Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Dancing Queen – en riktig feelgoodfilm för ungdomar

by

Dancing Queen
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 augusti 2023
Regi Aurora Gossé

En söt berättelse, främst med målgruppen barn och ungdomar, om att acceptera sig själv och veta att man duger som den man är. I denna coming-to-age-film från Norge får vi följa tonåringen Mina. Hon tillhör inte det coola gänget i skolan även om hon inte utsätts för mobbning. På första skoldagen i sjunde klass kommer ett bombnedslag som förändrar henne totalt och hon vill bli en av de coola eleverna.

Mina är duktig i skolan i teoretiska ämnen och har ofta alla rätt på proven. När första dagen i sjunde klass startar kommer en ny elev till skolan, E.D. Win (spelas Viljar Knutsen Bjaadal). E.D. Win har tiotusentals följare på Instagram och är en av de bästa norska hiphop-dansarna. Och han är snygg. Mina faller pladask för honom fast hon förstås inte alls borde ha någon chans hos honom. Mina är inte direkt snygg och hon gör inget åt sitt utseende heller. Hennes glasögon täcker halva ansiktet och hon är knubbig eller överviktig, beroende på vem som beskriver henne.

E.D. Win samlar hela skolan på skolgården och berättar att han ska sätta ihop ett dansteam som ska tävla på en stor danstävling med honom. En audition som arrangeras för att dansare ska väljas till hans team. Mina bestämmer sig för att lära sig dansa för att komma med och hon drömmer om att bli tillsammans med E.D. Win.

En nörd som vill tillhöra de coola eller någon som drömmer om att bli duktig dansare och är redo att göra allt för att nå sitt mål – det är två teman vi sett i många filmer tidigare. Men filmens skapare lyckas ändå överraska oss emellanåt med en del oväntade vändningar och skildringarna av karaktärerna har mer djup än ofta annars. Mina spelas så bra av Liv Elvira Kippersund Larsson, vilken ung talang. Henne kommer vi att få se mer av i norsk film. Hennes bästa vän Markus spelas av charmiga Sturla Harbitz. Dansläraren Shaan spelas av Cengiz Al. Karaktärerna är alla trovärdiga och ingen är överdrivet elak eller överdrivet perfekt.

Filmen är engagerande och har massor av bra dans-scener, förstås. En ungdomsfilm som jag rekommenderar. En riktig feelgood-film för ungdomar.

Bokrecension: Den oavslutade litteraturen av Kristoffer Leandoer – Fascinerande, inspirerande och ger sådan läslust

by

Den oavslutade litteraturen – en essä om allt som inte blev klart
Författare Kristoffer Leandoer
Utgivningsdatum 2023-01-05
Förlag Natur & Kultur
ISBN 9789127170001

En djupdykning i litteraturen ur alla tänkbara synvinklar. Fascinerande. Lärorikt. Inspirerande. Jag vill rusa till biblioteket och låna alla böcker som nämns.

Kristoffer Leandoer är författare och litteraturkritiker. Denna bok är en essä och litteratur som inte blev färdigskriven men om mycket mer. Det är en betraktelse över vad en berättelse är eller inte är.

I beskrivningen av boken står:
Vissa böcker blir aldrig klara. Ändå räknas de till våra klassiker. Hit hör Vergilius Aeneiden, Chaucers Canterburysägner, Gogols Döda själar, Musils Mannen utan egenskaper och otaliga andra.

Men egentligen: varje berättelse växer ju inne i den som tar emot den och därmed tolkar och format den. Därför finns inte ett enda avslut eftersom alla berättelser fortsätter att leva inne i den som hör den eller läser den.

Den här essän tar sin tid att läsa. Det är inte en bok jag klarade att läsa över en helg. Varje kapitel tog tid, jag behövde tänka och fundera själv. Det är en essä när den är som bäst och som starkast. Den är smart skriven, den är briljant och en sak är säker: när jag läst de böcker och författare som tas upp i essän och som jag inte tidigare läst: då kommer jag att läsa om denna essä. Och jag tänker också läsa alla de författare som tas upp och som jag tidigare läst. För nu har Leandoer satt nytt ljus på dem.

