Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Dj Ahmet – en charmig och unik film

by

Dj Ahmet
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi Georgi M. Unkovski

En fascinerande och fängslande berättelse som skildrar livet för unga människor i Nordmakedonien som är fångade mellan modern tid med Tiktok, Facebook, Internet och ett traditionellt konservativt samhälle och en hyllning till kraften i musik. Huvudpersonen Ahmet är en tonåring som älskar klubbmusik.

Det går inte upp så många filmer på svenska biografer från Nordmakedonien. Landet Nordmakedonien, officiellt Republiken Nordmakedonien, är en republik i Sydeuropa och ligger på Balkanhalvön och gränsar i väst till Albanien, i norr till Serbien och Kosovo, i öst till Bulgarien och i söder till Grekland. Nordmakedoniens huvudstad heter Skopje. Landet hade 2024 en befolkning på 1,792 miljoner, enligt Världsbanken.

Huvudpersonen Ahmet bor i en liten by tillsammans med sin lillebror Naim (cirka fem år) och deras pappa. Deras mamma har dött och pappan har svårt att hantera sorgen. Lillebrodern har slutat att prata, vilket verkar vara efter att mamman gått bort. En dag dyker pappan upp i skolan och hämtar hem Ahmet som tvingas sluta skolan för att ta hand om familjens får medan pappa åker till en magiker dagligen som ska göra att den lille Naim börjar prata. Healingen som bland annat består av att iglar sätts på halsen eller i mun hjälper inte ett dugg, förstås.

Ahmet slits mellan sin kärlek till klubbmusik och disco och det gammeldags livet i byn. Hans stora dröm är att bli Dj. En dag dyker en ung kvinna upp i byn. Hon har bott i Tyskland och levt ett friare liv. Hon har kommit hem till byn för att bli bortgift och bli hemmafru i den lilla byn. Det är ett liv hon verkligen inte vill ha. Hon och Ahmet blir nära vänner.

Ahmet är uppskattad av byns imam. Ahmet hjälper imamen med inloggning till Facebook bland annat och en del annat som har med Internet att göra. Det är fascinerande att se hur unga människor i byar som denna lever i ett slags mellanläge, mellan det uppkopplade samhället och det traditionella konservativa.

Det är en charmig film med bra klubbmusik och unika situationer. En film som sticker ut och skiljer sig från den stora mängden av filmer som går upp på biograferna i vinter.

Filmrecension: Mästaren och Margarita – ett mirakel

by

Mästaren och Margarita
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi Michael Lockshin

Är det ens möjligt att göra Michail Bulgakovs kultförklarade roman Mästaren och Margarita till film? Boken som publicerades under 1960-talet mer än 25 år efter författarens död blev en kultbok runt om i världen. Romanen sär en fantastiskt och fantasifull berättelse och samtidigt är den en tydlig och klar kritik av diktaturer och avslöjar fenomenen bakom makt som stryper yttrandefrihet. När det skrevs var den en kritik på Sovjetunionen och Stalins makt. Idag har filmatiseringen som gjort publiksuccé på ryska biografer. Hur det ens är möjligt i Putins diktatur? Mirakel kan tydligt ske också i vår nutid.

Filmen utspelas i Moskva under 1930-talet där en berömd författare plötsligt censureras av den sovjetiska staten: hans roman förbjuds, och premiären av hans nya pjäs om Pontius Pilatus ställs plötsligt in. Han blir utstött inom några dagar och ingen vill ha med honom att göra. Då börjar han i sin förtvivlan skriva en ny roman där har driver med djävulen, som får namnet Woland. Djävulen, Woland, kommer till Moskva för att hämnas på de som säger att han inte finns. Eftersom Sovjetunionen avskaffat religionen och därmed också avskaffat Gud finns ingen djävul heller. Författaren inser att hans roman aldrig kommer att publiceras i Sovjetunionen. Han träffar en kvinna som han inleder ett kärleksförhållande med, Kvinnan, Margarita, blir hans musa och inspirerar honom att fortsätta skriva, oavsett vilka konsekvenser det går.

I filmen vävsBulgakovs roman samman med hans eget liv och det blir en berättelse med många bottnar utspelar sig i tre parallella tidslinjer: det halvrealistiska Moskva på 1930-talet, det fantasifulla framtids-Moskva i Mästarns roman och Jerusalem år 33 efter Kristus, vid tiden för Jesu korsfästelse där Pontius Pilatus har en viktig roll, spelad av underbara Claes Bang.

Filmen är konstnärligt och filmiskt fascinerande – men berättelsen spretar vilt, fast det gör inte så mycket. Det underläggande temat tas upp ur olika synvinklar. Filosofiskt
är högaktuell och med tanke på hur yttrandefrihet och konstens frihet attackeras är det högintressant att den blev ett sådant publikfenomen i Ryssland med över fem miljoner biobesökare. Samtidigt är filmen också attackerad av den ryska staten. Filmens regissör Michael Lockshin har kallats ”förrädare” och ”folkets fiende” i Kremltrogna medier samtidigt som hans filmatisering av Mästaren och Margarita hyllats internationellt för sitt tydliga anti-totalitära budskap och dess konstnärliga kvaliteter.

I filmens ensemble finns några av Rysslands största filmstjärnor, som Evgeny Tsiganov och Yulia Snigir, samt internationella namn som tyske August Diehl och Nordens egen Claes Bang.

Var och en som läst Bulgaovs roman Mästaren och Margarita har troligen sina bilder av karaktärerna och händelserna. Att filmatisera den blir givetvis en berättelse som delvis blir annorlunda och spretar iväg åt andra håll. Det gör ingenting. Denna version är skapad genom fantasi och djup filmisk konstnärlighet, det är en imponerande skapelse som vibrerar och pendlar mellan komedi, gravallvar, absurdism, realism och fantasy och den står upp för konstens frihet och tankarnas rätt att gå åt alla olika håll.

