Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Thomas Johansson

Bilder och rapport från Håkan Hellströms konsert på Hovet

by

hakanh_tj

Håkan Hellström, Hovet
14 december 2013
Betyg 5

Allsången började redan innan konserten började. Allsångskareoki till Kentas Just idag är jag stark, inledde konserten och det kändes även som Håkan Hellströms ledord. Han radar upp pärlor, i ett långt ledband. När han skriker sina explodera, så är det exakt vad som händer i hela hovet, hela salen exploderar i glädje och kärlek. Kärleken mellan Håkan och publiken är verkligen ömsesidig. Det märks att han söker efter bekräftelse när han vandrar kvar på scenen långt efter att musiken tystnat och det är verkligen vad han får.

Konserten börjar försiktigt, Håkan vandrar ensam fram till den extra långa scenen som går långt in bland ståplatserna. Tillsammans med sin vita gitarr spelar han bara dårarna rusar in. Detta är inledningen på en konsert som kommer att gå till historien som fantastisk och fulländad. Bandet kliver in och tempot skruvas upp. Min personliga favorit kommer redan som andra låt, du kan gå din egen väg. Den får som vanligt mig att bli tårögd. Låtlistan blir lång, hela 28 låtar lång. Mycket glädje i musiken men även lite moll. Jag vet att denna konsertserie fått enormt mycket beröm, men det är Håkan och hans duktiga band värda. Dock verkar dom vara lite i otakt med folket som ska packa utrustningen till nästa konsert.

hakanh_tj2När Håkan spelar ett extra extranummer, åker lådorna fram och riggen med ljus firas ner medans alla fortsätter att spela. Tror inte att det var teater, utan det var en krock mellan olika intressen. Håkan lyckas verkligen att kännas äkta, inget påklistrat, bara besvarad kärlek. Det är glädje över att få sjunga sina texter och att publiken rätt ofta tar över.

Det var ändå ovanligt lugnt framme vid scenkanten, tack vare den långa extra-scenen som fördelar trycket från publiken på en större yta.

Kvällens känga till några kritiker var hans kommentar om att han inte skriver texter om dagis-hämtningar, blöjbyten och att stryka kläder.

– Det jag sjunger om är sant, det har bara inte hänt än, säger han

Håkan Hellström var glödhet på Popaganda i augusti. Han lyckades nu i kyliga Stockholm att bli ändå lite hetare, varmare, mer kärleksfull och bjöd på en konsert packad med eurofori. Detta var fjärde gången jag såg Håkan Hellström live, nu var det den perfekta konserten och är värd ett betyg på fem H, samma betyg som Håkan gav till publiken på Hovet.

hakanh_tj2

hakanh_tj7

hakanh_tj6

hakanh_tj4

hakanh_tj5

hakanhellstrom_tj

hakanh_tj8

Seriös frågesport men med glimten i ögat på Odenteatern

by

LiveQuiz
Odenteatern i Stockholm
Premiär 26 januari 2011

Högt och lågt, snabbt och roligt, gapskratt och glädjetårar, det är premiär av livequiz och jag älskar nästan varje sekund av detta. Det är fyra damer/tjejer på scen som mimar till olika låtar, som det ofta sen ställs frågor om. Schlager är grunden, och sen finns det lite andra frågor där också. Känslan i salongen är generös. Publiken sitter runt olika bord, och den som har tur, får en soffa att sitta i. Det bjuds på en enkel men god plockbuffé. Det känns mer som att komma hem till någons privata fest. Publiken lever med, och det är en väldigt god stämning. Daisy White blev min personliga favorit. Den närvaron och glädjen verkligen strålar om henne. När hon ska vara allvarlig på scenen, så har hon svårt. Hon vill bara le hela tiden.

Att det är en seriös frågesport ser man på det ambitiösa upplägget. Den som mot all förmodan får alla rätt, har fått hela 106 poäng. Känns lite konstigt att dela upp frågesporten i tre akter, och det kommer nog att förändras till nästa gång. Detta var första av fem tänkta livequiz, och jag kan varmt rekommendera att gå, om man vill utmana sina kunskaper, och samtidigt skratta lite. Ta med dig en kompis som kan sin schlager, så har ni kanske en chans. Jag var totalt chanslös. Vårt lilla bord fick 49 rätt, vinnaren 86 om jag hörde rätt.

