Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Green Border – mer propaganda än drama

by

Green Border
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Agnieszka Holland

En stark film om ett fruktansvärt cyniskt och oärligt spel där flyktingar hamnar i ett limbo i de ogenomträngliga skogarna mellan Belarus och Polen, i ”den gröna gränsen”. Flyktingar från Mellanöstern och Afrika lockas till gränsen genom propaganda som lovar enkel passage till EU men i själva verket fastnar i ett område där de slussar fram och tillbaka som i en labyrint utan någon utgång. Trots att filmen är mer som ett progandainlägg än en trovärdig dramatisk skildring kryper den under skinnet på mig.

På samma sätt som flyktingskildringen i Kaptenen

Filmrecension: Bye Bye Boredom – ännu en berättelse om tonåring som blir utåt-agerande vid svår sorg

by

Bye Bye Boredom
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Elina Sahlin

En tonåring råkar ut för en tung förlust, en svår sorg, och håller det inom sig och blir utåt-agerande, ofta med droger. Det är en berättelse det finns oändligt många versioner av i både film och litteratur. Här är ytterligare en som denna gång utspelar i norrländsk miljö. Visst är det något som är bra att ta upp men det finns liksom inget i denna film som gör att den sticker ut i jämförelse med alla andra med samma tema.

Droger är i centrum i denna film som utspelas i sjaskiga miljöer i Norrland och som framställer droger som en högst normal och vanlig sysselsättning för ungdomar i norr. En film som gör mig deprimerad och sorgsen. Mer än nittio procent av filmen ägnas åt att skildra pillerknaprande och annat användande av droger.

På Svenska Filminstitutets presentation av höstens svenska filmer sade Elina Sahlin, filmens regissör att hon ville göra en film som hon själv saknat när hon växte upp:
– Få ungdomsfilmer utspelas i norrländska miljöer. Jag ville göra en film som jag själv skulle vilja se när jag var ung, sade hon.

Att resultatet blev denna mörka, bedrövliga film har jag svårt att förstå. Det är en deprimerande berättelse där handlingen inte rör sig särskilt mycket och huvudpersonen är sur och grinig och skiter i det mesta. Det är bara knark och ännu mer droger hela tiden i smutsiga gråa miljöer.

Huvudpersoner är Jackie. Tillsammans med sin vän Nova tillbringar hon mesta tiden med att tända på med olika piller och annat. Det extremt sorgliga är att de egentligen inte ens festar, de tänker på och knaprar piller i väldigt avskalade, ogästvänliga miljöer som i övergivna hus. Hennes vän Nova säger den sista kvällen innan hon dör att det är synd att livet är så trist – att man inte kan må så bra som man gör när man är påtänd jämt.

Jag har svårt att ta till mig en film där ungdomarna inte gör något annat än missbrukar. Det är totalt ointressant. Enda skälet till att filmen inte fick ännu lägre betyg är att de unga skådespelarna är duktiga och trovärdiga in sina roller.

Teaterkritik: Kung Lear – Shakespeare skulle ge denna föreställning stående ovationer

by

Foto: Sören Vilks

Kung Lear
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Falk Richter
Översättning Magnus Lindman
Regi Falk Richter
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano di Buduo
Kostym Zana Bosnjak
Musik Daniel Freitag
Peruk och mask Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Ljus Carsten Sander
Ljud Daniel Freitag
Textdramaturg Rita Thiele
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Medverkande Peter Andersson, Erik Ehn, Victoria Dyrstad, Electra Hallman, Karin Franz Körlof, Magnus Roosmann, Björn Elgerd, Alexander Salzberger, Ana Gil de Melo Nascimento och Rasmus Luthander.
Komikerna: Jonas Dillner, Bianca Kronlöf, Huld Lind Jóhannsdóttir, Sanna Sundqvist, Maia Hansson Bergqvist, Christoffer Nyqvist, Johan Rabaeus.

Wow, detta är en Kung Lear som Shakespeare skulle ge stående ovationer om han varit med i salongen. Regissör och ensemble låter det traditionella dramat om Kung Lear speglas i en berättelse från vår tid och resultatet blir omvälvande, imponerande starkt och djupt med många bottnar. I pressmeddelandet om föreställningen står:
Kung Lear är en mångbottnad berättelse om makt, arv, generationskrockar och ett rike i kaos. I Falk Richters tappning har pjäsen även ett metaperspektiv där ett arbete med en konfliktfylld teateruppsättning pågår.

