Mats Hallberg

Manus & regi: Vera Berzak (översättning från engelska: Björn Sandmark)

Ljud: Yosef Madar

I rollerna: Julia Sporre, Magnus Hulth och Hanna Ekberg

Röstskådespelare: Elin Wikström och Dennis Romanovski

Detta gästspel som ägde rum 13 maj hade sin urpremiär i Malmö och spelades därefter i Stockholm. Redbergsteatern drivs av Studieförbundet Vuxenskolan och är hemvist för nationella minoriteter, om jag korrekt uppfattade vad presentatören meddelade. Det var några år sedan jag var här. Läktaren (58 platser) var självfallet fullsatt. För egen del finns en förhistoria, då jag var inbjuden till en dramatiserad läsning av pjäsen på Stadsteatern, med efterföljande samtal mellan den i Göteborg boende dramatikern Vera Berzak och nyligen avgående vd:n Björn Sandmark. Har för mig att publiksiffran den gången uppgick till cirka hundrafemtio personer, varför man får hoppas att fler föreställningar kommer att erbjudas.

Minns jag rätt fick jag upp ögonen för dramatikern, regissören och performanceartisten genom musikern Ida Gillner. De har samarbetat i ett par uppsättningar. Sedan pandemin har jag recenserat absurda Stolarna (regi) och Berzaks tre senaste verk, nämligen Dagar i Warszawa, Alla vindar är stilla och Moderslinjer vilka getts på olika teatrar i Göteborg. Dramatikern uppehåller sig vid att lyfta fram judisk identitet, inte minst situationen för det judiska folket i såväl nutid som i historisk spegling. Berzak är född i Ryssland, uppväxt och teaterutbildad i Israel och hamnade i Sverige som In Residence-verksam teaterprofil och blev kvar här då hon bildat familj.

I Den Gröna jättekvinnan skildras utifrån egna och andras erfarenheter vad det innebär att vara judinna i Sverige efter massakern 7/10. Till saken hör att hon skrivit ett par texter om terrorgruppen Hamas metoder, kompromisslöst våld/ terror grundat i oförsonligt hat. Dessutom vågade hon bete sig oerhört modigt och tog initiativ till en motdemonstration alldeles bredvid Palestinaaktivisters tältläger i Göteborg, en långvarig lagvidrig ockupation som i praktiken stöddes eller fick klartecken av Polisen, lokala styret och Universitets ledning. Obegripligt att så skede. Och när Vera förenad med några hundra på årsdagen av massakern i höstas i Vasaparken , tände ljus och sjöng till åminnelse av kvinnliga offer – våldtagna, dräpta, torterade, tillfångatagna – (rapport om ofattbara vidrigheter har nyligen publicerats), skändades minnesceremonin av en aktivist-pöbel som passade på när Polisen lämnat platsen. Om händelsen berättas det i samtalet efter dramatiserade läsningen på Studion och i den redogörelse Vera fick publicerad i GP.

Ingen konflikt, inget krig, har sedan det bröt ut varit lika infekterat och uppblåst i media som det mellan Hamas och israeliska regeringen. Är lönlöst att debattera med fanatiker. Sådana som ägnar sig åt att vifta med Hamas eller Hizbollah-flaggor, gör dockor föreställande regeringsföreträdare som halshugger barn och sprider hat och rädsla mot demokratier i Väst. Vi har tvingats vänja oss vid Islamovänsterns aggressiva dominansbeteende och skanderande om folkmord och ”Global intifada”. Demagogin i ”from the river to the sea”, har blivit ett normaliserat inslag i våra största städer. Media och kulturkretsar (inklusive en mängd humanitära organisationer) har okritiskt backat upp en uppviglande rörelse. Vårt samhälle kan bara hoppas att vi skonas från dåd liknande det i Manchester. Ann- Sofie Hermansson befarade i seminarium från Bokmässan (finns på Youtube) att motsvarande dåd skulle ske hos oss. Föga förvånande har här både Folkteatern och Stadsteatern arrangerat pro-palestinska programpunkter.

Jag saknar egentligen tillräcklig kunskap för att uttala mig utifrån historisk bakgrund Har läst om judiskt liv och tänkande i ett antal romaner av amerikanska författare, roats av den svarta humorn på film och stand up. Undra förresten hur många av judisk börd som tilldelats Nobelpris? Men inriktningen, som jag tror uppkom på prestige-universitet i USA, ”queers for Palestine” är ju logiskt sett ett-hål-i-huvudet-agiterande. Och genomför aldrig SIDA och andra biståndsorganisationer runt om i världen någon utvärdering av de miljarder som ämnats för demokrati och fattigdomsbekämpning i Palestina? Att antisemitismen sedan det makabra firandet av massakern 7/10, eskalerat med många hundra procent i Sverige går inte att komma runt. Lidandet i Gaza ska inte förnekas. Men hur gränser ständigt skjuts fram i Sverige och drastiskt ökat otryggheten för judar, är upprinnelsen till Den gröna jättekvinnan. Vill skjuta in att i skrivande stund pågår debatt i Sveriges Riksdag där det ifrågasätts, varför moskéer vilka sprider antidemokratiska budskap och agg gentemot judar ges statliga medel för sin destruktiva retorik.

