Mats Hallberg

Av Bertholt Brecht och Hella Woulijoki

Översättning: Alf Henriksson

Regi och scenografi: Pontis Stenshäll

Scenografi och kostym: Richard Andersson

Mask: Ingela Collin

I rollerna: Lisa Lindgren, Ika Nord, Hannah Alem Davidson, Marie Delleskog, Emil Ljungestig, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Frida Linell och Nina Dahn (de två sist nämnda praktikanter)

Premiär 25/10

Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 18/1 2020

För ordningens skull meddelas omgående att jag såg föreställningen efter premiär (29/10) i uppskattningsvis halvbesatt salong. Den didaktiske Brecht erbjuder tacksamt stoff för den regissör som vill uppdatera hans sedelärande epik till nutid, något Pontus Stenshäll har frestats till att omvandla enligt eget gottfinnande. Pjäsen blir klar i Finland 1940, när Brecht lever i exil, inneboende hos dramatikern Hella Woulijoki. Hennes Sågspånsprinsessan baserad på excentrisk släkting utgjorde förlagan. Den förmögne Puntila har gård och sågverk, är givmild som berusad och elak i nyktert tillstånd. Han njuter av att visa sin makt genom nyckfull beslutsamhet, vilket drabbar dottern, hans chaufför Matti och kvinnorna han förlovar sig med. Ett folklustspel värt namnet kan aldrig bli torrt eller framstå som tråkigt. Men för att en uppsättning ska kunna rubriceras som bra teater måste den engagera, vilket också Brecht lär ha haft som parabel. Och på den punkten fallerar uppsättningen.

Föga förvånande har Puntila förvandlats till en Donald Trump – figur, vars oberäkneliga, narcissistiska drag passar förträffligt in på tematiken. Varje ogenomtänkt beslut rivs upp när alkoholen gått ur kroppen, som en fåfäng lösning när problem uppstått. Vad som gäller för Puntilla är oinskränkt maktutövning och omedelbart tillfredsställda behov, samma störning som hos Trump.

Den ömkliga, tvetydiga pondus Puntila utstrålar, görs med hysterisk frenesi. Lisa Lindgren är fantastisk i huvudrollen. Hon gestaltar konsekvent en påverkad galning, vars sluddriga men hörbara repliker och vingliga kroppshållning, är en stor del av behållningen. Hur klarar hennes rygg och artikulation att utföra vad som ålagts henne? Lindgrens imposanta dominans får övriga på scen att förblekna. Det är inte första gången hon bredbent ikläder sig manliga bestämmarmanér. Hon vet precis hur man framställer despoter i ett löjets skimmer. Pjäsens öppna slut indikerar att psykopaten antingen kommer dö av spritkonsumtion eller störtas från sin position. Fäster mig vid en formulering från en professor i essä ur uppsättningens program. Hon skriver att Brecht inte ville ha offer som går under, genom att försonas med sitt öde.

Scenografin har fyndig infantil prägel. Puntila Tower är konstruerat som en lekpark med intilliggande sauna. I öppningsscenen sitter han i kulört fåtölj, vars material ska påminna om gigantiska legoklossar. Han har kvicknat till efter ett dryckesslag som varat i dygn, bossar runt med kyparen (Marie Delleskog). Eftersom allt ska vara så storslaget för Puntila, är det en komisk poäng att den röda bil han körs i är pytteliten.

Ika Nord spelar den stackars underdånige Matti med små medel, en person som lever upp när han smider planer med dottern Eva (Hannah Alem Davidsson) Hennes färdigheter som mimare tas inte lika mycket i anspråk som förväntat. Lasse Carlsson gör domaren, medan övriga i ensemblen har många roller att ombesörja, exempelvis kroppsarbetare i gula västar. I egenskap av sig själv har Marie Delleskog dessutom uppdraget att introducera bägge akterna, jämte ge publiken den hint som annars tillkommer inspicienten. Ett led i Brechts berömda verfremdung-teknik lika mycket som idé från regissören.

Pontus Stenshäll är en förespråkare av infall, i den här pjäsen att betrakta som digressioner. Visst häpnar man över skådespelares mångsidighet och deras musikaliska talanger, inte minst midsommarnattens trumpetsolo och mäktiga sång. Men han borde haft en dramaturg som stramat upp, rensat bland alla karaokeövningar. Simon Steensland är angiven som kompositör. Vad publiken kommer minnas är emellertid den radda hits som vi hör. Låtar av exempelvis Simply Red och George Harrison. Musikalartisten Emil Ljungestig tolkar Sympathy For The Devil. Framför ridån sitter han som kvinnlig telefonist tillsammans med Delleskog, Frida Linell och Nina Dahn. På ett kärleksfullt sätt håller de på med att bräcka varandra, med duktiga vokalinsatser likt hängivna karaokeutövare. Hör i tur och ordning John Lennon, ABBA, Dolly Parton och Gloria Gaynor. Visserligen är texterna relevanta för att belysa hur Brecht angriper ett orättfärdigt system. Men detta ”intermezzo” blir alltför omfattande.

Går inte att nog understryka Lisa Lindgrens otroliga bedrift. Trots en hållning väsensskild från sin egen fysisk, är hon aldrig nära att komma av sig. Bortsett från den gestaltningen lämnar jag salongen tom med en frustrerad jaha-känsla.

