Caecilie Norby
Sisters in jazz
5
Inspelad av Thomas Vang i Village Studios juni 2018, Köpenhamn / med tillägg av Lars Danielsson i Tia Dia Studios, Mölnlycke
Mastrad av Klaus Scheurmann
Producent: Siggi Loch i samarbete med Caecilie Norby
ACT
55:53
Releasedatum: 25/1 2019
På det München-baserade skivbolagets hemsida finns en längre redogörelse för bakgrunden, vilken återges i korthet på albumets insida. Den berömde skivbolagsdirektören Siggi Loch satte samman ett enkönat all star team hämtat från olika länder i Europa , Idén presenterades för danska sångerskan Caecilie Norby, som förstås nappade eftersom hon såg projektet delvis som ett statement. Hon konstaterade att hon väldigt sällan fått musicera tillsammans, med det inom jazzen underrepresenterade könet. Har minst tre gånger senaste åren, entusiastiskt recenserat helkvinnliga konstellationer när de stått på scen i Stockholm respektive Ystad. Och denna sextett, live kallad European sisters in jazz, skrev jag om i lyriska ordalag i Orkesterjournalen efter att ha sett dem på Nefertiti.
Norby med en utomordentlig katalog på cirka nio skivor i eget namn, är en kolossalt omfångsrik vokalartist med stjärnstatus, vilket också i olika utsträckning stämmer in på de jazzsystrar hon omger sig med. Medlemmarna i bandet heter Rita Marcotulli på piano från Italien (har bott i Göteborg), Nicole Johänntgen från Schweiz på tenorsax, Norska Hildegunn Öiseth på trumpet, Lisa Wulff från Tyskland på kontrabas samt Dorota Piotrowska från Polen på trummor. Dessutom gästar Marilyn Mazur på slagverk i fyra spår, en firad musiker som jag hört live.
Kvinnligt musikskapande celebreras genom att ett dussin låtar framförs, där kompositören inte någon gång är man. I och med denna medvetna logik återfinns en jazzstandard som Willow Weep For Me, urstarka melodier av Betty Carter och Abbey Lincoln plus en bitande blues från Nina Simone. Vidare har mitt i låtordningen lagts tre original fyllda av dynamisk skärpa. Är du det minsta förtrogen med Norbys sångkonst, vet du att hon gärna fiskar efter pärlor vid sidan av centrum. I det genuskonsekventa urvalet hittas Joni Mitchell x 2, Rickie Lee Jones (vid tiden för debuten) och överraskningen Bonnie Raitt från tidigt 90-tal. Ett villkor den 54-åriga kvinnan ställt på texterna är att de ska lämpa sig att sjunga i hennes ålder. Att livserfarenheten återspeglas i orden hon bearbetar på ett förunderligt sätt, märks om en lyssnar noga.
I denna fruktbara frizon frodas en beslutsam jazzig stam, vars grenar slingrar sig i olika remarkabla riktningar. Stilar med skiftande geografiskt ursprung avlöser varann. Tempo och stämningar växlar på ett utsökt sätt. Norby, Öiseth och Peter Jensen har bidragit med några arrangemang. Halländske pianisten Magnus Hjorth är ansvarig för fyra spänstiga, spännande arr. Särskilt vid lyssning i hörlurar blir man absorberad av skivans förnämliga sound. Akustiken och balansen emellan instrumenten är superb, likaså avvägningen mellan ensemblespel kontra solon. Ingen musiker behöver underordna sig. Samtligas output bildar en strålande helhet. Det låter synnerligen avspänt och svängigt. Fantasifulla klanger och fräcka rytmer blandas.
I de första låtarna märks välfunna inpass från Johänntgens saxofon, jämte flott ensemblespel. Man From Mars (Mitchell) innehåller underbara löpningar över tangenterna av Marcotulli, interfolierade med tankfullt glidande toner på trumpet. Blir till en makalöst elastisk cover bestående av flera faser. Kompet både backar upp och lägger till avgörande beståndsdelar med stor finess. (Framför allt live noterades vilken tillgång trumslagaren Piotrowska är.) Beträffande instrumentalisternas goda teknik och känsliga handlag, måste understrykas hur formidabelt Hildegunn Öiseth spelar. Hennes fraser i ett slags mellanregister uppvisar ett fantastiskt djup som går rätt in i hjärtat, något som bevisas på till exempel All at Once. Norskan som ingått i omtalade storband, blommar här på ett sätt som för tankarna till Miles. Hon och den rutinerade pianisten hamnar flest gånger i framkant, vilket resulterar i magiskt musicerande.
Caecilie Norby är som antytts en fenomenal förmedlare av sånger, därtill en duktig låtskrivare. Originalen på sisters in jazz kommer från hennes penna ( Mästerliga Puzzled är ett samarbete med Rita Marcotulli). Norby behärskar till fullo konsten att förena excellent teknik med starka känslor, vilket medför att varje hängiven lyssnare blir uppfylld av livsmod. Ett flertal gånger vill jag påstå att vad hon gör är fenomenalt, rent av världsklass. Några titlar som besannar mitt omdöme är Dropping Things, Naked In The Dark, Love Has Gone Away och Do I Move You.
Förnekar att jag blivit förbluffad av det kvinnliga kunnandet och därför tar till överord. Det är oomtvistat ett magnifikt album i sin egen rätt. Enda plumpen består i att den rullande, explosiva bluesen i albumets final, tonas alltför abrupt. För övrigt talar dynamiken och spelglädjen, soundet och skönheten, den vokala förmågan och överföringen av stämningar; otvetydigt för en fullt motiverad fullpoängare. Hoppas med recensionen kunna sprida kännedom om denna musikfest skapad av solid kvinnokraft.