I pjäsen vars längd uppgår till cirka en timme möter vi en välbärgad familj som företar flera resor. Maya spelad av Julia Sporre – en aktris med filmstjärnestatus – har trivts med att bo både i Sverige och Israel där hennes föräldrar lever. Hon känner sig trängd här på grund av akut förvärrade villkor och månar om sin dotterns framtid, hon som i första scenen klagar på magont när hon hämtas från skolan. Men att bosätta sig i Israel så länge kriget pågår är inte realistiskt, vilket hon inser. Lite osäker. men kronologin tycktes en smula uppbruten. Dottern verkade något yngre när familjen tillbringar en weekend i Paris och går på Disneyland. Mayas tillgivna man är en välavlönad terapeut som i en av få humoristiska repliker skojar med skråets retorik, som vore makan en patient. Han hjälper också sin fru med översättning av artiklar. Konversationer telefonledes med föräldrarna förekommer ofta. Pratas i mobilen med de engagerade föräldrarna och morfar. Deras repliker levereras av Elin Wikström och Denis Romanovski. Familjen hälsar också på Mayas föräldrar vilka i sin tur planerar för att besöka dotterns familj.

Energiska Maya har många bollar i luften, bara en tidsfråga innan hon går in i väggen. Respit från stress över svåra beslut och information som sipprar fram om Hamas grymheter är dels nöjesresorna, dels yoga. En annan motvikt till tunga ämnet är Eurovision, vars ståhej i Wien lägligt nog gick av stapeln samma vecka som gästspelet. Vårt bidrags sångerska var som bekant inte det minsta insatt, vilket inte hindrade henne från att plocka poäng på att kampanja mot Israels medverkan. Har gått ett antal dygn sedan jag såg gästspelet och kom mig inte för att anteckna. Detta var hågkomster vilka kan fyllas på med tankegångar manus bygger på. I flyern om Den gröna jättekvinnan betonas hur farligt det känns att visa sin judiska tro efter krigsutbrottet. Dock, att lära nästa generation att dölja sin identitet tar emot. När omständigheterna är så komplexa, hur välja det minst dåliga alternativet? Så långt intrigen.

Jag håller ett par andra av recenserade verk från samma källa snäppet högre. Men graden av angelägenhet är maximal. Också som utomstående kan man utan svårighet sätta sig in i familjemedlemmarnas respektive öden. Pappan som en stabilt nav i bakgrunden, en lugnande och flexibel kraft beredd att ställa upp för de han älskar. Någon enstaka gång känner han sig föranledd att konfrontera sin käresta. Men Maya kan skatta sig lycklig. Som framgått är pjäsen primärt inte något idédrama.

Vad beträffar scenografin är det frågan om ett lågbudget-projekt. Stolar symboliserar säten i bil eller flygplan. Mammans stora cirkelformade väska förvandlas i några scener till ratt. I denna fullkomligt förödande konflikt där hatet är själva drivkraften finns ingen vinnande sida. Eftersom dilemmat i Den gröna jättekvinnan baseras på verkligheten, saknas förutsättningar för ett lyckligt slut. Med tanke på vilka som blivit borgmästare i New York och London har otryggheten för judiska församlingar ökat skrämmande även där. Jag som alltid opponerat mot hyckleri efterlyser förnuftets röster.

Trots utförlig text har en avgörande komponent lyst med sin frånvaro. Syftar förstås på skådespelarna och deras insatser. Hanna Ekberg som i fjol examinerades från Teaterhögskolan i Malmö och ingår i en improvisationsgrupp, ikläder sig utan trovärdighetsproblem rollen som entusiastisk sex-sju åring vars magont ändå gör sig gällande emellanåt. Publiken får fylla i i vilken utsträckning barnet påverkats av bemötande och föräldrarnas oro. Magnus Hulth har jag sett på Backa och han känns igen från Hundarna i SVT. Här får han sätta tänderna i en delvis otacksam roll, eftersom han agerar i bakvattnet av Mayas energi och vånda. Definitivt en berömvärd prestation om att ha gift in sig i en främmande kultur.

Julia Sporre är magnifik i sitt gestaltande av en kvinna nästan ständigt på språng, fast förvissad om sitt arv, sin förankring. Regissören har lyckligtvis säkerställt att överspel undviks, annars en överhängande fara. Även om Berzak dementerat vill man läsa in att Sporre porträtterar ett slags alter ego till dramatikern. Som sagt en otroligt viktig och välspelad pjäs som gärna hade fått kompletteras av en akt till.