25/1 – 4/2 pågår 42:a årgången (skrockfulla arrangör hoppade över trettonde året) av nordens största filmfestival i Göteborg. Salongerna är utspridda i staden med navet kring Järntorget, klassiska biografen Draken och festivalcenter ett par stenkast ifrån. Jag som tog semester för att se film från hela världen på 90-talet är nu debutant som press. Försöker masa mig upp på förmiddagarna för att se pressvisningar. För övrigt kan man chansa eller vara säker genom att förboka under vissa villkor. Visas uppemot fyrahundra (!) filmer, ordnas många seminarier, flera workshops, konserter och gott om utfrågningar. Man är den främsta marknadsplatsen för nordisk film och tv-drama. Årets hedersgäst är Mads Mikkelsen. Festivalen delar ut flera priser , bland annat världens pekuniärt största till bästa nordiska spelfilm. Nytt för i år är ett könsneutralt skådespelarpris. Vinjettfilmen som alltid inleder varje visning, vilket riskerar bli tjatigt i längden, har Gabriella Pichler som en av de ansvariga bakom verket. Den anspelar på filmisk apokalyps, årets tema.
Har varit på ett dussin visningar, vars genomgående kvalitet varit hög. Bara upplevt någon enstaka besvikelse hittills. Än så länge endast ”besökt” länder i Europa och USA. Vill påtala några iakttagelser. Vad ögon och öron genomgående registrerat har varit proffsigt och påkostat, raka motsatsen till den rigida estetik som kallas Dogma. Noterar att för skådespelare är det avgörande för att nå oss i salongen, vad de förmedlar utan ord. Har sett betagande agerande från åtskilliga. Och barn i olika åldrar har haft förbluffande förmåga att tränga in under huden. En tredje iakttagelse gäller en detalj som gör sig bra i rörliga bilder, fast det ändå blir störande. Förekommer extremt mycket tobaksrökning, coola människor med cigg i mungipan eller att nikotinisterna helt enkelt tänder cigaretter och blåser ut rök.
Mia Engbergs första spelfilm heter Lucky One , en vidareutveckling av guldbaggebelönade Belleville Baby. Lustigt nog hade inte hennes team sett den färdigklippta, märkliga filmen innan urpremiären på Draken. Engberg utforskar sitt uttrycksmedel genom att problematisera identitetssökande och sexualitet, utsatthet och lust. Hon förfäktar här en paradoxal idé om visuell tystnad, vilket inte fungerar i praktiken. Visst är det raffinerat med återkommande konversation på telefon, med en karaktär i utkanten av kriminella kretsar, vars roll består i att ifrågasätta manus. Men filmen inspelad i Paris som deltar i nordiska tävlingen, överlämnade alltför mycket till åskådaren. Tyvärr en besvikelse.
Ett ironiskt namn på en djuphavsfiskebåt i tropiska farvatten är Serenity, liktydigt med titeln på en amerikansk thriller i noir-stil. En krigsskadad viril man, otroligt intensivt porträtterad av Matthew Mc Conaughey blir uppsökt av sin fashionabla exfru, vars nuvarande förhållande är så farligt, att hon vill betala en förmögenhet för att hennes vidriga make med gangsterfasoner ska försvinna ute till havs. Historien är dels en envig emellan machomän, dels en arketypisk skildring om en fiskares fanatiska besatthet av att fånga en gäckande tonfisk. Och i bakgrunden styr hans son det mystiska skeendet, som om allt vore ett förrädiskt spel. Utmärkande drag: eskalerande tempo genom ett soundtrack som markerar skenande puls, snabb okänslig erotik, närbilder på svettdroppar, hisnande foto såväl uppifrån luften som under havsytan, skyfall, mardrömmar samt upphävandet av förnuftigt handlande. Rafflande äventyr samtidigt som regissören lagt sig over the top.
