Mats Hallberg

Artist: Hans Loelv (feat Klas Toresson)

Titel: Ballads And Dreams

Betyg: 5

Producent: Hans loelv

Inspelning, mix och mastring: Alar Suurna

Inspelad i Rixmixningsverket I Stockholm (Benny Anderssons studio på Skeppsholmen)

Do Music Records

47:55

Releasedatum: 15/2 2019

Saknar kunskap om Hans Loelvs (tidigare Louhelainen) karriär. Har fått fram att detta är fjärde albumet från 64-åringen, som betraktas som Uppsalas jazzpianist. På 80-talet ingick han i Von Zamla och under flera decennier har han sommartid varit improvisationslärare på Visingsö (för övrigt samma folkhögskola som jag var internatelev på 1980). På föregående plattan påstås Loelv ha flirtat med sydamerikanska tongångar. Att han behärskar sitt gebit bevisar nya skivan, vars tillkomst grundar sig i en förfrågan från den yngre Klas Toresson. Tenorsaxofonisten från Sandviken råkar vara dubbelt aktuell i och med att han frontar sprillans ny skiva med Filip Ekestubbes trio. Ballads And Dreams lanseras som meditativa och svängiga utflykter i American Songbook-land. Vidare tillkommer två original av Loelv jämte en Gullin-komposition som inte sällan framförs av körer.

Musiken flyter fram utan att stöta på knepiga rundningsmärken, kan liknas vid en seglats i stilla bris med någon enstaka kursändring. Vid horisonten lurar inga utmaningar för öronen. Med sin inbäddade ulliga ton, stiger Toresson fram som en komplett saxofonist. Få, om ens någon, spelar i Sverige med samma smeksamma glöd. Att spela så här vänligt och öppensinnat utan att det blir menlöst, är en stor bedrift. I sina musikaliska konversationer lägger de ribban synnerligen högt utan antydan till att riva. Deras intima samspel andas lugn och förtröstan, glädje och spiritualitet. Loelv på en exklusiv flygel av märket Fazioli, associerar jag till storheter som Teddy Wilson och Tommy Flanagan.

Plattan spelades in på endast fem timmar med målsättningen att duon skulle känna sig avslappnad och otvungen, vilket märks när jag studerar deras musicerande. In A Sentimental Mood respektive You Don´t Know What Love  Is är två av ädelstenarna, standards som låter osedvanligt avspända och därmed sprider svallvågor av må-bra-känslor. Tolkningen av Lover Man är fenomenal, med ett innerligt ta- i- spel från Toresson som gör att man smälter. You ´ve Changed  ligger inte steget efter. De takter saxofonisten levererar i låtens slutfas, demonstrerar ypperligt hans kapacitet. Strålande spel!  Genomgående kännetecknas de tolv melodierna av stilfull varsamhet. Att musikerna har den tekniska färdigheten som krävs framstår närmast som ett axiom.

Tre alster framför Hans Loelv på egen hand, vilket skapar fin balans. De är i tur ordning Kärlekens ögon (Gullin), hans original Lillebrors längtan samt For Heaven´s Sake. Hyllningen till den drunknade brodern är betagande, Anslaget är både återhållsamt och ömsint i sitt rörande uttryck. Musiken uttrycker vad ord inte förmår. Beträffande instrumentens förhållande till varandra, vill jag komma med en marginell erinran. Toressons tenor ligger ofta i framkant till den grad, att klanger från Loelv riskerar att förpassas till bakvattnet och pianisten att bli blott en ackompanjatör. Inte minst därför. är det vettigt att han går solo i några stycken, förutom i de sekvenser då han ensam länkar samman teman. Introt till My Funny Valentine inte att förglömma. Det förtjänar en extra guldstjärna.

Soundet har medvetet förädlats för att hamna i samma farvatten, bli ett sammanhållet, meditativt mood i snarlika tempon. Syftet har inte varit att lansera nyheter, eller ”sätta några världsrekord” (formulering från Loelv). Dock, deras lyhördhet och förening av temperament har medfört att samarbetet måste betecknas som fulländat i sitt format.

