Mats Hallberg

Etablerar sig på översta nivån med nya svenska tolkningar – Göteborg Jazz Orchestra & Tomas von Brömssen

7 oktober, 2020 by Mats Hallberg

Göteborg Jazz Orchestra med Tomas von Brömssen

Svenska jazzhjältar – inspelning av P2

Brewhouse i Göteborg

4/10 2020

Är någorlunda bevandrad inom genren. Har en del godbitar på skiva och haft förmånen att se flera av de största sedan 70-talet. Tycker lika mycket om Count Basie-style som banbrytande elektrifierade strukturer från Gil Evans Orchestra på 80-talet. Sverige har haft det synnerligen väl förspänt med förstklassiga storband. Somliga har turnerat världen över och samarbetat med stjärnor från utlandet (särskilt USA). I Västsverige har formidabla Bohuslän Big Band skämt bort oss i åtskilliga decennier.

Med inställningen att jazz ska vara kul har tämligen nybildade Göteborg Jazz Orchestra, satts samman i liknande modernistiska anda. Talangfulla musiker delar utrymme med rutinerade ur en äldre generation. I fjol skrev undertecknad en text som kombinerade recension med intervju. Intervjuade blev grundaren Johnny Olsson och konstnärlige ledaren Johan Borgström, välkända namn i dessa kretsar. Har live kunnat följa utvecklingen av GJO när de spelat på showrestaurang en gång i månaden. Följde i år upp med välförtjänta lovord i specialtidskriften Orkesterjournalen. Några månader senare belades i praktiken nitton-manna bandet ( undantaget i manliga numerären heter Ella Wennerberg) med näringsförbud på grund av pandemin.

Nöden är uppfinningarnas moder heter det. Orkestern som ännu inte släppt någon skiva eller lirat ihop med solist känd för den breda allmänheten, kom på en lysande idé. Att göra ett tvåtimmarsprogram med svensk musik, med utspridd sittande publik på 50 personer. Affischnamnet som agerade ciceron, sångare och instrumentalist var ingen mindre än Tomas von Brömssen.

Konserten döpt till Svenska jazzhjältar både filmades och spelades in av P2. Snacka om att optimalt ta tillvara de resurser som stod till buds. Nu kan alla musikälskare få ta del av den succé vi lyckliga på plats var med om. Akustiken var förstås bästa möjliga. Kontrabasens volym superb, medan ackorden från Tommy Kotters elpiano inte riktigt gick att urskilja när orkestern krämade på.

I marknadsföringen inför eventet fanns porträtt på fyra kompositörer, fyra musiker jag faktiskt sett spela: Bengt Hallberg, Georg Riedel, Erik Norström och Lars Gullin. Sist nämnde gigant ströks till förmån för några överraskningar. Tonvikten låg på tonsättningar och arr av Hallberg och även Riedel (vars hälsning till oss von Brömssen förmedlade), två storheter som gärna musicerade tillsammans. Orkestern hade nöjet på Brewhouse att sätta tänderna i noter och arr av göteborgaren (1932 – 2013) som förvaras på stadens Universitetsbibliotek. Alster signerade den försynte, mästerlige musikanten förekommer ett halvdussin gånger.

I den rymliga lokalen hade brasset och träblåsarna separerats av Corona-skäl. Vad jag kunde utröna var GJO inte helt ordinarie. Två vikarier som vid tidigare tillfällen ersatt skådades, nämligen Göran Kroon bakom trumsetet och på keyboard Tommy Kotter. Två toppmusiker som i flera decennier förgyllt större och mindre sättningar (bland annat många år i BBB). Åtskilliga i orkestern glänste i solon, vilket kommer framgå av radioinspelningen. Samtliga på scen påverkades något av att konserten förevigades. Longörer och missförstånd uppstod, utan att det bekom publiken. Medvetenheten om att man rimligen kommer breaka (konstigt vore annars) nationellt kändes påtaglig. Somliga sekvenser togs om plus i ett appendix ett par låtar i sin helhet. Behövdes för att redigeras ihop av radiomedarbetare..

