Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Gästskribenter

Var finns visionerna kulturministern?

by

Jag känner den starkt. Frustrationen bland många verksamma i kultursektorn, över att ingenting substantiellt kommer ur händerna eller munnen på kulturministern.
Hon värnar kulturarvet. Fint! Men se till att värna sanna historiebeskrivningar också. Även de obekväma.

Men frustrationen är berättigad och på moderaternas stämma fick vi veta sanningen av Fredrik Reinfeldt. Det behövs inga visioner. Det måste betyda att han tycker det räcker med att ha makten. Han behöver inte veta vad han skall använda makten till.
På kulturområdet är det alldeles särdeles viktigt att ha visioner om kulturens plats i samhällsbygget. Inte ska den väl reduceras till ”grädden på moset” eller det som marknaden är beredd att betala för?

Under veckan som gått har jag nåtts av tre riktiga varningssignaler. Ett nytt biblioteksavtal har tecknats men författarförbundet är missnöjda. Under lång tid har avtalet urholkats och allt färre stipendier delas ut. Har kulturministern någon vision om kvalitetslitteraturens framtid? I grannlandet Norge har 9 av 10 läst en skönlitterär bok det senaste året. Vill vi också komma dit? I så fall hur? Genom privaitserade bibliotek kanske?

Upprördheten bland landets scenkonstnärer börjar övergå i uppgivenhet. Frågan om pensionerna är ännu inte löst och ministrarna skyller på varandra. Vi lever i ett land där diplomatfruars pensionsrätt är löst men inte scenkonstnärernas. Vad säger det om synen på scenkonstens betydelse? Vad säger det om synen på scenkonst som arbete?
Vi får oroande signaler om att ett filmavtal inte kan nås.Att hon inte tycker att det är viktigt att folk ute i landet får se kvalitétsfilm fick vi höra häromkvällen men
Har någon hört kulturministern ha någon idé om Sverige som en fortsatt stark filmnation?

Det kan inte vara så att vi har en kulturpolitik som enbart har som mål att antingen låta regioner eller marknadskrafter ta ansvar för all kulturpolitisk utveckling.

Säg nåt Lena Adelson Liljerot, gör nåt eller åtminstone tyck till om något. Med denna tystnad bidrar Du till att förminska kulturen istället för tvärt om som är din uppgift.

Text: Berit Högman
Ordförande i Kulturutskottet

Läs även andra bloggares åsikter om

Rush i Malmö, recension

by

Rush 2011 låter tyngre, mäktigare och vassare i år än vad jag kunnat vänta mig. Det här är ett band som har oerhört roligt när de spelar sin musik. Små interna spex, leenden och interagerande med publiken bekräftar det under hela föreställningen. Lite drygt tre timmar stod de på scen. Det är en tidsperiod som kräver en hel del av publiken, då kanske man kan föreställa sig vad det kräver av musikerna. Scenen är minimalistiskt bygd med en tillhörande monsterramp för ljuset, ljudet är i det närmaste perfekt och det lilla tingeltangel som hör till är precis rätt utformat med syften som är logiska.

2004 hade de två torktumlare (!) på scenen, 2007 hade de några kycklinggrillar som stod och snurrade kyckling under showen. I år har de tre tidsmaskiner som utseende- och placeringsmässigt följer i hur de tidigare scenerna sett ut. De har också en korvmaskin på scenen som matas med kyckling ungefär halvvägs in i det första setet. De små filmerna som inleder de två seten är mycket underhållande och skrattframkallande. Som avslutning på hela föreställningen visas en liten film som knyter an till spelfilmen “I love you man” som kom 2009. Det här är ett band som sätter musiken före allt annat men som också visar andra sidor av sig själva. De verkar ha grymt kul när de framträder.

Tittar man på en liveupptagning på DVD eller om jag jämför med de två tidigare konserterna jag sett så har det hänt något viktigt med bandet på senaste tiden. De går utanför studioversionerna på ett sätt som jag inte är van vid. Nya arrangemang på välkända låtar, självdistans och ironi präglar en del versioner på ett sätt som glädjer mig. Om var det studioversionens exakthet jag ville ha så kunde jag ju låtit bli att gå på konserten. Glädjen och lekfullheten är det som gör att spelningen blir snäppet vassare än vad jag tidigare sett och hört.

Det var tredje gången jag hade förmånen att se det här briljanta bandet på scen. Första gången var det en sådan mäktig upplevelse bara utifrån att det var sant, jag var där och längtan hade varit lång och svår. Andra gången var jag lite besviken eftersom känslorna inte svallade på samma sätt som första gången. Idag kan jag konstatera att det var först nu som jag rättvist kunde bedöma konserten eftersom jag inte begränsades av känslor och förväntningar.

Rush är sitt eget förband genom att den tre timmar långa spelningen är uppdelad i två set, och vilket förband de är. Oj. De spelar gamla klassiker, långa instrumentala låtar som får publiken att hoppa och gunga, men också nya låtar från det kommande albumet och de spelar varje låt på fullaste allvar och med skön inställning.

Det är lätt att förstå att det här bandet är trygga i sig själva och att de litar på sin publik. När de blir inklappade till extranummer så kör de en tiominuters mörsare av den instrumentala La Villa Strangiato, och ingen sätter sig ned i besvikelse. Som avslutande nummer gör de en rolig, tung och rockig version av den gamla klassikern Working Man som hängt med sedan 1974 och det är svänger som sällan ett pretentiöst proggband mäktar med.