Artist: Jan Eriksson

Titel: Home Boy

Betyg: 4

Inspelad och mixad i Kultivator Studio av Jonas Olofsson

Kultivator Records

43:47

Releasedatum: 30/1 2019

Med oregelbundna mellanrum känns sammanställandet och spridandet av skivrecensioner extra meningsfullt. Detta är just en sådan tilldragelse. Vet inte om aktuella albumet försiggåtts av fler från pedal steel-experten Jan Eriksson, knappt heller något om hans biografi. Vad jag känner till är att Eriksson ingår i Hannah Svenssons delikata pop-jazz band. Vid ett par tillfällen live, har han då framstått som en spännande musiker, oftast sysselsatt med att färga bakgrunder, vars bedrifter jag önskat få höra mer av i helfigur. Därför försummade jag inte chansen när tillfället dök upp.

Eriksson är frilansare, har gått på Kungliga musikhögskolan och medverkat på inspelningar med bland andra Mats Bergström och Johan Berke. Att indiepopduon Taxi Taxi sjunger på ett spår på Home Boy har sin naturliga förklaring. Tvillingsystrarna med en drygt tioårig karriär i ryggen är gitarristen och pedal steel – musikerns döttrar.

Plattan är utformad som ett slags panorama, en provkarta över stilar och influenser. Den gemensamma plattformen stavas jazzig improvisation, enligt honom själv. Av tio kompositioner har Eriksson skrivit merparten. Därutöver hörs två örhängen jämte en romantisk sak som Eagles spelade in på 90-talet. Vad som beskrivs som en resa inifrån och ut i rymden, startar lovande med dröjande ”klagande” klanger från pedal steel. Intelligent ambient påverkad av Daniel Lanois, som låter mottagaren fylla på med egna bilder. Titellåten skrider långsamt fram i 6/8. Avlöses nästan chockartat av vräkiga riff, vars ursprung återfinns på en låt av Stefan Nilsson (märkligt nog har jag lp:n (-83) den hämtats från) som då spetsades med solon av herrar Schaffer och Ronander. Låter inte alls pjåkigt i Jan Erikssons tappning, tvärtom faktiskt. Den intensiva melodin framförs med öppna spjäll.

Four Tops är en avspänd dänga där snygga licks utvinns i vag James Browns anda, som det verkar helt utan ansträngning. Några medmusiker tillför väsentliga bidrag. Tänker i första hand på trumslagaren Mårgan Höglund (förekommer annars mer i kommersiella sammanhang så som Electric Banana Band,  Carola  och Brolle), vars följsamma lediga teknik är en stor tillgång. Med mjuka handleder behålls  disciplinerat låtarnas struktur och ändå sätter rytmläggaren sin signatur. Stefan Jernståhl på hammondorgel gör också skillnad, lägger in upplyftande grundfärger på ett par spår. Att han grejar  grymma grooves, är inget att förvånas över då han lirat med hippa Blacknuss-gänget. Okomplicerat ösiga Shuffle blir till en stampa-takten-låt som ger positiva vibbar.

Den riviga avdelningen balanseras med flera jazziga ballader och melodier med lägre puls.  En njutning att höra Eriksson  spela akustiskt vare sig det är en homage till John Scofield i 7/8 takt, eller subtilt gung som aldrig överarbetas. Ackorden tas ut med omsorg i samklang med trummor och Jonas Olofssons basspel. Uppskattar mycket det ofiltrerade ljudet och bassolot på Blue Field. Associerar till bortglömda hjältar som Kenny Burrell och Doug Raney. Tolkningen av Moon River är en skinande diamant med döttrarna Johanna och Miriam på ljuvlig stämsång införlivad i harmoniken, jämte raffinerad samverkan pedal steel och akustisk gitarr. Detsamma gäller för Smile i avskalad instrumental variant, framförd på nyköpt telecaster. Med sitt varsamma småskaliga format, signalerar den ett filantropiskt credo.

Tyvärr klarar jag inte av Jan Johansens skrovligt inställsamma röst, varför  den cover han frontar går bort trots  Jonas Olofssons  violin. Sparkle å andra sidan präglas av fulländad tajming, en vacker komposition framförd av ”strängbändaren” själv som fick sin upprinnelse på piano.

Jan Eriksson gör avtryck med en synnerligen varierad platta som påvisar hans gedigna kunnande. Utdelar dessutom en eloge till hans vänner som också medverkat på resan.  Alla låtar äger inte riktigt samma tyngd, vilket man näppeligen heller kan begära. Har för mig att det i USA vid prisceremonier inom jazz finns en kategori ”deserves wider recognition.” Detta är musik som definitivt platsar i en sådan kategori.