Fakta on författaren:
Kristoffer Leandoer är författare och litteraturkritiker, när boken skrevs och gavs ut var han bosatt i Tirana. Han har nominerats till Augustpriset två gånger, senast för essäboken Längta hem, längta bort (2020), och tilldelats åtskilliga priser och utmärkelser, senast Madeleine Gustafsson-priset för litteratur kritik av högsta kvalitet.
På Natur & Kultur har han utgivit romanerna September och De försvunna böckernas bibliotek.

Filmrecension: War Pony – svårt att veta om jag ska skratta eller gråta

by

Annajosefinepettersson@hotmail.com

War Pony
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 augusti 2023
Regi Gina Gammell och Riley Keough
Manus Gina Gammell, Bill Reddy och Franklin Sioux Bob

Vi får följa två ungdomar från den amerikanska ursprungsbefolkningen som på var sitt håll kämpar för ett drägligt liv, ibland på lagligt sätt men minst lika ofta kriminellt. Med tanke på att filmen handlar om människor från ursprungsbefolkningen i USA och den utspelas i ett reservat där de bor är det väldigt annorlunda. Den magi som brukar omringa berättelser om ursprungsbefolkningen i film och litteratur är ersatt av en socialrealistisk skildring av två unga fattiga tonårspojkar. Genom att bryta från den traditionen är filmen unik, men den är lite för riktningslös, lite för mörk. Av och till är situationerna de två ungdomarna hamnar i absurda och det är svårt att veta om jag ska skratta eller gråta. Det är väldigt sorgligt att unga människor kan vara så utsatta under sin uppväxt.

De två ungdomarna, Matho och Bill, lever i Pine Ridge-reservatet, ett Lakota-Sioux-reservat i South Dakota. Matho (spelas av LaDainian Crazy Thunder) är i tolvårsåldern och lever med en våldsam pappa. Men när pappan upptäcker att Matho spätt ut pappans Meth med salt och sålt blir han utkastad och måste hitta någon annanstans att bo. Han hamnar hos en kvinna som samlat flera hemlösa barn och ungdomar som säljer knark och annat för henne och i gengäld har mat och boende och viss förtjänst.

Bill (spelas av Jojo Bapteise Whiting) är 19 år, ungefär. Som jag uppfattar hans ålder. Han bor hos sin mamma som hjälper honom att ta hand om hans ena son eftersom sonens mamma sitter i fängelse. Det är lite osäkert om varför barnets mamma sitter i fängelse. Det är lite signifikativt för hur Bill och de övriga lever. Allt är för dagen och ingen långsiktig plan för något finns. Det handlar bara om att ta sig igenom dagarna på bästa möjliga vis. Bill har en son till med en annan ung tonårsflicka. När Bill hittar en hund, en pudel, väckts något i hans hjärta och han köper hunden och börjar ta hand om den, börjar drömma om att avla valpar och gå inkomst – men något annat väcks inom honom också. Han försöker få en bra relation till det ena barnets mamma och börjar försöka bli ansvarsfull. Bills relation till hunden är en av filmens finaste delar.

De två pojkarna, Matho och Bill, möts nästan aldrig, förutom mot slutet. Gemensamt för dem båda är att de är påhittiga, de har mycket av entreprenörskap inom sig och en stor förmåga att pruta och förhandla om pengar. Under andra tryggare förutsättningar, i en annan miljö, skulle båda två kunna ha en strålande framtid.

Det är en väldigt sorgligt berättelse. Att barn och unga kan leva på det sättet utan trygghet i ett land som rikt land USA är skamligt.

Filmens styrka är dess autencitet och de duktiga två huvudrollsinnehavarna. I rollerna syns amatörskådespelare som själva är uppvuxna i reservatet. Filmen vann Caméra d’Or för Bästa debutfilm i Cannes. Filmens svaghet är att den puttrar på i stort sett i samma takt och har inget dramaturgiskt skede. Det är också svårt att riktigt komma nära de två huvudrolls-karaktärerna.