Brasset, Tommy Kotter (skymd) och von Brömssen – foto Johnny Käpää

Tungviktaren Tomas von Brömssen (lyckades tacka honom efteråt och lite grann presentera mig) passade galant för uppdraget att vara mångsidig mittpunkt. Meddelade att han hade en bakgrund i den andra huvudfåran av jazz, det vill säga dixieland. Varvade impulsiva kommentarer med fakta och egna framträdanden. Att han föreföll en smula disträ vid några tillfällen, medförde att inövade komiska knep räddade situationen. Agerandet ökade vår sympati. Klarinetten fanns inte med, förvånade däremot genom att spela sälgflöjt så att jag associerade till självaste Ale Möller. I fascinerande My Guide To The Big Band (Bengt Hallberg) blev han vägvisaren som enligt tonsättarens direktiv förklarade vem/ vilka som spelade vad.

I en av aftonens definitiva höjdare, pratsjöng/ reciterade skådespelarveteranen Jag är en liten pojk (Pugh), vars latin- arr av Västeråsbördige Johan Borgström firade triumfer. Pughs gröna vågen-klassiker på Hollywood köpte jag när den släpptes för snart femtio år sedan, lärde mig texten. Främsta vokala insats levererade Tomas i tragiska Lindansaren (M. Wiehe), som gungade skönt på brunnsmusik-manér i storskalig version av orkesterns kapellmästare.

Johan Borgström, Friden Tolke, Pontus Pohl, Andreas Hall samt Andreas Thurfjell

Låt mig fastslå att det blev en generös, rent av fantastisk konsert. Innovativ repertoar förbehållen svensk musik, hisnande ensemblespel i världsklass och åtskilliga inspirerade solon. Blåssektionernas förträffliga unisona ”framstötar” synkade med vad vi kan kalla för ackordscentralen -Erik Weissglas på gitarr jämte nämnde Tommy Kotter – och de trenne musikerna tronande på övre raden; var mumma för öronen. Och dessutom grejade orkestern att tjänstgöra som kör. Kul!

Kanske berodde det på att GJO huserade i annan spatiös lokal än vanligtvis, eller kanske på hur mikrofoner hade placerats. Syftar på att musikerna i rytmsektionen drog extra uppmärksamhet till sig, vilket ska uttydas beröm i stora lass. Kolossalt erfarna Göran Kroon på trummor och Michael Andersson (spelar ofta på Göteborgs-operan) på slagverk lät magnifika. Två personliga favoriter demonstrerade spelglädje, med fabulöst driv och finstilta finesser. Duon adderade följsamma, uppfriskande beats. Lika imponerande insats gjorde Olli Rantala på bas. Varenda ton klingade av substans. Har nog aldrig hört honom i mer fördelaktig skepnad (då mitt jämförelsematerial är omfattande säger det mycket).

Göran Kroon, Olli Rantala och Erik Weissglas flankerar Tomas von Brömssen

Vill framhålla ytterligare några magiska inslag. Tänker exempelvis på altsaxofonisten Pontus Pohls Dompan-imitation och hans samspel med Weissglas i Fjäriln Vingad (arr Bengt Hallberg), den bubblande stampa takten-melodin Öckerö av Erik Norström ( kuriöst nog musicerat i von Brömssen-revy) som förmedlade ett amerikanskt idiom, det vidunderliga spektrum av Duke-vibbar som konstituerade Hallbergs nämnda storbandsguide, exceptionellt vackert tema arrat av Axel Mårdsjö i komposition signerad Erik Weissglas/ Svante Henrysson, effektfullt släpande melodier x två featuring Tommy Kotter, fina solon från Borgström och saxkollegor, underbart ösiga Episodes Ducaux (Hallberg), call and response – avsnittet mellan blåsarna och rytmsektion i Tunisian Nights (Norström) samt den förbluffande skickligheten hos herrarna på trumpet/ flygelhorn.

