Harold Frys oväntade vandring
Betyg 5
Svensk biopremiär 30 juni 2023
Regi Hettie Macdonald
Den vackraste berättelsen om sorg och att leva med sorg som sett på film. Till och med starkare och djupare än Manchester By the Sea. Denna film har allt. Jag både skrattade och grät. Den har enormt duktiga skådespelare i varenda roll. Magiskt och samtidigt realistiskt. Vackra talande vyer och enastående musik. En berättelse om att det aldrig är för sent att möta sig själv och att ta itu med sina djupaste känslor. Denna film grep tag i mig och kommer att sitta kvar länge.
Denna starka, berörande film är också en rejäl käftsmäll mot de som gått på illusionen om sorgbearbetning. En djup sorg är inget som går att bearbeta bort, det är något som lever inom den som mist en närstående och det går aldrig över, även om den som sörjer lär sig att leva med det, eller åtminstone utåt ser ut att leva vidare.
Det är en film som skildrar livet, religion, andlighet, hopp och tro och realism, om relationer, om vänskap, om samhället. Men flera överraskande vändningar och mycket som sägs mellan raderna.
Harold (spelas av Oscarsbelönade Jim Broadbent) är pensionär och bor tillsammans med sin fru Maureen (spelad av duktiga Penelope Wilton välkänd bland annat från Downton Abbey). En dag som är som de flesta andra i deras stillsamma liv dyker ett brev upp till Harold. Brevet är från Queenie, en kvinna som var hans arbetskamrat för många år sedan. Hon vill bara säga adjö och berätta att hon ligger för döden på ett hospice. Harold skriver först ett brev till henne men när han går för att posta brevet träffar han en ung kvinna som berättar att hennes faster överlevde en svår cancer för att hon fick hopp, hör att anhöriga trodde på hennes läkning. Harold bestämmer sig då, på plats, att börja vandra till Queenie. Han blir övertygad om att genom att han vandrar till Queeni på hospice kommer hon att få hopp och kunna överleva cancer. Han börjar vandra. Utan att ens tala med sin fru och utan att se till att ha bra skor att vandra i. Utan att egentligen ha någon vana av att vandra. Vandring kommer att ta många veckor eftersom sträckan han ska gå är mer än 80 mil.
Det blir ett äventyrlig vandring med många upplevelser, flera möten med olika människoöden. Efter ett tag blir hans vandring uppmärksammad i tidningar, radio och tv och han får efterföljare som vandrar med honom. Det är delvis komiskt och väldigt talande om hur människor söker något som kan ge dem tro och hopp.
Att Harolds vandring egentligen handlar om mycket mer än Queenie förstår vi ganska snabbt. En vandring är en vanlig symbol för att hitta svar om livet, om minnen, om det förflutna och framtiden, om försoning och skuldkänslor. Denna skildring av Harolds färd är bland de vackraste och mest berörande jag sett på film.
Filmen bygger på boken Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce, som utkom 2012 och översattes till svenska samma år. Joyce står även för manus till filmen om Harold Fry.
Musiken är ytterligare ett stort plus i filmen: Det instrumentala soundtracket till Harold Frys oväntade vandring är skapat av Ilan Eshkeri, som vunnit två BAFTA och två Ivor Novello-pris för sina kompositioner genom åren och samarbetat med artister som Coldplay, Annie Lennox och Sinead O’Connor. Han beskriver styckena ur filmen som musik för reflektion, meditation och upptäckter. Det skriver jag under på. Musiken samverkar kraftfullt med bilder, miljöer, dialoger, tanker och minnesbilder. I filmen finns också två nyskrivna sånger av den brittiska folksångaren Sam Lee.
Mia blir ibland som helt förbytt och säger att hon heter Alice. Sarah blir förskräckt och reagerar helt idiotiskt i varenda situation. Sarah blir överdrivet rädd och försöker på alla sätt få tyst på dottern. Det händer till och med att Sarah slår Mia. Sarah gör allt fel som det går att göra när ett barn kan ha mediala förmågor eller om det är fantasi.