Falk Richter har som regissör tillsammans med sin ensemble skapat en omtumlande upplevelse på flera nivåer som undersöker frågor kring makt och förändring men berör också existentiella frågor kring åldrande. Kommer de nya makthavare som tar över att skapa något bättre eller drivs de av samma gamla girighet och maktbegär som styrt världen genom historien? Men är alltid det gamla alltid fel? En urgammal fråga, ständigt lika aktuell. Samtidigt är denna föreställning mångbottnad. Den talar om mer än kampen om makt. Den går djupare och sätter igång tankar om åldrande, om relationer i familj, om vad ord betyder och vad som räknas i en relation, om arv och miljö och hur föräldrar påverkar sina barn och vad är kultur och teater, om vad kan scenkonsten säga om våra liv.

Shakespeares drama Kung Lear handlar om en kung som bestämmer sig för att gå i pension. Han vill dra sig tillbaka och fördela sitt arv och sin makt. Han har tre döttrar. Den yngsta, Cordelia, är hans favorit. Kungen ger sina döttrar i uppdrag att säga hur mycket de älskar honom och efter vad de säger ska han fördela sitt arv. De två första, Goneril och Regan, brer på och överdriver och pappa kungen går på deras smicker. Den yngsta vill inte ställa upp på falskspel och menar att han bör veta hur mycket hon älskar honom, hon ska inte behöva formulera det i ord. Kung Lear blir kränkt av Cordelias svar och skickar iväg henne att gifta sig med en fransk tronarvinge utan något arv medan de två äldsta smickrande döttrarna får dela på riket. Samtidigt får de kravet från pappan att ta hand om honom och hundra av hans soldater resten av hans liv.

I dramat finns en spegel-handling om Greven av Gloucester och hans två söner, Edmund och Edgar. Edgar är född inom äktenskapet och lever ett tryggt och lättsamt liv i vetskap om att han en dag ska ta över. Edmund är oäkting och får ständigt stå i skuggan av sin bror. Edmund lyckas genomföra ett falskspel som får pappan att kasta ut Edgar.

En parallell handling som lagts till denna uppsättning kretsar kring en ung kvinnlig regissör, Karin, som sätter upp en uppsättning av Kung Lear. Hennes pappa har under sitt liv varit en etablerad välrenommerad regissör som ligger för döden på sjukhus. Pappan, trots att han är dödssjuk, påverkar henne på flera sätt: dels lägger han sig i hennes regi och dels är det många i omgivningen som ofta ber henne att fråga pappan hur han tycker att hon ska göra. Resultatet blir metateater som fungerar perfekt och får oss att tänka och känna kring vad det som händer på scen och vad det säger oss om vad vi möter i våra liv och i samhället. Föreställningen tar också upp frågor kring klimathotet och dagens stora frågor och det görs på ett genomtänkt sätt som sätter de urgamla frågorna om makt i relation till dagens värld och den elit som idag styr världen.

Liksom flera av Shakespeares draman har Kung Lear inspirerat till många filmer och tv-serier, bland annat Ran i regi av den japanske regissören Akira Kurosawa 1985. Versioner och tolkningar av Kung Lear finns i
Hollywoodfilmerna Broken Lance (1954) och The Big Show (1961) och nutida tv-serier som Succession och Game of Thrones.

Underbara skådespelarinsatser är ett av flera skäl till denna succé på Dramaten. Peter Andersson har återkommit till Dramaten efter tio år för att gå in i rollen som Kung Lear, vilket han gör som om han vore född till att en dag fylla denna roll. Ana Gil de Melo Nascimento utstrålar styrka som gror under ytans skörhet som regissören Karin. Alexander Salzberger gör en trovärdig Edmund, den oäkta sonen, en karaktär som det vimlar av idag i världen: män och kvinnor som anser sig så orättvist behandlade av ödet att de har all rätt att ljuga och intrigera för att få framgång. Björn Elgerd är fenomenal som den bortskämde brodern Edgar som först är odrägligt naiv och oansvarigt bortskämd men som utvecklas då han möter livets hårdare sidor. Jag skulle kunna räkna hela listan av skådespelare som alla ger allt i sina roller.

Stora videoprojektioner tillsammans med utnyttjande av vridscenen, överdådigt fantasifulla dräkter – allt samspelar till att göra denna föreställning storartad, överdådig och helt fenomenal

Innan jag åkte till premiären ångrade jag mig nästan att jag tackat ja. Anledningen är att jag var ansvarig för ett stort internationellt evenemang hela fredagen, lördagen och söndagen och hade förmodligen egentligen inte energi och ork nog för en tre timmars föreställning. Men redan från första scenbilden blev jag helt absorberad av scenen och all trötthet bara blåste bort. Denna föreställning sög in mig totalt och är en av mest omtumlande storartade Shakespearetolkningar jag sett på länge. Den har allt jag önskar: tragedi, realism, komedi och skratt, igenkännande och existentiella frågor.

Fakta om regissören från Dramatens hemsida:
Falk Richter är en av Europas mest uppmärksammade dramatiker och regissörer och arbetar för närvarande på Schaubühne i Berlin, Münchner Kammerspiele och Deutsches Schauspielhaus Hamburg. På Dramaten har han tidigare satt upp Safe under Bergmanfestivalen 2018 och I am Europe i ett europeiskt teatersamarbete som gästspelade 2019.

Teaterkritik: Company – Imponerande samspelad ensemble

by

Foto: Sören Vilks

Company
Av Stephen Sondheim och George Furth
Översättning Calle Norlén
Regi Maria Sid
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Linus Fellbom
Ljud Oskar Johansson
Mask Susanne von Platen
Koreografi Catharina Allvin
Videocontent Yuki Ravn Liep
Musikarrangemang Karl-Johan Ankarblom
Musikaliskt ansvarig Johan Siberg
I rollerna Frida Modén Treichl, Helen Sjöholm/Gunilla Backman, Lisette T. Pagler, Robert Fux, Sara Jangfeldt, Rennie Mirro, Linda Olsson, Lucas Krüger, Rolf Lydahl, Glenn Edell, Joel Mauricio Almroth, John Alexander Eriksson, David Alvefjord och Olof Åhman

En underhållande musikal med imponerande samspelt ensemble – men  inte något som berör ens dagliga liv. Frågan som huvudpersonen Bobbie brottas med får ingen genomlysning på djupet.

Bobbie (spelas av Frida Modén Treichl) fyller 35 år och längtan efter att hitta någon att gifta sig mig tar allt större plats i hennes tankar och dagliga liv, framför allt för att alla i hennes omgivning tjatar om det och påtalar det hela tiden. Överallt i omgivningen får hon höra att ingen blir fullständig, hel som människa, förrän hen träffar sin livspartner. Ett budskap som driver henne att leta  efter någon att gifta sig med.

Att speciellt kvinnor som fyllt trettio och som är singel kan börja få viss panik med att hitta någon att bilda familj med är något många säkert förstå. Den biologiska klickan tickar och även om det idag finns möjlighet att frysa ned ägg för att få dem befruktade i framtiden eller att välja att skaffa barn som ensamstående. Förutsättningarna att ha barn utan att gifta sig har säkert lindrat paniken hos många som känner längtan efter barn i dagens samhälle.

Föreställningens stora plus: Imponerande samspelad ensemble. En lång rad av våra kända musikalartister på scen var så samkörda. Det är skickligt av alla i ensemble att få till en sådan gemensam helhet.

Ett annat plus: Scenografin av Maja Ravn är snyggt sparsmakad och ger utrymme åt sångare och dansare. I bakgrunden en stor videoprojektion i bakgrunden med bild från New York och på scenen flyttbara plexiskivor som ibland symboliskt stänger in människor i tvåsamhetens eller omgivningens kvävande krav och förväntningar. Även dräkterna var talande och höjde helhetsintrycket. Snygg och bra symbolik.

Varken plus eller minus ger jag till musiken. För min smak var musiken lite för likartad, ingen sång fastnade riktigt. Det fanns ingen sång jag nynnar på efteråt. Men musiksmaken är olika – många i publiken applåderade begeistrat till flera av sångerna och föreställningen fick stående ovationer.

Föreställningens minus är att den inte ger någon djupdykning i temat och att den är så fokuserad på en välbärgad övre medelklass som har tid och råd att filosofera på exklusiva barer och inta den ena drinken efter den andra – ett liv som långt ifrån alla kan associera till. Miljön där handlingen utspelas speglar New York med dess glitter. En scen i sista delen utspelas på en lyxig bar där Bobbie umgås med sin mamma. Mamman som blir allt mer berusad erbjuder Bobbie att ta över mammans nuvarande man, som är mammans fjärde man. Jag har rätt svårt för när både stort intag av alkohol och andra droger framställs som något högst normalt och allmänt. I en scen röker Bobbie på tillsammans med två vänner och de blir stenade och höga. Har det gått så långt nu att droger som ju faktiskt tar livet av många och förstör barns liv när de växer upp med missbrukande föräldrar blivit vardagsbeteende, något som framställs som fullständigt vanligt att använda.

Frågan om att hitta någon att leva tillsammans med är en evig fråga, lite synd att den inte känns mer berörande eller aktuell. Både trettioåringar och singlar i andra åldrar dejtar idag med hjälp av appar som Tinder. Vad gör dessa utseende-fokuserade appar med människors inställning till andra? Vad gör dejtandet med människor när de bestämmer träff enbart för att antingen ha sex eller eventuell träffa någon för ett längre förhållande? Det finns mycket som skulle kunna vara intressant att ta upp kring relationer och långvariga förhållanden. Hur gick det till att relationer inte får växa fram genom att träffas i en förening eller i skola eller på arbetsplats eller genom vänner? När förlorade nutidens människor förmågan att mötas utan appar?

