit sig i. Uppräkningen bekräftar mångsidighet och delvis också vilka genrer han föredrar. Organisten ingår i Johanna Hjorth & Sweet Little Angels, ett snortajt blues & soul gäng. Som sideman har Dan Helgesen med sin hammondorgel B3 i decennier färglagt musik med sitt djupa, rullande sound. För drygt fem år sedan bestämde han sig för att gå in i studio och spela in eget material. Efterlängtade debuten bestående av sex låtar (Dan kallar skivan mini-cd), ser nu äntligen dagens ljus. När jag publicerade teaser i juni delade Dan länken, vilket gav överväldigande respons.

Vilka som varit största inspirationskällor? Jo, instrumentkollegorna Chester Thompson (Tower of Power), Jimmy Smith, Jimmy Mc Griff, Jon Lord och i samtal med undertecknad kom Brian Augers namn upp. Om jag skulle jämföra den självständige musikern, som när det begav sig var den yngste som hade studerat vid musiklinjen på Ljungskile folkhögskola, hamnar jag hos Pierre Swärd och i viss mån Bo Hansson. Kärleken till musiken har han nog delvis ärvt från sin norske far, som varit ryktbar jazzmusiker. Dan är ofta hängiven publik på konserter, någon man träffar i vimlet. Hammond Explosion Agogo är inget soloprojekt. Istället utgörs kärnan av Lars Lade Källfelt bakom trummorna, Mattias Grönroos på bas och Henrik Pilen Pilkvist på elgitarr, en illuster trio jag diggat oräkneliga gånger live var för sig. Men det stannar inte där. På två vokala spår kompletterar en raritet, nämligen Robert Biggles Sohlberg. Garnerar på några ställen med klanger respektive rytmer gör stråkkvartetten Wulfson Quartet och Gonzalo Gonzo Reyes. När det gäller sättning ska nämnas att bandledaren också trakterar keyboards.

–

Har blivit hög tid att uttala sig om låtarna, låtar jag för ett halvår sedan lyssnade på digitalt (recensionen med vidhängande intervju har tyvärr försvunnit för mig, vilket gjort att jag fått börja om).

Bitarna har behållit sin fräschör, även om inte alla sätter sig i skallen lika påtagligt. Öppningen är lysande! Fast Kid kan rubriceras som svepande shuffle. Bländande trumspel, läckra gitarriff och underst snygga basgångar. Och organisten visar varför han är så förtjust i sitt instrument med de många valmöjligheterna, varför han är så respekterad i branschen. Mustiga toner sköljer över lyssnaren med bredast tänkbara penseldrag. Man fixar att vräka på utan att tappa melodins sköna gung. Stillsam fortsättning följer i Sadness, lika lysande den. Sången av Biggles väjer inte för det oönskade faktum att mycket i livet är svårt att hantera. Alla drabbas i olika utsträckning av smärta och besvikelser, förluster och lidande. Orgeln snyftar och suckar, medan ”Lade” subtilt vispar och Pilen dekorerar med inkännande licks. En gripande stolt ballad, framför allt präglad av Robert Biggles Sohlbergs magnetiska, reciterande röst. Stråkar förstärker fint på slutet. Bag In Box är på samma gång avvaktande och sprudlande. Till sin karaktär lika friskt bekymmerslös som en soluppgång under högsommaren. Ett fräckt groove tangerar psykedeliska stråk. Det samspelta bandet tar ut svängarna. Kul med blippande ljud som slingrar in sig i udda takter från trummorna.

Efter den dynamiskt fulländade första halvan, tappar plattan lite i densitet. Dan Helgesen hade inkasserat en fullpoängare, om han hade vässat produktionen med ett par covers. Tänker på till exempel Green Onions och Georgia On My Mind , titlar som finns på hans repertoar. Att uteslutande göra egna låtar är lovvärt, men risken att allt inte har samma substans är överhängande.

Tango For Lovers låter inledningsvis som en psalm, har ett fantastiskt intro av Helgesen, rör sig som väntat majestätiskt långsamt. Skivans andra vokala inslag bjuder på ödesmättad, förnämligt fraserad sång. Texten svämmar nära nog över av nostalgi och hudlöshet. Tango For Lovers har potential att bli en livefavorit. Den sammanbindande basen gör sig påmind, ligger här i framkant. Anser att klaviaturspelaren gjort rätt, när han tagit med en rutinerad basist, trots att orgeln i sig kan framställa snarlika mörka toner. Detta minialbum avslutas i lekfull avslappnad anda, inte olikt det sound som kännetecknade Brian Auger´s Oblivion Express. Dan duellerar på ett vägvinnande sätt med Henrik Pilen Pilkvist, vars vassa instrument kvider som en överstyrd bluesgitarr á la Jeff Beck. Vilket exalterat och svängigt sätt att avrunda på. Ljudet är givetvis oantastligt, eftersom en celebritet som Åke Linton aldrig gör något halvhjärtat.

Mats Hallberg

Footer

Om oss