Joel Alme på Liseberg
Lördag 22 augusti 2015
Betyg 3
Är definitivt inte blasé, däremot kanske bortskämd efter flera konserter på sistone som varit kanon. Efter att ha hört Joel Alme med femmanna- band under en timma på Liseberg, tillsammans med några tusen personer, blir omdömet med nöd och näppe godkänt. Ska försöka förklara varför. För mig räcker det inte att 35-åringen är en driven refrängmakare, önskar mer av både arrangemang och text för att jag inte ska tycka att det blir futtigt. Vidare anser jag att kompet var rätt tråkigt, vilket gör att musiken sällan får fäste. Sedan är jag inte heller speciellt förtjust i hans sångröst, inte som mina öron uppfattade den live i alla fall.
Möjligen hade det varit annorlunda om jag hade lyssnat in mig på Almes nästan unisont hyllade Flyktligan – i pressmeddelande kallad modern arbetarskildring – som kom i våras. Vill inte påstå att jag är ljudnörd, men omotiverat muller från baskagge och framför allt elbas, förtog också en del av glädjen.
Joel Alme har jag stött på som gästvokalist i Augustifamiljen. Eftersom han kan det här med refränger, är det naturligt att han är upphovsman till IFK Göteborgs officiella kamplåt. Fyra album har han på meritlistan, liksom ett förflutet i Hästpojken. Pressmaterial och intervjuer inför senaste skivsläpp och turné har handlat om att resa sig ur trassliga villkor; präglade av missbruk, ADHD-diagnos och oansvarigt beteende. En lösning för mannen med rötter från Kenedygatan i Majorna var att flytta till Stockholm.
Första intro består av en förföriskt utdragen melodi på gitarr som banar väg för Håller mig på kanten. Efter att ha slagit fast att somliga bara får en chans i livet, river han och bandet av Slå hjärtat slå. Låten om morfar som var egocentriker och sjökapten gör inget större intryck. Och för mig är småbarnspappans första engelskspråkiga singlar snygg oförarglig pop, inget mer uppseendeväckande än så. Lyckligtvis uppnås en längre sekvens där musiken funkar, en sekvens där min favorit Fabian Kallerdahl briljerar i ett stick tillsammans med gitarristen. I efterhand har jag identifierat de slagkraftiga utmärkta låtar som levererades här på sluttampen: Backa tiden, Innan staden vaknar samt Aldrig bra på livet. Den ojämna spelningen formade sig sålunda till en stark finish i och med framförandet av detta knippe alster. Och kul att saxofonisten Nils flitigt kryddar det popiga soundet.
Alme verkar vara en hyvens kille, vars sätt att blotta sig live påverkar alla som inte är ohälsosamt hårdhudade. När han berättar i ord och ton om de bästa dagarna i hans tidiga liv, med två bästisar som inte längre lever, är det inte utan att man får en klump i halsen. Musikaliskt rör han sig i ett poplandskap som några gånger får en doft av spralliga/ vemodiga Håkan Hellström. De råkar ha samma producent. Konserten krockade med Metallica på Ullevi, men det är troligt att man inte har samma målgrupp. Var uppfriskande att se sådan blandad publik, en folkmassa bestående av olika schatteringar, från indiekids till pensionärer. Huvudpersonen själv sa sig vara fantastiskt glad för att så många kom. Arrangören var nog ganska besviken över att inte fler dök upp trots fantastiskt väder, att denna artist inte var riktigt mogen för milstolpen Lisebergs stora scen.
Trött recension på en grym spelning. Kamma dig och byt jobb.