Vår ciceron riktade blicken mot de konstiga tider vi genomlider. Därför glad över att GJO med celeber gäst gjorde tillvaron lättare. Påfylld av musikalisk energi kan jag bara upprepa vilken förundransvärd kvalitet Göteborg Jazz Orchestra upprätthåller. Otroligt svängiga, utforskande och stämningsskapande!

Mats Eklund, Robin Rydqvist, Johnny Olsson, Patrik Jansson och Jonathan Kronevik

tromboner: Ella Wennerberg, Anders Carlsson, Jakob Sollerman och Fredrik Wiklund

obs samtliga bilder tagna av Johnny Käpää Fotoscenen

Klurigt parallella incidenter med platsspecifik tyngd – Don Quijote V, Outside The Box

6 oktober, 2020 by Mats Hallberg

Erik Holmström Goes Följetong

Inspirerad av Cervantes roman

Manus: Ensemblen i samarbete med Erik Holmström

Regi och voice over: Erik Holmström

Kostymdesign: Maja Kall

Komposition: Lotta Wenglén och Cecilia Nordlund

Medverkande: Jonas Sjöqvist, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Andrea Paddington Edwards, Pelle Grytt och Anna Lundström (praktikant)

Världspremiär: 2/10 2020 på Esperantoplatsen i Göteborg

Spelas 2/10 – 3/10 2020

Har inga anteckningar att utgå ifrån, bara spridda hågkomster. Vill ändå med några dygns distans försöka dokumentera vad som hände, fast teamet redan förbereder sig för nästa perspektiv. Vad premiärpubliken iförda blå plastponchos var med om i del V, var en kombination av reflekterande hörspel och situationsbaserad teater Skådespelarna agerade uppdelade i tre duo-formationer.

Man ville utgå från fantasins gränslöshet, vars konsekvenser genomsyrar Cervantes romanbygge. Den lika förläste som förryckte Don Quijote får ju för sig sig att väderkvarnar är jättar och en skock får förvandlas i hans sinne till en farlig armé. Åtminstone på planeringsstadiet togs därför fasta på sådant som faktaresistens och tanken om hemligheter under ytan. Utfallet blev delvis ett annat. Men resulterar absolut i en anmärkningsvärd slutprodukt för ett scenkonstverk utan naturlig scen. Till lika delar happening och kontemplation.

Introduktion gavs av Holmström på Folkteatern. Därefter förflyttade vi oss någon halv kilometer till den öppna stenbelagda ytan vid foten av Kungsgatan, som sedan 1954 heter Esperantoplatsen. Platsen skådespelare plus statister befolkade omgärdas av bland annat värmekraftverk, kvarter med lägenheter, byggnadsställningar, gallerförsett bergrum, krog och tegelbyggnad som härbärgerar bland annat Språkcaféet. Flera av platserna har skrivits in i manus.

Cirka 20:15 satt vi i våra ponchos på fasta bänkar tillhörande platsen. Vilken tur att vädergudarna visade sig vara maximalt sympatiska, i motsats till förra veckans regnrusk.

Personal förvissade sig om att våra mottagare fungerade, genom att ta reda på att alla hörde Holmströms röst i sina lurar. Angående hörlursföreställning vill jag referera till recension i Kulturbloggen av Vi är den här platsen eller tillståndet, ett ljudverk om två plågade kvinnliga narkomaner som utspelades i en lägenhet i Bergsjön. En avgörande skillnad gentemot D.Q del V, bestod i att vi visuellt kunde följa respektive intrig.