Den något uttjatade Closer to the heart förvandlas på den här turnén till en tung, suggestiv och mäktig låt som är tusenfalt bättre än någon version jag tidigare hört den i. Låten Stick it out från albumet Counterparts från 1993 är blir en brutaltung klassisk hårdrocklåt som inte många metalband skulle förmå att matcha idag. Nya låten BU2B som återfinns på det kommande albumet är likaså en indikation om att Rush 2011 är rockigare, tyngre och mörkare än vad de kanske är kända för.

Ett stort plus för den här showen är att alla långa solopartier är inkluderade som en del utav låtarna. De andra bandmedlemmarna lämnar inte scenen för att ge utrymme för gnistrande, men ändlösa, gitarrsolon utan varje låt får istället innehålla ekvilibrism. Ja, förutom det obligatoriska trumsolot som faktiskt är ett måste och har sin plats under en spelning med Rush. Men trumsolot hade på årets turné mått bra av att ha lyfts ut ur sin traditionella omgivning och getts en mer integrerad plats ihop med resten av bandet för, sanningen att säga, det hann bli lite småtråkigt. Det handlade en hel del om återanvändning av de senaste 8 årens trumsolon, tricket när Neil Peart byter plats och spelar på ett alternativt trumset saknar syfte. Det lyfter helt enkelt aldrig.

Längtar jag då efter att få se Rush snart igen? Jag ska inte säga att jag inte gör det men nu börjar priserna på deras konserter att slå i taket tycker jag. 795:- per person för en plats på parketten är i häftigaste laget. Till det kanske kommer att man vill ha en tisha och eller varför inte bara en nyckelring. Då är man uppe i 1400:- Inklusive resa och omkostnader så rusar det snabbt iväg. Det är kanske inte då så konstigt att det var massor av tomma stolar på Malmö Arena och att jag som 43-årigt Rushfan nog gränsade till de yngre i publiken ändå. Vill det här bandet vara ett band för barnfamiljer med musikintresserade tonåringar så kanske de ska se över prissättningen något för nu är det samma medelålders människor som efter att barnen flyttat ut har sett till att skaffa sig en Harley Davidsson, kanske en röd Barchetta och en hårtransplantation. Då kan det bli fler än 6200 på konsert (som det var i Globen i fredags) eller de uppskattningsvis 5000 som var i Malmö i går. Det ekar lite tomt i arenor som kan ta 15000 när det inte ens är halvbesatt.

Men på det hela taget så är det med ett leende jag lämnar Malmö Arena allt medan en Umpa-version av Closer to the heart spelas i högtalarna.

Setlista från Malmöspelningen: http://www.setlist.fm/setlist/rush/2011/malmo-arena-malmo-sweden-4bd3f37a.html
Information om filmen “I love you man”:
Rush hemsida
Länk till min sida där jag skriver inför konserten
Aftonbladet recension Globen
Aftonbladet från presskonferens
Expressen recension

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Graveyard – bra svensk hårdrock

by


Riktigt bra svensk hårdrock kommer från göteborgsbandet Graveyard som med sin självbetitlade debutplatta visar att mycket, och inget alls, har hänt sedan hårdrockens genombrott i slutet på 60-talet.
Den blytunga riffbaserade hårdrocken med rötter hos Led Zeppelin, Jimi Hendrix och Black Sabbath, och med ett intressant släktdrag till Sir Lord Baltimore har det här albumet alla möjligheter att nå både gamla och nya hårdrockfans. Egna referenser ger de i pressmeddelandet bland annat till Cream även om de på sin My Space-sida endast skriver att influenserna ”Should be fairly obvious…”
Det här är en klart medryckande release där 9 spår ”Heavy psychedelic 70’s hardrock” åtminstone får mig att hoppa med till musiken, känslan och tyngden.

Men det är inte nostalgi, det här bandet lyfter 70-talssoundet vidare till vår tid. Med ett rent och klingande gitarrljud i soloinslagen men med ett ritkigt skitigt sound i kompet och skickligt tungt trumspel gör det en egen grej av det som inspirerat dem. Vokalisten har en personlig röst med svärta i och referenserna i såväl musik som texter och låttitlar gör att det här blir som taget ur den svenska urskogen (om sådan finns i Göteborg). Jag kan höra näcken och Jan Johansson mitt i forsande vatten och slamrande instrument, jag kan höra psykedelisk folkviseton i passagerna och jag mer än anar släktskapet med de mest frustande vilddjuren i hårdrockdjungeln.

Om jag ska anmärka på något så får det bli att några av låtarna kan ha en tendens att bli lite enahanda. En riktigt bra hårdrocklåt, och ett kännetecken på vad klassisk hårdrock är, bör innehålla naturliga passager som bryter av det huvudsakliga riffet. Här missar Graveyard lite. Låtarna sins emellan skiljer sig tydligt åt på ett mycket bra sätt. Det är inte alls så att de låter likadant på spår efter spår. Men jag saknar det där utpräglade hårdrockssignumet från den här tiden med variationsrikedomen även inom låtarna

Bästa spår på skivan är ”As the years pass by”, ”Satan’s finest” och ”Evil Ways” men det finns inget riktigt svagt spår, hela skivan gör mig vild och glad.

I somras spelade de på Sweden Rock i Sölvesborg, jag misstänker att alla som hade förmånen att höra dem både togs med tillbaka samtidigt som de hörde den svenska hårdrockens framtid.
Ett band helt i min smak.

Av Erik Laakso, gästbloggare hos Kulturbloggen som annars bloggar på Uppstuds och skriver ledarartiklar hos Arvid Falk.

Andra bloggar om: , , ,