Filmrecension: Talk To Me – skräck med realistisk substans

by

Talk To Me
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juli 2023
Regi och manus Danny och Michael Philippou
I rollerna Miranda Otto, Sophie Wilde, Joe Bird, Marcus Johnson och Alexandra Jensen

En skräckfilm som ger skräckfilmsfantaster en underhållande, skrämmande, läskig upplevelse men som också ger funderingar kring liv, död, sorgarbete och tonåringar, för oss som helst vill ha mer än enbart underhållning av en film.

Mia (spelas av Sophie Wilde) är en tonåring som förlorat sin mamma och sörjer henne djupt. Hon har ett jobbigt förhållande med sin pappa. Framför allt är problemet att Mia och hennes pappa aldrig riktigt kan prata om mammans död och sina känslor kring detta. De bär sin sorg var för sig. Mia hänger mest med sina två kompisar syskonen Riley (Joe Bird) och Jade (Alexandra Jensen) och deras mamma Sue (Miranda Otto från Sagan om ringen-filmerna).

Ett gäng ungdomar har hittat en metod som ger dem kontakt med andevärlden, det vill säga andar efter människor som dött. En av ungdomarna har fått tag på en porslinshand som sägs vara porslin som täcker en hand efter ett medium som dött. Genom att röra handen kan de få kontakt med andar. De har dock fått en bestämd: att den tid de släpper igenom andarna får inte pågå längre än 90 sekunder. Om de låter anden vara där längre tid kommer den att ta över människan och den personen blir som död. Den som håller i handen, det är den personen som anden går in i en stund. Dessa andar som kommer är demoner, ingen av dem är särskilt snäll och vill inte människorna väl.

Ungdomarna har jättekul, det är skrämmande med ändå spännande och de spelar in det som händer. Självklart händer det att någon låter det pågå längre än 90 sekunder. Det vore ingen skräckfilm annars. Så långt är det en vanlig skräckfilm som vi sett många olika varianter av. Det som gör att det blir intressant också för den som inte älskar skräckfilms-genren rakt av är hur dessa okontrollerbara övernaturliga krafter släpps in av den som har djup sorg. En sorg som inte bearbetats eller hanterats utan fått växa inom den unga tonåringen Mia. För henne blir denna lek med kontakt med de döda viktig eftersom hon hoppas få kommunicera med sin mamma.

Denna film är så snyggt och skickligt berättad med både musik och ljud som är en del av handlingen. Den är snillrikt komponerad med oväntade vändningar. Vill man samtidigt att en film har något att berätta utöver underhållningsvärdet av att den kittlar skräckfilms-nerven så har den absolut något att säga om vikten av att bearbeta sorg genom att tala med varandra. Därför är titeln på filmen genialisk. Talk To Me. Den är skrämmande och samtidigt har den något att säga. Att prata med varandra vid sorg är helt nödvändigt för att läka.

Filmen är långfilmsdebuten att två australiska tvillingar, Danny och Michael Philippou.
Talk To Me hade världspremiär på Adelaide Film Festival och valdes därefter ut för till Sundance-festivalen där den hyllades av bland andra Jordan Peele, Ari Aster, Steven Spielberg och Stephen King. Om du blir nyfiken på dessa filmskapande tvillingar kan du kika in på deras YouTubekanal RackaRacka.
Kanalen blev känd för videor med fartfyllda skräckparodier, som där McDonalds maskot Ronald McDonald visar sig vara en psykopatisk mördare. RackaRackas första stora hit var videon Harry Potter vs Star Wars, som fick sju miljoner tittar på bara en vecka och vann två priser på 2014 års Australian Online Video Awards.

Hollywood Reporter skrev om Talk To Me:
Filmen anammar snyggt den skrämmande tanken att sorg och trauma kan bjuda in mörka, främmande krafter. Den ger välkommet nytt blod åt skräckgenren.

Det skriver jag under på.

För den som är intresserad av spiritualistiska tankar kring Talk To Me.