Spelplatsen var inte avspärrad, utan företrädesvis festsugna människor passerar. Efter hand blir det ändå uppenbart att vissa är handplockade för att förvilla oss. Vad är överenskommet i förväg? Och vad sker utanför manus? Av en skådespelare får jag efteråt veta att ungdomarna i smågrupper som jag insåg var statister, vilka i finalen förenade sig till en stor skara med upplyfta händer – hade rekryterats från Schillerska Gymnasiet. Fungerade optimalt att spela med läget, oförutsägbar verklighet kontra iscensatt dupering av publiken. Blev som olika förbluffande lager av autenticitet. Smart och rörande!

Hur tekniken ljudmässigt hade organiserats är jag osäker på. Men när jag testade att snabbt ta av hörlurarna hörde jag replikerna uttalas. Om regissören talade till oss live från Språkcaféet eller förekom i inspelad form, har jag ingen bestämd uppfattning om. För att invagga åskådarna i rätt stämning, allt ifrån begrundande till kuslig, kompletterades med väl vald musik, emellan och under Holmströms kommentarer. Betydelsen av de händelser vi registrerade just denna kväll betonades. Han återkom upprepade gånger till att våra förfäder tre generationer tillbaka, kunde ha gått på Esperantoplatsen. Livets möjligheter och oberäknelighet präntades på så vis in i oss.

Skeendet sätts igång efter att en liten personbil körts fram till gaveln av Språkcaféet. Skådespelarna som jobbar mot varandra i par känns igen på att de i sina rockar/ kappor plockar fram antingen osäkerhet eller beslutsamhet.

Undrar du vilka tre parallella handlingar som förekom? Det första jag bevittnar är vad som sägs vara strulande mobil för Anna Lundström, vars rollfigur ska göra upp om att träffa sin vän (Lena B Nilsson). Malin Morgan med foglig hund (när anlitade Folkteatern senast husdjur?) agerar i par med Jonas Sjöqvist. Deras existenser i Outside The Box verkar ha hamnat utanför det välordnade samhället, saknar önskvärd kontroll. Parets bagatellartade problem växer dem till synes över huvudet. Handlar om att torka upp hundbajs. Andrea & Pelle står för det avgjort mest anspända och snabbfotade inslaget. Ute på någon slags spaningsuppdrag (reellt eller inbillat) levererar de fysisk teater. Ser ut som de stortrivs lika mycket som den roade publiken. Fräckt att samspelet inleds av Pelle med ficklampa på balkong snett bakom oss..

Vid slutsummeringen av projektet kommer troligen detta manus att betraktas som det enklaste att lära sig för ensemblen. Kan framstå som aningen futtigt. Men den eventuella randanmärkningen uppvägs av taggade skådespelare med närvaro, införlivandet av den dramaturgiskt tacksamma platsen, regissörens långsamt suggestiva tankar och statisternas engagemang.

Sprakade om jazzläsarnas favoritband – Ellas Kapell på Unity

4 oktober, 2020 by Mats Hallberg

Ellas Kapell

Jazzklubb Unity i Göteborg

2/10 2020

Ni får ha överseende med att så gott som alla liverapporter från min sida senaste halvåret härrör från jazzkrogen mitt emot Göteborgs Domkyrka. Detta är i princip enda stället i staden, vars konsertverksamhet inte haft uppehåll trots rådande pandemi. Man har kunnat anpassa ruljangsen till gällande restriktioner, genom att på rätt sätt servera god mat och dryck plus livemusik. Numera finns ett system med två sittningar i musikrummet under en hel kväll. Jag kom från en teaterpremiär. Upptäckte att jag tidsmässigt hamnade mitt i näst sista set. Ljudet är nu för tiden så starkt uppskruvat att mesta möjliga volym hörs utan att akustiken får överslag och skorrar. Som koncentrerad lyssnare har publiken därför mycket god chans att bli musikalisk uppfylld.