En deprimerande scen mot slutet är när Bobbie tillbringar tid i sängen med av sina yngre dejter som jobbar som pilot. När han ska ge sig iväg till jobbet övertalar hon honom att strunta i att åka till jobbet. Vad är det för syn på samliv som presenteras? Att vara tillsammans med någon, betyder det för Bobbie att hindra den från att sköta sitt jobb? Den scenen är lite obegriplig i sitt budskap.

Nu tänker jag att det är förmodligen lättare för en premiärpublik i storstaden att känna igen sig i de miljöer som föreställningen visar. Jag har svårt att se att mina grannar i orten skulle känna igen sina liv. Men såklart: en föreställning kan ha som främsta syfte att underhålla och det kan vara gott nog.

Om Company
Musikalen Company är skriven av Stephen Sondheim och George Furth. Den har satts upp världen över sedan urpremiären 1970, är älskad av publiken och har än idag rekordet i antal Tony Awards. År 2018 var det premiär för en helt ny version av Company i regi av Marianne Elliott och i samarbete med Sondheim själv. I originaluppsättningen var huvudpersonen en man, Bobby, men nu är det singelkvinnan Bobbie som står i centrum. Kulturhuset Stadsteatern är den första teatern i världen utanför London och New York som får möjlighet att sätta upp sin egen version, i översättning av Calle Norlén.

Om Maria Sid
Maria Sid har regisserat en rad olika musikaler, både i Sverige och i Finland. Nu senast i A Chorus Line på Kulturhuset Stadsteatern, men tidigare också Chess. Hon har också varit verksam i diverse teateruppsättningar, film och tv.

Filmrecension: Skogsdjuren – en förtrollande söt berättelse

by

Skogsdjuren
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Marjolaine Perreten

En förtrollande söt berättelse om några näbbmöss som måste ge sig iväg för att hitta ett nytt hem. Denna barnfilm för barnen att ta med vuxna på är animerade på ett tilltalande, inbjudande nästan naivt manér som känns varmt och välkomnande. Och fantasifullt.

Filmen visas med en förfilm där djur tävlar i en slags cykeltävling där de plockat upp olika cykel-likande fordon. Den är helt underbar. En räv, en björn, en sköldpadda, en mus, ett piggsvin, en orm – alla hittar sitt fordon och en del tar med hela familjen på flaket. En del djur samlas vid målgång för att välkomna dem och andra följer tävlingen sittandes på en trädgren och lyssnande på en mobiltelefon. Sköldpaddan drar in sitt huvud när det går i full fart. Något djur stannar för att ta upp passagerare. Ingen har egentligen särskilt bråttom. Kanske har vi människor en del att lära av djuren. Allt kanske inte alltid behöver gå så fort och tävlingar kanske inte alltid handlar om att vara först.

Huvudfilmen är knappt 40 minuter och visas med svenskt tal vilket gör att den passar bra för de mindre barnen att ta med någon eller några vuxna på. Som alla bra familjefilmer engagerar den och säger något både till barn och vuxna.

Näbbmössens hem förstörs av en översvämning. Det är något som händer i världen och förmodligen kommer att hända ännu mer med tanke på miljöförändringarna och glaciärer som smälter. En näbbmus-familj som överlevde fast deras hem blev helt förstört ger sig av. Längs vägen möter de olika djur och olika karaktärer.

De svenska rösterna fungerar bra. De olika näbbmus-barnen har tydliga olika personligheter. Det är välgjort. Berättelsen är inte så skrämmande, vilket jag tycker är ett plus, speciellt med tanke på att den så tydligt vänder sig till de mindre barnen. Det är lite för många tecknade filmer för barn som alltid ska avslutas med en stor kamp mellan den onda och de goda. Det är skönt att se en barnfilm där inte någon är den onde, elake. Livet går inte svart och vitt, människor är kapabla att göra dumma saker och bra saker.

Jag tycker också mycket om de varma färgerna som genomsyrar skogen. Det blir spännande och äventyrligt och kan säkert få barn och vuxna att se på skogen och djuren med nya nyfikna ögon och se fantasi och äventyr. Att djurens liv också är en symbol för livet för oss människor är givet och filmen öppnar för många samtal med barn. Idag finns många barn som antingen själva varit med om att ge sig av från ett land till ett annat, eller så har de vänner och kamrater på förskolan eller skolan som har den upplevelsen. Denna film berättar om det på ett mjukt sätt utan pekpinnar