Mozarts Requiem
Folkoperan, Stockholm
Premiär den 16 oktober 2015
Mozarts rekviem, som han skrev på beställning när han låg på sin egen dödsbädd 1791, är odödlig musik, lika gripande idag som då. Som den katolska dödsmässa den är, behandlar den de djupt religiösa frågorna om människans synd, skuld, förlåtelse och till slut den eviga friden. När folkoperan tar sig an verket tonas det religiösa ned för att istället förlägga synd- och skuldtemat till den värld vi vuxna lämnar efter oss till våra barn och barnbarn. Det är ett reqviem med hållbarhetsfokus, skulle man kunna säga.
Inledningen är effektfull. En flicka kommer in på scen, blundar, lägger handen mot sitt hjärta och man hör det bulta över hela lokalen. En till flicka kommer in, blundar, lägger handen mot hjärtat, och så en till, och en till. Till slut är hela scenen fylld av barn. Några av dem tar ordet, säger det vi alla vet men förtränger: att en dag kommer vi inte att finnas mer. Att vi kommer att vara borta för evigt. Att ingen kommer att komma ihåg oss. Så ofattbart. Så börjar musiken. Och den som förväntar sig en berörande och gripande upplevelse som när den spelas i ett kyrkorum, blir här kanske lite besviken. Akustiken är torr, helt utan efterklang och tolkningen är sakligt redovisande med ett ganska friskt tempo. Det ger liv och energi åt de snabbare satserna men fungerar mindre väl i de mer sublima. Idag, när den största skräcken är att bli stämplad som pretentiös, är det uppenbarligen för riskabelt att våga låta musiken ta ut de svängar den behöver när man nu tar sig an den djupaste och svåraste av de mänskliga frågorna. Men det låter vackert: samspelt, säkert och med fina solister. Musiken varvas av barnens tankar där generation ställs mot generation. Barnen anklagar oss vuxna för att inte tänka på miljön och på de kommande släktena. På skärmar på väggen visas delar ur rekviets text, som ”Vredens dag ska upplösa världen i aska”.
Det är ett vågat grepp att ta in barn på scen och prata miljöfrågor utan att trampa ned i det politiskt korrekta och gulliga. Ibland händer det även här. Men det är sådant man får räkna med – att ta risker ligger så att säga inbäddat i folkoperans uppdrag. Det är lite charmen med det hela också. Man vet aldrig vad man får. Här får vi en vacker, tänkvärd, rörande och ibland en lite politisk korrekt upplevelse. Ett rekviem light, som är väl värt ett besök även om folkoperans uppsättning andas en aning dödsskräck.
Foto: Markus Gårder
Text: Ulrika Sandhill