Döljer sig inte någon Ella i kvartetten, utan namnet anspelar på sånger förknippade med legendariska Ella Fitzgerald. Konceptet är således att på pianotrio och vokalist framföra låtar ur American Songbook. Dessa tillförs mer eller mindre tydligt egen identitet, genom arrangemang skrivna av olika bandlemmar . Repertoaren har vidgats till att omfatta mer än sånger av The First Lady of Jazz. Den för aftonen svartklädda gruppen bildades på Kungliga Musikhögskolan 2016. I fjol höstas släpptes debutalbumet Longing (4/5 i Kulturbloggen). I omröstningen över årets bästa svenska jazzalbum – arrangerad av Orkester Journalen sedan 50-talet – toppade Longing läsarnas lista. Såg dem på Unity i den vevan. Fick då en pratstund med sångerskan Lovisa Jennervall om förebilder och ett snack med trumslagaren Edvin Fridolfsson. Den förstnämnde har bott i Göteborg medan Edvin har sina rötter här. Samtalade även med hans berömmande far, den välkände musikern, dirigenten och kompositören Sven Fridolfsson.

En luftig tolkning av The Lady Is a Tramp pågår när jag installerar mig. Noterar i nästa låt ett utförligt och innovativt stick. Huvudrollsinnehavare växlar, från flyhänte pianisten Manne Skafvenstedt till märgfullt spelande Fridolfsson bakom trumsetet. Vokalt mönstergillt fraserad Cheek To Cheek präglas av upphackade rytmer. Låter fräckt, vittnar om berättigat självförtroende. Som duktig rorsman fungerar norrmannen Anders Langörgen på kontrabas. Medlemmarnas förehavanden inramas av ord som trygghet och frihet, gentemot varandra såväl som i förhållande till repertoaren.

från Fasching (längst till höger Klas Lindquist, gästsolist på Longing) – foto Kenth Wångklev

Avslutande set öppnar avsiktligt yvigt med bibehållen puls i botten. Efter Almost Like Being In Love växlar man över till vispar, scatsång och snyggt harmoniska övergångar i Come Rain Or Shine. Djärva broderier jämte vokal uppvisning fick vi i Darn That Dream. Balladen med tonartshöjning blev för mig kvällens kulmen. Oj vilken kraftfull sångglädje Lovisa Jennervall uttrycker. Utrustad med ett sådant häpnadsväckande verktyg, att det i högsta grad finns anledning att punktbevaka hennes karriär. För andra konstellationer skriver hon originallåtar.

Ellas Kapell avrundar med något så paradoxalt som en obskyr standard. Entusiastisk publik fixar sedan extranummer i form av All Of Me (ungefär hälften av melodierna jag hörde finns på nämnda platta). En annorlunda version som suggestivt stiger likt ett utdraget jubel.

Ett osvikligt, dynamiskt samspel märks hos den unga pianotrion som precis lagom mycket lägger in utrymme för solon. Kvartetten skyr det mesiga, utmanar hellre fast utan att för den skull överge välbekanta refränger. Vad som skulle vara förutsägbart, blir istället överraskande coolt. Skön och fyndig vokaljazz med pondus och innerlighet! Under helgen genomförde man fyra konserter i metropolen på Västkusten.

Roande osammanhängande audiodrama – FAN-fiction, Don Quijote IV på Folkteatern

28 september, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse från Folkteaterns facebooksida

Don Quijote – Erik Holmström goes följetong

Folkteatern i Göteborg 25-26/9 2020

Urpremiär 25/9 2020

Inspirerat av Cervantes roman

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson

Ljuddesign: Ensemblen plus musiker

Musiker och komposition: Lotta Wenglén och Cecilia Nordlund

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Pelle Grytt, Jonas Sjöqvist, Anna Lundström samt Sanna Hultman

Avhandlar inte del III separat då föreställningarna inte kan definieras som scenkonst. Istället iscensattes ett Big Brother-liknande experiment med fastställda regler. Kan liknas vid en utdragen installation, ett work in progress utan annat specifikt mål än att hinna läsa hela boken, vilket retligt nog går i stöpet. Under rubriken Into the Reality skulle ensemblen turas om att högläsa romanens två delar, inte prata med varandra förutom vid måltider då endast romanens innehåll fick dryftas och när den instängda ensemblen släpptes ut för gemensamma promenader skedde det i tidsenlig klädsel under fortsatt läsning. Ensemblen var hänvisad till varandra genom att ha accepterat, villkoret att vistas inspärrade på Folkteatern under cirka fyra dygn. En ytterligare olägenhet bestod i att deras arbete/ fritid kunde följas på Youtube.

Projektet, likväl som det lästa, analyserades vid tre måltider av samtalsledare. Inbjudna var komikern och arrangören Emma Knyckare, förläggaren och idéhistorikern David Karlsson samt radioprogramledaren Rasmus Persson. Såg med behållning de tre samtalen som pågick i exakt sextio minuter. Först nämnda på plats och övriga på nätet. Sällan har vi publik sett skådespelare exponerats så bildligt talat osminkade, i egenskap av privatpersoner som uttalar sig. Vad Knyckare kallade för dokusåpa var en anomali från genrens gängse dramaturgi. En av deltagarna sa att hon inte ansåg D.Q III vara ett socialt experiment. Olika reaktioner, oenighet avseende bokens kvaliteter, men inga konflikter.

Till Del IV hade Folkteatern bett intresserade att skicka in berättelser (ska finnas på teaterns hemsida) med anknytning till Don Quijote och hans vapendragare. Vi får reda på att D.Q bär vissa gemensamma drag med Karl-Ove Knausgård. Varianter av en fortsättning på andra delen utgiven 1615, förflyttas med folks fantasi till helt andra miljöer och epoker. Regissören valde historier från sex bidrag, vilka knådats ihop i lustig collageform. Holmström upplyser om att det faktiskt cirkulerade en falsk fortsättning i skarven emellan Cervantes två delar. Alla i ensemblen framför ungefär lika stor mängd text, läser innantill. Sanna Hultman medverkar inte på scen, utan syns och hörs via länk.

Likheten med Radioteater påpekas. Hur texten förstärks och betonas i etern är ju helt avgörande för mottagarens upplevelse, en omständighet Holmström utgår från i vad som annars riskerar bli stillastående uppläsning. Underhållningsvärdet ökar markant när ensemblen i realtid, tillverkar samtliga ljudeffekter tillsammans med musikerduon. I spelfilmens värld där ljudeffekter framställs i efterhand, kallas yrkeskategorin trampare.

Ensemblens var för sig frejdigt laddade och synkade aktioner påminner om en speciell uppsättning på Göteborgs Stadsteater för halvtannat år sedan Ship of Fools). Utspridda bord är belamrade med otroligt många pinaler, noggrant utprovade illustrerar de allt eftersom skeendet i inlämnade texter.. (I del II Into the Violence hade Holmström på ett förtjänstfullt sätt letat fram förhöjande ljudmarkörer.)

Genom att delvis förlita sig på utomstående gick teamet avsiktligt utanför sin komfortzon, lyckligtvis med gott resultat. Regissören band elegant samman radbandet av spretigt infallsrika historier. Öppningsrepliker och slutord adresserade till publiken, ombesörjes med bravur av Andrea Paddington Edwards. Förvisso ovant att släppa viljan att hänga med, istället ge sig hän i en mysko och ologisk värld. Även om inga nya insikter serveras funkar det våghalsiga projektet riktigt skapligt. Ensemblen står för animerade uppläsningar i skiftande konstellationer. Samtidigt minst lika kul att ta till sig ljudläggarnas finurliga aktioner.