Av och regi: Mattias Andersson

Scenografi och kostym: Maja Kall

Koreograf: Cecilia Milocco

Ljud och komposition: Jonas Redig

Ljus. Charlie Åström

Skådespelare: Adel Darwish, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Josefin Neldén, Marie Richardson, Magnus Roosman, Nemanja Stojanovic, Kjell Wilhelmsen och Nina Zanjani + statister

Premiär 18/10 (recenserar föreställningen 22/10)

Spelas till och med 28/12 2019 på Lindholmen i Göteborg – Nypremiär 23/1 2020 på Elverket, Dramaten

Ett samarbete mellan Backa Teater och Dramaten i Stockholm

Från 15 år

Mattias Andersson har överösts med lovord, tillmäts sådan respekt att han utsetts till chef på Kungliga Dramatiska Teatern (tillträder mars 2020). Det första han såg på Backa Teater var En Midsommarnattsdröm 1989. Första uppsättningen han gjorde som konstnärlig ledare invigde nya huset vid Lindholmen. Det var den uppmärksammade uppsättningen av Brott och straff. Såg utdrag ur pjäsen på publikombudsträff. Nu tar han farväl med ett omfattande projekt – 2, 45 h inklusive paus – där några välkända ansikten från film och scen medverkar.

Andersson har blivit berömd för sin metod att insamla råmanus. Barn- och ungdomsscenen med sina generösa resurser, har till och med sammanställt en bok med titeln Backa Teater vs Reality. Inför konstnärlige ledarens sista uppsättning har fyra personer intervjuat 137 respondenter. Samtliga har besvarat samma fråga: Vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv? Den spatiösa rektangel i vitt som utgör scen är näst intill renons på rekvisita. På mitten en tvärgående balk ett par meter upp i luften, vars yta meddelar vems utsago vi hör.

Jonas Redigs kompositioner förhöjer tyngden i hur frågeställningen besvaras. I övrigt har man inkorporerat snuttar med musik. Vitt skilda melodier förknippade med exempelvis Edit Piaff, Alphaville, Neil Young, Taco och Hoola Bandoola. Vad som etsade sig fast var Thåströms tolkning av ett oanständigt klassamhälle (Keops Pyramid), jämte Rasmus Lindgrens utlevande shaka- loss – till techno -som -ensamgrej, påkommen av två roade städerskor.

Vad formar livet? Hur mycket är slump och hur mycket bestämmer vi själva? När uppstod den revolutionerande tanken på att begära en dräglig tillvaro? Flera ideologier har haft principen att individen inte ska utmana hierarkin, istället nöja sig med livets lott, bli vid sin läst och som god människa belönas först när döden inträder. I programhäftet finns en essä med utgångspunkt från Descartes. På scen citeras Nietzsche. En forskare i teoretisk fysik (Lindgren) lägger ut texten om parallella världar och oändliga möjligheter, samtidigt som han vill veta mer om uppsättningen på planeringsstadiet. I övrigt håller sig Vi som fick leva om våra liv på en vardagsnära nivå.

Skådespelarna har både funktionen som isolerade öar och kommunicerande kärl. Den senare varianten utvecklas till en ringlande, lakonisk höjdpunkt, när äkta par sittande vid varsin sida av bordet benar ut slumpens inverkan, när två människor råkar träffas, blir förälskade. Hade inte just mötet skett där och då, sägs att attraktionen antagligen inte uppstått. Annars är det för mycket redovisning och snålt med gestaltande. Därav mitt ambivalenta förhållande till uppsättningen. Mitt i första delen tänker jag på hur mycket koncentration man kräver av sin unga publik.

På Backa premieras fysisk teater. För att det inte ska bli korvstoppning när undersökningen presenteras, har koreografin varit ett viktigt redskap. Innovativa rörelser utformade av Cecilia Milocco inte bara förstärker enskilda berättelser, blir också mellanspel där det vi hört kan få sjunka in i vårt medvetande. Dock, går denna estetik till överdrift när skådespelarna i utdragna excesser gör ruscher, rullar runt och börjar byta kläder med varandra. Ett återkommande mönster. På temat invändningar mot tillämpad metodik, är det störande när aktörer måste uttala repliker med ryggen mot publiken. Du uppfattar långt ifrån allt och får inte skåda laddningen i deras ansikten.

Mot- och följdfrågor binder ihop dramaturgin. Vad sätter stopp för era drömmar?, är en formulering som triggar. Somliga intervjuade berör i högre utsträckning. Kvinnan som beklagade att hon hade för lite sex (Marie Richardsson), personen född med fel kön (Nemanja Stojanovic) och hon som var orsaken till att ensemblen var begravningsklädd efter paus. Ylva Gallon återger en fruktansvärd historia från Västra Frölunda. Ett par gånger saknas uppgift om respondent. Sker då det berättade kommer från någon på scen. Adel Darwish från Syrien talar om sin döda mamma, vars själ ledsagar honom på scen.

Trots att man, som framgått, inte väjer för fasansfulla upplevelser, finns en bejakande grundton. Den symboliseras bäst av den rullstolsburna kvinnan som livet igenom älskat teater. Förhindrades att förverkliga sin skådespelardröm. Femtio år senare tar hon glädjestrålande scenen i besittning som statist.