Filmrecension: Uppföljaren till Sommarregn – löjeväckande på ett sorgligt sätt

by

Uppföljaren till Sommarregn
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi Viktor Johansson

En mycket rörig film om att skapa en film. En metafilm på alla sätt och vis.
Filmen beskrivs av distributören som en lyrisk hyllning till cineasten. Nja jag har mycket svårt att ta till mig den som en hyllning av filmälskare som mig och andra cineaster.

Nutid och dåtid och klipp från en film från 1990-talet blandas med inspelning av en uppföljare på ett sätt som är både klyschigt och rörigt. Det känns lite jobbigt att vara kritisk mot en regissör som är oberoende och modig som Viktor Johansson, som skapar film som sticker ut och går mot strömmen. Men den här gången har han inte lyckats, i mina ögon.

Huvudpersonen, Kennet, borde succé underground, i nördiga kultkretsar, på 1990-talet i rollen som Jorma i gangsterrullen Sommarregn. I en liten filmklubb har den filmen blivit kultförklarad. Filmklubbens ordförande får en dag syn på Kennet på stan och blir överlycklig och hoppas att Kennet ska göra en uppföljare.

Kennet har många problem. I filmens inledning får han besök av vårdpersonal som kommer till honom efter många klagomål från grannar. Myndigheternas utsända försöker få honom att städa i röran. De hittar hans film Sommarregn och vill slänga den. Det sätter igång en livlig diskussion och de börjar titta på filmrullen tillsammans.

Berättelsen i filmen pendlar mellan Kennets och övriga medverkande och deras verkliga personligheter och deras karaktärer i filmen eller som fotograf. Jag fick tvinga mig att se hela filmen. Det kändes som att den inte hade något viktigt att säga mig och den engagerade mig inte alls. Allt var löjeväckande på ett sorgligt sätt.

Filmrecension: Dead of Winter – iskall thriller som nästan blir skräckfilm

by

Dead of Winder
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi Brian Kirk

Iskalla foton i en vintrig snöig miljö med en av de bästa skådespelerskorna, Emma Thompso, i huvudrollen. Det är en otäck thriller. Filmen är annorlunda och bryter med traditionella skildringar på ett spännande sätt men som tyvärr går överstyr. Det blir för mycket. Jag skulle så gärna vilja tycka om filmen eftersom jag tycker Emma Thompson är en så fascinerande och duktig skådespelare.

Filmen är inspelad i svenskbygder i Minnesota. Överallt är det snö, snö och ännu mer snö. Det hörs och känns hur vinden förstärker kylan.

Emma Thompson spelar Barb, en äldre kvinna som åker till ett vintrigt, iskallt område vid en istäckt sjö. Barn har ett uppdrag, det förstår vi mellan raderna. Hon gör en slags resa genom minnen. Hon tar sig ut på sjön, borrar ett hål och sätt sig för att pilka fisk och vi får följa hennes tankar och minnen. Hon minns sig själv som ung och tillsammans med sin älskade Carl. De älskade varandra och han lärde henne allt det som brukade vara pojkarnas och männens uppgifter. Det förklarar lite av hur tuff och handlingskraftig hon visar sig vara senare under filmens gång.

Hennes lugna stund med minnena blir dock abrupt avbruten då hon får se en ung kvinna bli kidnappad. Barb inser att där finns ingen annan än hon som kan ingripa för att försöka rädda den kidnappade unga kvinnan.

Kidnappningen är speciell och har en ovanlig orsak. Jag ska inte avslöja mer ur handlingen. Men jag har svårt att riktigt tro på handlingen och det blir för våldsamt och ljudet hjälper till för att höja effekten av skräck.

För mig personligen har jag dessutom lite svårt för att se en film som utspelas helt i en sådan kall, vintrig miljö. Denna årstid nu som är både mörk och kall är för dyster. Men för alla som älskar snö kan filmen förstås locka. Fast jag lovar, det är en miljö långt från glassiga skidmiljöer.

Filmrecension: Det var bara en olycka – ännu ett mästerverk av Jafar Panaji

by

Det var bara en olycka
Betyg 5
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi Jafar Panahi

Mästerregissören Jafar Panahi har ännu en gång skapat ett film som med både humor och allvar berättar om livet i en diktatur och om hur människor reagerar. Berättelsen har så många bottnar och en sak är säker: jag kommer att se den mer än en gång, för det är en sådan där man upptäcker en mängd olika detaljer för varje gång. Ännu en konstnärlig triumf för Jafar Panaji som trots sitt mångåriga yrkesförbud i Iran har skapat en historia om dagens Iran. Pressmeddelandet skriver:
Denna Guldpalmsvinst är inte bara en konstnärlig triumf, utan också en kraftfull seger för yttrandefriheten och det fria ordet.

Jag håller helt med om detta och ger filmen stående ovationer samtidigt som det gör ont i mig att världen inte gör mer för det iranska folket och det förtryck de lever i.

Filmen börjar med en barnfamilj som är på väg hem i bilen och familjens pappa kör över en hund och bilen får en skada. Familjen får tag på en person som ska hjälpa dem till en verkstad. Mannen som har verkstaden reagerar mycket mystiskt och sakta får vi veta mer om varför. Sakta samlas fler som är berörda. Det är tokigt och absurt och samtidigt så mänskligt. Det är något av det roligaste som visas på bio nu men samtidigt mycket tragiskt då det skildrar ett folk som är helt låst av makthavarnas förtryck. Helt enkelt mästerligt skildrat.

Här kan du läsa recension av No Bears, ett annat mästerverk av Jafar Panahi.