Vad de brokiga berättelserna berörde? Minns fragmentariskt äventyr i djungeln där gränsen mellan människa och apa löses upp, Thelma & Louise och åtråvärda Brad Pitt, in- och utgångar, yttrandefrihet, lång scen från blomsterhandel som möjligen anspelar På Little Shop Of Horrors, en nyckfull presidents löfte om att bygga mur, egoboost, uttrycket ”smek själen” samt frågor riktade direkt till riddarromanens anti-hjälte.

Superkreativ trombonist leder spetsad dubbelkvartett – Strings Attached av Karin Hammar Fab 4

23 september, 2020 by Mats Hallberg

Karin Hammar Fab 4

Strings Attached

Inspelad 29-31/1 2020 i Nilento Studio Kållered

Mix och master: Lars Nilsson Nilento Studio

Producent: Karin Hammar

Prophone Records

50:23

Release: 22/9 2020

Under uppväxten i Boden bytte Karin Hammar i tioårsåldern från att vara tamburmajor till trombon, influerad av storasyster Mimmi hemmastadd med samma instrument. Efter Kommunala Musikskolan, fortsatte studierna på folkhögskola och Kungliga Musikhögskolan. Därefter, i slutet på 90-talet bildade systrarna Sliding Hammers, en grupp som turnerat vida i världen. Minns att jag hörde dem på Falkenbergs Jazzdagar för sådär femton-tjugo år sedan. Och för cirka tio år sedan bevistade jag konsert på Nef med Karin Hammars Quartet. Köpte då ett signerat ex av albumet Everyday Magic.

Redan då föredrog 45-åringen att själv stå för komponerandet. Samma förhållande på nya albumet, det tredje med Fab 4. Egna projekt har inte varit tillräckligt. Samtidigt har Karin Hammar förekommit flitigt i andra grupper och storband samt i rollen som gästsolist (bara sedan i somras har jag recenserat hennes medverkan på tre färska plattor). Kan tilläggas att frilansaren ofta synts i teve ingående i orkestrar som framför olika kulörer av populärmusik. Kan nog anses vara den i Sverige i dylika sammanhang, vanligast förekommande kvinnliga (jazz)musikanten på blåsinstrument. 2004 blev hon Alice Babs-stipendiat och för tre år sedan fick hon Jazzkannan.

Bandledaren omger sig numera i Fab 4 av Andreas Hourdakis på gitarr, kontrabasisten Niklas Fernqvist samt trumslagaren Fredrik Rundqvist. Tre delikata musiker jag träffat och sett spela ett antal gånger, fast mig veterligen inte tillsammans.( De två sist nämnda har i mina öron hunnit etablerats som personliga favoriter.) Bandet turnerar regelbundet, har recenserats i ärevördiga Down Beat och fått en hit på Spotify. Hammar säger sig föredra den öppna klang som emanerar ur denna originella sättning. Stilar som blues och bossa ligger då nära till hands.

Titeln Strings Attached indikerar lite annorlunda intentioner. Kompositören utgår från sin förtjusning i soundtrack och klassisk musik. Någon har fällt omdömet att hon skrivit en jazzsymfoni i nio satser. För detta ändamål har en stråkkvartett döpt till Fab Strings anlitats för att förstärka och utvidga ljudbilden. Kvartetten består av Hanna Helgegren (viola 1), Karin Liljenberg (violin 2), Jill Johansson (viola) samt Anna Wallgren (cello). Dessutom har en berömdhet från Paris vid namn Olivier Ker Ourio rekryterats, en gigant Hammar delade scen med 2017. Han spelar kromatiskt munspel. Utifrån dessa förnämliga resurser målar tonsättaren med breda kulörer eller noga utvalda färger. På fyra stycken medverkar hela styrkan. Samtliga arrangemang signerade Hammar.