En annan amerikansk film placerad i övre medelklassmiljö, som definitivt kan rubriceras till lika delar psykologiskt drama och thriller är Ben Is Back av Peter Hedges. Påståendet att Julia Roberts gör en av sina främsta prestationer äger sin riktighet. I huvudrollen imponerar hon som uppoffrande mamma i scener mot regissörens son, vars rollfigur lider av drogmissbruk. Filmen är inte så ångestframkallande som förmodat trots de ideliga lögner och brutna löften som emanerar från Ben. Utan blockeringar bearbetar jag intrigen, trots det fasansfulla i att följa hur ett välordnad tillvaro slits i tu. Ruggigt effektiva kontraster med å ena sidan harmoniska tindrande barn och å andra sidan läskiga skrupulösa langare; medför att åskådaren blir omskakad och berörd. Att Holly (Julia Roberts) har både ljus- och mörkhyade barn är en sympatisk omständighet värd att poängtera. Skickligt ihopklippt skildring infogad i vackert foto.
Ytterligare en angelägen story från Hollywood levereras av fjolårets överraskande Oscars-vinnare Barry Jenkins (Moonlight) ,vars nya drama öser ur likartad källa. Hans If Beale Street Could Talk utspelas i Harlem. Den baseras på en uppmärksammad kärleksroman från 1974 av James Baldwin. Förekommer mycket ömhet och ilska, svart stolthet och dito förtvivlan, skuggor och rök, spända muskler och manligt pokulerande. En scen som etsade sig fast på näthinnan, skildrar hur det älskande parets familjer blir osams när en graviditet ska firas. Tyngdpunkten i den trefaldigt Oscarsnominerade filmen ligger i skamlig rasism, vilket inkluderar rättsosäker juridik. Engagerande budskap i lyskraftig berättelse, vars ovisshet kring det grova brottet ( en våldtäkt) tillför välgörande komplexitet.
En biopic om stumfilmsepokens mest ikoniska komikerpar, – när de genomför sin sista turné tillsammans på 50-talet i Storbritannien, resulterar i en påfallande sevärd produktion. Syftar på Helan & Halvan i regi av Jon S Baird. I huvudrollerna som Stan & Ollie ses John C. Reilly och hans minst lika begåvade motspelare Steve Coogan. Coogan är bland annat känd för oförglömliga Philomena jämte en hysterisk trilogi dramadokumentärer (Trip to…) . Filmen exponerar duons symbiotiska förhållande som tar dem igenom såväl kriser som en allvarlig konflikt. Genom hundratals statister och noggrann scenografi, har tidstypiska miljöer fint återskapats. Det är roligt, men framför allt rörande. Med intelligent manus baserat på en biografi, etableras komikerduons rutiner och relationer, både på och vid sidan om scen/ kamera. Att upprätthålla fasaden blir helt avgörande strategi. Coogan och Reilly har krävande roller, måste uttrycka komplicerade känslor med bara miner, vilket de behärskar briljant. Beträffande musiken/ ljudläggningen var det onödigt att använda smetiga stråkar för att understryka intensiteten i laddade scener. Som helhet en övertygande och vital betraktelse!
Hade turen att befinna mig på urpremiären av Till drömmarnas land, något jag redan skrivit om i samband med att långfilmsdebuterande regissören fick pris. Kul att denne Victor Lindgren gladdes åt mina reflektioner och ville använda formuleringar i marknadsföringen. Filmen handlar om drabbande vänskap mellan två tjejer i utanförskap i norrländska hålan Holmsund. En romsk tonåring som anser att omgivningen är tokig och en två år yngre blond svensk tjej med självskadebeteende, som sjunger på skolavslutning. Paret umgås, då de har samma dråpliga humor och förenas i en längtan bort. De unga skådisarna är fantastiska, kanske tack vare Lindgrens varsamma handlag. Hans förmåga att låta kameran vila i flera intima (ska inte utläsas erotiska) scener är anmärkningsvärd. Mycket desperation bär en film som de unga huvudrollsinnehavarna kunnat färga med egna erfarenheter. Filmen har jämförts med Fucking Åmål, fast den inte är explicit beträffande dragning till egna könet. Även om incidenter får konsekvenser, undviker den finkänslige Lindgren enkla dramaturgiska knep. Succéstämpel måste sättas på ett verk som bygger på tidigare kortfilm av filmmakaren.
