En solig eftermiddag i Blekinge, tre äldre herrar (samtliga fyller 70 år i år) som har spelat bluesrock tillsammans i femtio år. De kan hantverket och de gör det oantastligt. Visserligen hörs det att rösterna åldrats men det känns ändå rätt stabilt. Inget att bråka om egentligen. Det gungar på i lite drygt en timme. Det räckte fint.
Listan av hits är lång och publiken sjunger med i nästan varje låt. Folk har trevligt, solen skiner varmt och ölen är good enough för festival. Men det är såklart ingen spelning att skriva hem om. För min del handlade den här konserten mest om att pricka av ett band till på listan över band man borde ha sett. Nu har jag gjort det. Blev jag lyckligare? Nä, men inte heller olyckligare. Som Björn Afzelius skrev i en låt: ”Det gjorde ingen skada och det gjorde ingen nytta”. Vidare till nästa programpunkt.
Lite så tror jag herrarna i ZZ Top också kände. De avslutade konserten lite abrupt tio minuter innan deras speltid var över, de sa inget tack och inget hej, de gick bara av scenen och så var det slut.
