Gästskribenter

Årets festival är slut och karavaner av hårdrockare är på väg hemåt genom Sverige. Vad bär vi med oss från det här året, vårt nionde år som Kulturbloggens utsända?

I vanlig ordning är allt oklanderligt hanterat. Allt från matförsäljning och bekvämlighetsinrättningar, till speltider och variationsrikt utbud på scener. Det finns förstås småsaker att ha synpunkter på. De långa köerna vid vissa tider vet jag har retat upp många. Jag kan faktiskt inte hålla med. Vi kom när det var som längst kö in till nationaldagsfirandet på torsdagen. För oss var det inte superviktigt att hinna in till det men för de som verkligen tyckte det var viktigt att hinna, borde väl ha kunnat föreställa sig att de inte var de enda som ville in just då?

En festival som samlar drygt 35000 besökare per dag, har givetvis tillfällen då det flockas lite extra vid insläppen. För de besökare som tycker det är för mycket folk kanske kan bege sig till mindre festivaler runt om i landet istället. Fast få får de förstås inte se Kiss eller Iron Maiden (2018) och de får sannolikt inte vattentoaletter inne på området heller. Det är rätt mycket som finns på Sweden Rock, som inte finns på andra festivaler. En orsak till det är förstås en stabil ekonomi, extremt bra planering och en festivalledning som älskar sitt uppdrag.

Bäst i år har som vanligt varit: Musiken, Musiken, Musiken! Tätt följt av säkerheten, bekvämligheten, vänligheten, hjälpsamheten. Ja allt det som kännetecknar hårdrocken och den här festivalen.

Sämst då: Smaken på vattnet i presstältet. Ni ser, det är verkligen nere på petimeternivå när det sämsta är sådana detaljer.

Nästa år är vårt tionde år på Sweden Rock. Kanske börjar det bli dags att lämna vidare stafettpinnen till andra skribenter, eller så fortsätter vi tio år till. Den som lever får se.

Dream Theater har kämpat på troget sina ideal och sin publik i över trettio år så det är inga duvungar som äntrar scenen en halvtimme efter midnatt den här fredagsnatten. Att det här är festivalens skickligaste band tycker jag står klart redan efter en liten stund. Med så sanslöst skickliga musiker och en sångare som är mäktigt tonsäker blir det en konsert utöver det vanliga. Trots den sena timmen och det kylslagna vädret samlas en stor publik framför scenen. En publik som spelar luftgitarr, lufttrummor, luftpiano och som sjunger med i de komplexa texterna på sant progmetal-manér. Man blir lite lycklig av att se en sådan genuint musikintresserad publik.

Att ha ett förband som Kiss är säkert inte något bandet är vana vid men i år blev det så här på Sweden Rock Festival. Kiss drog till och med över sin tid med nästan tjugo minuter så det blev sen entré för Dream Theater. Men de förvaltar sin tid utmärkt och lämnar ingen besviken.

Den här sortens progressiva metal är tveklöst den mest intressanta musiken som bjuds på rockfestivaler, men det är också musik som kräver lite mer av sin publik. Det är inte lättsmält utan avsevärt mer konstnärligt. Allt har sin plats och sin tid och just den här natten var det absolut Dream Theaters tid och plats. Tack för den bokningen.

Varför Disturbed inte är ett av årets headline-band är en gåta. De har ett modernt sound, en stabil publik och en megahit med Sound of Silence. De visar också att de inte är ett one hit wonder utan att de har mycket bra material för en lång spelning. Dessutom visar de att de tar sitt ansvar genom att ha genomtänkta och tänkvärda mellansnack.

Jag undrar om jag sett en större publik vid Rock Stage tidigare i veckan. Det ska ha varit när Tenacious D spelade men jag undrar om inte Disturbed hade större publik. Det var rejält trångt riktigt långt bakåt i fältet. Och visst, många stod där för att höra radiohiten men de blev nedmalda av tung, metodisk hårdrock. Det var en fröjd att höra hur tajt och vältrimmat rytmsektionen tryckte på och gitarren låg på som ett sågverk i effektivitet.

Faktum är att gruppens svaga länk är sångaren David Draiman. Han har ett rörelseschema på scenen som påminner om Rob Halford i Judas Priest, men utan den teatrala pondus och vokala förmåga som Halford besitter. Det riskerar att bli lite tråkigt när det mesta låter likadant och när det inte händer speciellt mycket på scen. Men här är jag oförtjänt gnällig. Jag har kul, det är hårt och bra drag. En riktigt lyckad konsert på det stora hela.

En solig eftermiddag i Blekinge, tre äldre herrar (samtliga fyller 70 år i år) som har spelat bluesrock tillsammans i femtio år. De kan hantverket och de gör det oantastligt. Visserligen hörs det att rösterna åldrats men det känns ändå rätt stabilt. Inget att bråka om egentligen. Det gungar på i lite drygt en timme. Det räckte fint.

Listan av hits är lång och publiken sjunger med i nästan varje låt. Folk har trevligt, solen skiner varmt och ölen är good enough för festival. Men det är såklart ingen spelning att skriva hem om. För min del handlade den här konserten mest om att pricka av ett band till på listan över band man borde ha sett. Nu har jag gjort det. Blev jag lyckligare? Nä, men inte heller olyckligare. Som Björn Afzelius skrev i en låt: ”Det gjorde ingen skada och det gjorde ingen nytta”. Vidare till nästa programpunkt.

Lite så tror jag herrarna i ZZ Top också kände. De avslutade konserten lite abrupt tio minuter innan deras speltid var över, de sa inget tack och inget hej, de gick bara av scenen och så var det slut.