Indiana Jones and the Dial of Destiny
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 juni 2023
Regi James Mangold
Indiana Jones har tampats med nazister, utsatts för voodoo och funnit den heliga graal. Nu är världens troligtvis mest kända arkeolog tillbaka för en femte och vad som sägs sista gång. Harrison Ford, som spelat Indiana Jones i samtliga filmer, är åttio år gammal och han vill inte lämna över rollen till någon annan.
Indiana Jones and the Dial of Destiny är förvånansvärt bra. Den fångar essensen i tidigare filmer och levererar ett actionpackat äventyr i samma andra som filmerna från 1980- och 1990-talet. Skådespelarna bakom många klassiska karaktärer har gått bort (Sean Connery, Denholm Elliot) men många återvänder (till exempel Karen Allen som spelar Indiana Jones fru Marion och John Rhys-Davis i rollen som Sallah).
Öppningsscenen har använt modern teknik för att göra Harrison Ford yngre. Trots blandad kritik tycker jag att det funkar rätt bra. Vi får inte glömma att tidigare öppningsscener, såsom i tredje filmen där River Phoenix spelar en ung Indiana Jones, också har varit ganska cringe. Det börjar rakt på – BAM! – Indiana Jones med en påse över huvudet forslas in i ett slott fullt med nazister. Tillsammans med vännen Basil Shaw (Toby Jones) försöker han i vanlig ordning hindra nazisterna från att komma undan med massa skatter — varav en tillhör den grekiska matematikern Arkimedes.
En av de som också försöker lägga händerna om Arkimedes verktyg som tillåter en att resa i tiden är Jürgen Voller (Mads Mikkelsen). Snabbspola till 1960-talet och månlandningen när David Bowies Space Oddity toppar listorna. Voller går nu under namnet Schmidt och är en framstående fysiker som hjälpt USA att landa på månen. Indiana Jones är en relik som bor ensam i en lägenhet i New York. Han är precis på väg att pensionera sig när hans guddotter, vännen Basils dotter Helena Shaw (spelad av den brittiska Fleabag-skådisen Phoebe Waller-Bridge) försöker fortsätta i sin faders fotspår och hitta Arkimedes skatt.
Det mynnar ut i en katt och råtta-lek via Marocko och Grekland till Egypten. Voller vill åt skatten för att resa tillbaka i tiden och se till att Tyskland inte förlorar andra världskriget. Det är med andra ord ett klassiskt Indiana Jones-äventyr som åtminstone gottgör för den mediokra fjärde filmen från 2008. Känslan är ofta nostalgisk och ”barnvänlig” på ett sätt som reflekterar Disneys varumärke, men trogen originalfilmerna på ett sätt som exempelvis den senaste Star Wars-trilogin inte lyckades med. Hatten (och piskan) av, eller något åt det hållet.