Vackert, förtätat samspel trombon – stråkar inleder. Därpå involveras Fab 4 i skeendet, varvid Dreaming in G marineras i smeksamt svävande toner från melankoliskt munspel. Cellostämmans konversation med dragbasunen rymmer svindlande skönhet. Ett helt annat budskap tar vid genom raffinerat intro av kompet, utvecklas till maximalt snärtigt stycke. Det är bara att åka med. Avlöses av ett pulserande mysgroove döpt till Walking Through, vars utmejslade ackord från Andreas Hourdakis (har eget band) innebär första gången han på allvar låter gitarren tala. Kombinationer av svängningar och sättning fortskrider. Stråkarna för en dallrande dialog med ”bossens” brassinstrument i titellåten som fått tillägget II. Här tangeras kammarmusikaliska domäner.

Har blivit en brokig samling av stämningar och olika tempi. Om jag inte hade vetat om tanken på symfoni, hade jag varit benägen att anklaga konstruktionen för osammanhängande. I många sekvenser väldigt visuellt och musiken är spännande att följa. Att Karin Hammar påverkats av sitt filmintresse märks, vilket är av godo. Skiftande strukturer tar fram differentierade lager av känslospann. Det är lika skickligt skrivet som väl utfört. Höjer ögonbrynen flera gång vid fantasifulla, lyckade lösningar. En gång rynkar jag på näsan. Inträffar efter ett malplacerat, frenetiskt gitarrsolo i duell med pådrivande trummor. Kändes mest konstigt!

Hanna Helgegren,, Lars Nilsson och Karin Hammar från mixningen I Nilento Studio

Finns mycket att hänföras av.: Bortsett från ovan nämnda fullträffar det behagliga temat i No Strings Attached, akustiskt gitarrsolo, snygga inspel av lyhörde Niklas Fernqvist, franske munspelsvirtuosen som med finess färglägger, dynamiske rytmgeniet bakom sitt trumset vars övertänkta rörelser jag ser framför mig och överlag hur naturligt instrumentalisterna umgås; med precis lagom mix av varma melodier och hälsosamma utflykter. Fascineras alldeles särskilt av en spretig sak kallad Ribbon Variations. Jublar åt hisnande skiftningar. Gitarr tar fram aptitliga licks, cymbaler attackeras, mannen som kallats Toots efterträdare bevisar varför, sinnrikt metodiskt trumsolo levereras och stråkkvartetten anför ett fyrverkeri av snabba rytmer som signalerar turkisk folkton. Verkligen dramatisk laddat stycke firar triumfer.

Ska framhållas att stråkarna ofta vistas i främre linjen. Har på sistone recenserat flera samarbeten mellan jazzscenen och stråkar, där de klassiskt skolade musikerna inte sällan får utgöra dekoration. På Strings Attached frapperas man över deras aktiva roll. Kompositörens bruk av variationsmöjligheter, ensemblespel och solistinsatser samverkar till ett starkt resultat. Karin Hammars verk har av en status som definitivt motsvarar 4+. Min berättigade entusiasm ska ses mot bakgrund av att jag inte kan erinra mig något album med stråkar som hamnade på 100 -bästa listan över bästa jazzskivor i Sverige, nyligen framröstad i Lira (där både undertecknad och Hammar ingick i en panel tillsammans med redaktionen).

Att Karin Hammar, vars främsta inspirationskällor heter J.J Johnson respektive Frank Rosolino, till fullo behärskar sitt instrument bör ha framgått. Lyckligtvis finns mer än teknisk fulländning, också den betydelsefulla känslomässiga förmågan. Det vore inte fel att nämna henne i samma andetag som trombonkonstnärerna Christian Lindberg, Nils Landgren (tillhört hennes lärare) och Niclas Rydh. Och hennes musikaliska sällskap på nya skivan är högklassigt. Ska inte heller missa att harangera ljudkvaliteten, vilket alltid varit en framgångsfaktor för den omtalade studion Nilento.

obs Releasekonserten äger rum ikväll (23/9) i Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus. Kommer streamas!

Mats Hallberg

Footer

Om oss