Skrivrecension: Anna Ihlis – Long Before My Hair Got Black

by

Artist: Anna Ihlis
Titel: Long Before My Hair Got Black
Betyg: 4
Släpps: 2012-01-18

Svultsligt blås, skrikande hest och helt underbart. Det är Anna Ihlis som släpper sin andra skiva, den där svåra uppföljaren av en debut. Det är en förhoppning och ett hopp, en riktigt bra singer-songwriter. Vågar vara både lågmäld, för att några låtar senare blåsa på så att jag ser hur hon nästan blir blå i ansiktet. Hon vågar snudda vid jazzen, och hon får ibland likheter med Miss Lee, inte bara att de båda har lite dalmål i sitt engelska uttal. Jag gillar att det är lite vandringar mellan olika genrer, med det gemensamma i hennes röst. Lets go, sjunger hon, och jag följer med. Hon är en självsäker 30-årig kvinna, och hon vet vad hon vill. Jag följer med, med en leende på läpparna. Musiken tar plats, och arrangemangen är ibland stora och nästan svulstiga, för att nästa låt vara intim och oerhört nära. Detta är mitt soundtrack för vintern 2012, den där vintern som aldrig riktigt kom till Stockholm.

Anna bor just nu i lilla Gagnef i Dalarna, och det har tydligen varit bra för karriären, för nu lyfter det. När jag spelar skivan i datorn, står det okänt album av okänd artist, men det kommer snart att ändra på sig. För Anna Ihlis är värd en större publik, och den kommer bli mycket större med denna skiva.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Anna Ihlis?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vacker norsk rock med Sivert Høyem

by

Artist: Sivert Høyem
Titel: Long slow distance
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 9 november

Mörk, vacker och sentimental. Det är Sivert Høyems röst, och hur skivan låter. Sivert Høyem är här med sitt fjärde soloalbum. Etta på den norska albumlistan, och idag släpps den också i Sverige.  När han själv beskriver skivan, så kallar han att den har en norsk identitet och med arktisk vibb.

Jag har svårt att höra det norska och det arktiska, kanske hör man ibland lite norskt på det engelska uttalet, men jag vet inte hur det låter när det är arktiskt. Däremot gillar jag det lite långsamma rocktempot, Siverts lite släpiga röst. Rockmusik är inte alltid snabb musik, utan Sivert Høyem bevisar att det går att göra glödhet rockmusik som är långsam till sin takt. Det är vackert, sentimentalt och helt enkelt underbart. Det är synd att musik från våra grannländer ofta har så svårt att hitta lyssnare i Sverige. Sivert Høyem spelar modern rock, och är värd en stor publik i Sverige också.

Freddie Wadling skalar av Bond

by

Artist: Freddie Wadling

Album: With a license to kill

Betyg: 4

Utgivningsdatum: 09-nov-2011

 

Freddie Wadling är väl så långt man kan tänka sig att komma från James Bonds ideal. Att han sjunger olika bondlåtar, låtar som en udda kombination, men den funkar verkligen. Bond-låtar har oftast ganska svulstiga arrangemang men här är de avskalade, in på bara skinnet. Blottade, och påklädda Freddies röst.  Erkänner att jag verkligen alltid varit svag för Freddies röst och den känslan håller i sig. Han är fostrad i punkscenen, och har om en del tidigare skivor sagt att han bara gjort dom för pengarna. Kanske är det så i detta fall också, men det spelar ingen roll. Sverige behöver en artist som Freddie Wadling och jag gillar skivan. Diamonds are foreveer, och vi får hoppas att Freddie kan vara för en bra stund till i varje fall. Han tycker att skivan ska avnjutas tillsammans med en Dry Martini, men jag tycker att det finns flera andra drycker som fungerar lika bra. Freddie behöver inga speciella drycker alls, och inget annat sällskap än sin egen röst och en cello. Ursprungligen spelades dessa låtar in så, bara med en cello. Sen har de klätts på med lite mer instrument, men det är en fin och ganska lugn påhäng. Freddies röst för dominera, och jag bara älskar den.