Filmrecension: Oppenheimer – två högaktuella frågor präglar filmen: atombomber och yttrandefrihet

by

Oppenheimer
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Christopher Nolan

Omskakande film om utvecklingen av atombomben. En film som väcker många många tankar. Den är tre timmar men den tiden känns ändå inte lång, detta är långt ifrån någon lättsam underhållande film utan ett filmkonstverk som väcker många frågor och funderingar. Varför ska människor utveckla bomber som liksom atombomber kan förstöra hela världen eller varför borde de inte utvecklas? Argument för och emot presenteras på många sätt i filmen.

Två högaktuella ämnen för vår samtid präglar filmen: atombomber och yttrandefrihet.

Robert Oppenheimer var fysiker som fick ansvaret för att leda den grupp som utvecklade atombomben åt USA under andra världskriget. Han samlade flera av den tidens berömda och etablerade vetenskapsmän omkring sig. Uppdraget lyckades och gav avtryck i hela världen med bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Oppenheimer var aldrig pacifist men efter att bomberna skördat så många civila människoliv började han ifrågasätta bomberna och han hade starka åsikter kring utvecklandet. Bland annat pläderade han för att Sovjetunionen för maktbalansen skulle antingen vara involverade i den amerikanska utvecklingen eller få information, så ingen sida i det kalla kriget kunde förstöra den andra delen av världen.

Som alltid när Christopher Nolan gör film är det ingen rak berättelse med traditionella handlingsutveckling, det är ingen rak berättelse men ändå är den mer lätt att följa handlingen i än i många andra av hans filmverk. Handlingen bygger framför på två olika förhör – Oppenheimer (Cillian Murphy för en enastående rollprestation här) ska säkerhets-klassas ett par år efter att atombomben släpptes och Lewis Strauss (spelas så bra av Robert Downey Jr.) den politiker som rekryterade Oppenheimer utfrågas i samband med att han eventuellt ska bli minister. Handlingen pendlar mellan dessa förhör, som dock inte inträffar samtidigt i verkligheten.

Oppenheimer har varit vacklande i sin tro på om det är etiskt försvarbart att utveckla bomber som kan förinta hela vårt jordklot. Får en forskare som jobbar med hemligstämplade projekt ha några ifrågasättande tankar? Oppenheimer menar att för balansen mellan världens stora nationer bör USA samarbeta med Sovjetunionen. Ett problem är att Oppenheimer som ung sympatiserat med en del av socialismen ideér och hans fru varit medlem i det amerikanska kommunistpartiet.

En viktig fråga som genomsyrar filmen är yttrandefriheten. Strauss var ansvarig för den hårda utfrågningen och behandlingen av Oppenheimer åren efter andra världskriget. Var det rätt att ifrågasätta Oppenheimers lojalitet med USA för att han framförde tankar som stred mot den rådande inställningen bland makthavare?

Cillian Murphy lär bli Oscarsnominerad för sin roll här. Om någon inte redan upptäckt hans storhet som skådespelare lär han nu ta plats bland de stora namnen. En lång rad intressant skådespelare är med i filmen som Emily Blunt som Kitty Oppenheimer, Kenneth Branagh som Niels Bohr, Josh Hartnett som Ernest Lawrence, Matt Damon som Leslie Groves, Gustaf Skarsgård som Hans Bethe, Rami Malek som David Hill, Tom Conti som Albert Einstein och Casey Affleck som Boris Pash och många, många fler.

För den som är intresserad av vetenskap och vetenskapshistoria finns många berömda forskare med i filmen som Albert Einstein,

Filmen väcker viktiga frågor som världens befolkningar behöver ta itu med. Atombombens hot är större än på länge, inte bara med tanke på Rysslands angrepp på Ukraina och att Nato planerar ut atomvapen runt om i världen. Flera andra länder utvecklar atomvapen. Det finns ungefär 12.500 kärnvapen som är placerade runt om i världen, främst i kärnvapenstaterna Frankrike, Indien, Israel, Kina, Nordkorea, Pakistan, Ryssland, Storbritannien och USA. Utöver det så finns det cirka 100 kärnvapen utplacerade genom Nato i Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland.