Mats Hallberg

Amanda Andréas

Liveshack på restaurang Torarica i Lerum

2/5 2019

Arrangör: Musik i Lerum

Har hört Amanda Andréas live minst två gånger tidigare, men inte tidigare varit på någon av hennes konserter. Singer song – writern har hållit på mycket med teater för olika åldrar, framträdde med egenskrivna låtar i ett flerdelat amatörprojekt hon var med och drev. Under många år ingick hon i en kör ledd av förgrundsgestalt i West of Eden, men i längden blev det kollektiva uttrycket en begränsning. När hon gjort ett par låtar fick hon gig på café i Göteborg. Fler låtar tillverkades. Föräldrar och vänner bjöds in, testet gav blodad tand. För halvannan månad sedan släppte 30-åringen uppväxt i Lerum sitt ljuvliga, visdoftande debutalbum, vars producent är ingen mindre än Simon Ljungman. Har senaste dygnen njutit av debuten ett antal gånger.

Åtskilliga spelningar har det blivit på såväl galor som enskilda konserter. I Vara gästade hon Bo Sundström. Och hon har blivit upptäckt av opinionsbildande SVT-journalisten Per Sinding- Larsen, utan att ens ha skickat honom Som havet. Andréas är i ordets bästa bemärkelse en originell artist, vars inspirationskällor varit exempelvis Barbro Hörberg och Lill Lindfors. Artisten ska inte förväxlas med sin Grammisbelönade, nästan jämnåriga namne; fast båda gärna blickar tillbaka cirka ett halvt sekel, när Monica Z var en dominant inom kvalitativ populärmusik.

Amanda kallar, naturligt nog, evenemanget för hemvändarkonsert. En publik som visar sig vara entusiastisk men inte fulltalig i konkurrens med SM-final i ishockey, laddar upp med buffé. Vi får veta att på scen har hon med sig maken David ( trummor + akustisk gitarr), Erik Björksten, (elektrisk gitarr), Jenny Kristoffersson ( kontrabas), Angelina Mangs som ingår i kören Amanda (percussion) samt jazzsaxofonisten Malin Wättring, vars senaste skiva plus releasespelning jag tidigare i år recenserat i skilda forum. Dessa musiker kommer från jazzvärlden, bred pop, spelar för barn eller i projekt som kan ses på teaterscener. Skivan Som havet är relativt mycket vispop med garnering av blåsinstrument. Konserten däremot går mestadels i jazzvisans tecken. Låtskrivaren tycker det är befriande att blanda genrer, vilket publiken uppskattar.

Man inleder med klassiker av Barbro Hörberg. Temat framförs med stilistisk finess av Amandas saxofonspelande mångårige vän. Till en början låter Amanda fingrarna ta ut rätt ackord på sitt keyboard, samtidigt som hon står för sången. Efter en stund övergår hon till stående position, överger sitt instrument. Det vokala styr den suggestiva mjuksvängiga musiken som pågår över två set. Amandas har en tilltalande, berörande röst, upprepar effektfullt vissa fonem i refränger, är genom sin teaterbakgrund tydlig och kommunikativ. Hennes kanske allra största talang består i att integrera sången med musiken, i omgångar lyfta fram solister. Just därför blir det enormt effektfullt när hon några gånger särar på orden och musiken. Utöver hur musikerna anpassar sig efter materialet, är arrangemangen verkligen beundransvärda

Texterna är inte explicit inriktade på att kommentera samtiden. Istället för protestyttringar, sprids hopp och förmedlas insiktsfulla reflektioner om livet. Ett halvdussin egna sånger varvas med Barbro Hörberg x 2, en otroligt läcker version av I New York (Take Five) med svensk text av Beppe Wolgers jämte enda engelskspråkiga låten i form av My Favorite Things. Blev en utsökt konsert i exemplarisk ljudåtergivning, vilket påpekades av bland andra Anders Wättring. Tror den kommer leva kvar i mig som en exceptionellt positiv tilldragelse.

Gitarristen Björksten fick genom sparsmakade riff några stunder i rampljuset, jämte ett tillfälle där det passade att bli röjig. Den dubbla uppsättningen rytmmakare var fint synkade och förstod att hålla sig inom låtarnas ramar. Kan flika in att Andréas nyligen agerat förband till Lisa Miskovsky, som inte hade med trumslagare. Den duktiga kontrabasisten stod för stadga och några featureinsatser. Instrumentet mest i centrum var annars tenorsaxofonen. Har aldrig tidigare hört experimentlystna Malin Wättring spela så ömsint polerat, i melodiskt uppbyggda strofer. Ibland tog hon rutinerat hand om lagom utsvävande utsmyckningar, var i aktion så gott som hela tiden, fast hon bara medverkar i ett spår på skivan.

Vad i repertoaren som förtjänar att hållas fram särskilt utöver I New York? Jo Mjölk som när ”en förhoppning om att vi blir lite modigare”, slingrande standarden My Favorite Things (introducerades med anekdot om att inte våga söka till audition), härliga balladen När sommaren är passé med glimrande toner från Wättring, en homage till förebilden Lill Lindfors med markerad rytm och fräck dynamik, den humoristiska och grooviga Ja, hej, elegiskt hållna Långt, längre än igår om när livet är jobbigt samt Amandas kabaréaktiga hit Var är vi nu? Stort bifall renderade i ett ösigt extranummer som utvecklades till en rytmisk popdänga.

Amanda Ginsburg

Nefertiti Göteborg 24/6 2019

Är för bryskt att säga att jag varit skeptisk. Mer korrekt kan påstås att jag förhållit mig avvaktande, inte tagit mig tid att hitta in till fenomenet Amanda Ginsburg, en vokalist som skriver eget material i en öppen retrostil med jazzigt idiom. I konkurrens med tungviktarna Georg Riedel, Bobo Stenson, Johan Lindström och Bo Sundström (fyra musikanter jag för övrigt träffat) vann hon sensationellt årets Grammis inom kategorin jazz. Hon är dessutom såväl Olle Adolphson-stipendiat som Stim-stipendiat och har tilldelats Skap:s (förening för musikskapare) jazzpris samt två gånger nominerats i kategorin Årets nykomling på Jazzkatten-galan. För en bredare allmänhet blev hon ett namn i och med framförandet av sin hit Havsmelodi i Allsång på Skansen. Finns definitivt underlag för att fråga om hon känner sig ”sönderkramad”, något jag missade att göra vid vår pratstund efter hennes första spelning i Göteborg.

För snart fem år sedan examinerades Ginsburg från Musikhögskolan i Stockholm. Ungefär samtidigt studerade på KMA pianisten Filip Ekestubbe, basisten Ludvig Eriksson och trumslagaren Ludwig Gustavsson. Denna pianotrio utgör sedan en tid tillbaka hennes fundament. 90-talisten från Stockholm har släppt en sexspårs-ep och i fjol kom omgående lyftet med fullängdaren Jag har funderat på en sak. Märkligt nog finns flera av låtarna på bägge utgivningarna. Fick reda på att hennes låtar genomgående får annan inramning live. I Ekestubbes omvårdnad ornamenteras fler instrumentala partier mellan vers och refräng. Och sången övergår i inspirerade stunder i improvisationer och scat.

Man inleder med I de många valens land och Flykten från vardagen (rubrik på hennes turné). Noterar direkt en avslappnad självsäkerhet. Uppfattar en förvissning från dem om att de har substans att leverera, en naturlig inställning efter alla framgångar. Låter ömsom lyriskt, ömsom svängigt. Ginsburg textar föredömligt, betonar ord och förlänger elegant stavelser. Rösten kan vara spröd, men också omvandlas till en klar, stark stämma. Hennes ljusa röst når ut. Från scen utstrålar hon inte bara personlighet och talang, utan just DET, en avundsvärd lyster som urskiljer henne från andra som bara nästan är jämbördiga.

Vidare är det förstås frapperande att allra mesta ur repertoaren är tillverkat av Ginsburg/ Ekestubbe, fast det stilmässigt omisskännligt doftar svenska jazzvisor., sådana som gjordes för länge sedan. Flertalet kompositioner är i en tradition från Hasse & Tage, Monica Z, Beppe Wolgers med flera. Som för att markera släktskapet har hon vävt in takter och ord från Lars Färnlöfs Att angöra en brygga i sin hittills enda hit. Sångerskan säger i en av sina presentationer, att hon vill att text och musik ska existera i samklang.

Vi får njuta av En romantisk komedi jämte Vem är du? och En blå dag. Tonspråket är inbjudande bitterljuvt. Kapellmästaren vid flygeln briljerar i ett stick med läckra löpningar. Tycker mig märka några sköna stänk av bebop. Kul att de några gånger kastar loss och bryter mönstret. Kompet är följsamt. Ludvig Eriksson på bas får efterhand verkställa intron, solon och i en låt efter paus ha rollen som ende ackompanjatör. Angenämt stifta bekantskap med hans musicerande. Duktige trumslagaren Ludwig Gustavsson avhåller sig från extravaganser. Spelar följsamt och lyhört. De för mig obekanta kompmusikerna berättar efter konserten att de håller på att etablera sig efter sina studier. De förekommer i olika projekt, ofta inom andra populärmusikaliska fält.

Den blandade talrika publiken (inga stammisar eller lediga musiker) spetsar öronen, lyssnar hängivet. Vi får veta att Ginsburg är i färd med att planera för ny skiva, samtidigt som hon gör reklam för medhavda ex av Jag har funderat på en sak. Många köper och hon signerar. Andra set börjar pianotrion en aning bluesigt utan sin vokalist. Strax därpå gör hon dem sällskap i den utsökta jazzschlagern En gång i Stockholm, som på slutet övergår i sinnrik improvisation. 28-åringen avslöjar att hon föredrar att sjunga på svenska, skriver om sådant hon kan relatera till. Utan att ha pliggat hennes texter konstaterat jag spontant att de hämtar näring ur vardagsnära betraktelser.

Nästa anmärkningsvärda titel blir också en ”cover”, nämligen folkmelodin Vindarna sucka i den tappning som gjordes på legendariska Waltz For Debby (Bill Evans trio med Monica Z). Amanda är mycket förtjust i plattan, har förundrats över att Evans kunde anamma ett svenskt jazzidiom. Ett stilbrott tar vid i och med En kväll i september. Sprudlande schwung kommer fram. Samspelet i denna up tempo bit imponerar. Fullskalig jazz från pianotrion som får mig att tänka på Åke Johansson trio.

Filip Ekestubbe uträttade stordåd. Spelade melodier i hela registret, från ösigt till vackert. Mycket stimulerande att höra honom ta plats i utmärkt akustik. Står vid mitt ord följdes av en slags hymn, ett finstämt stycke för solopiano som andades naturmystik. Vidare framfördes en traditionell folkmelodi från Centralamerika, en melodi som finns inspelad med Leif Strands kammarkör och Stefan Nilsson. På Nef tolkades den av Amanda tillsammans med Filip. Och pianisten spelade glimrande, i Lars Sjöstens anda. Allra sist charmas vi av ljuv 60-tals atmosfär parat med suggestiva rytmer i Havsmelodi plus extranumret När min vän (Thörnqvist).

Ginsburg och hennes medmusiker hade inga problem att beveka mig, vilket innebär ytterligare en konstellation att hålla koll på. Och den lycksaliga publiken fick sitt lystmäte tillgodosett. Behöver inte krångla till det med djupgående analyser. Kort och gott en toppkonsert med originella låtar, snygg sång, skickligt samspel och suveräna arrangemang.