The Duke of Burgundy
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 juli 2015
Det var en pina att tvinga mig själv att sitta kvar i biosalongen och se hela filmen. Det händer inte ofta att jag inte ser en film klart. Nu såg jag den klart eftersom jag skulle skriva om den, men om jag inte skulle gjorde det är frågan om jag hade tyckt det varit värt att tvinga mig själv att se hela filmen.
Filmen handlar om de två kvinnorna Cynthia och Evelyn som har ett kärleksförhållande som de bygger på att Cythia ska spela härskarinna och Evelyn en städerska som lyder order och straffas så fort hon slarvar. Tanken med leken dem emellan är att städerskan ska straffas med jämna mellanrum. Det är svårt att se någon värme i förhållandet. Det skrämmande är inte deras lek i sig utan att filmen mynnar ut i att det är hon som blir slagen som är pådrivande och som vill fortsätta, medan hon som är översittare mår allt sämre. Jag funderar på om filmen hade handlat om en man som slår en kvinna – skulle det då vara accepterat att bilden som förmedlas är att den är kvinnan som vill bli slagen?
Det går inte att identifiera sig med någon av dem. Med täta närbilder på Cynthia signalerar regissören tydligt att hon lider av att behöva spela härskande och att straffa alltmedan Evelyn driver på och hittar på allt värre straff hon själv ska utsättas för. När de hittar en mörk kista där Evelyn ska låsas in i många timmar som straff då blir Evelyn jättelycklig medan Cynthia mår allt sämre i sin roll. Jag undrar vad som är meningen med filmen? Ska vi förstå hur hemskt det är att behöva vara i chefsposition och straffa underlydande? Eftersom det är helt omöjligt att känna någon sympati eller förståelse för någon av de två karaktärerna känns filmen totalt meningslös. Den har inget att säga mig.
De bor i ett stort hus som verkar dyrt. Ingen av dem verkar behöva försörja sig. Varje morgon kommer Evelyn cyklande dit för att spela tjänarinna men på nätterna sover de tillsammans och älskar – så det blir som något som inte stämmer. Varför kommer hon cyklande dit varje morgon när hon ändå bor där? Glapp i konsekvensen i filmens handling. Det är svårt att känna någon förståelse för människor som verkar leva så totalt utan att behöva försörja sig. Ett liv så fjärran från mitt och alla jag känner. Vad lever de på? Berättelsen om dessa två kvinnor säger mig inget som är viktigt för mitt liv och den förklarar inget om andras liv.
The Duke of Burgundy är namnet på en fjäril också. Engelska wikipedia berättar:
The Duke of Burgundy (Hamearis lucina), the only member of the genus Hamearis, is a European butterfly in the family Riodinidae. For many years, it was known as the ”Duke of Burgundy Fritillary”, because the adult’s chequered pattern is strongly reminiscent of ”true” fritillaries of the family Nymphalidae.
I huset där de bor finns ett rum fyllt av samlingar av döda fjärilar och insekter av olika slag. Evelyn måste städa detta rum noggrant varje dag och vi får se oändligt många bilder på dessa döda fjärilar och döda insekter. Det är äckligt och jag vill kräkas när jag ser det. Själv är jag vegetarian och tycker inte att djur ska dödas, så det är extra plågsamt att utsättas för dessa bilder.
I en beskrivning om filmen från filmbolaget står:
Älskarinnorna Cynthia och Evelyn utforskar i en sadomasochistisk lek rollerna som städerska och grevinna. Men när den undergivna av dem, Evelyn, testar sin partners tålamod genom att kräva alltmer förvandlas leken till en allvarlig prövning i hängivenhet, vänskap och kärlekens gränser.
Tja, kärlekens gränser? Filmen berättar att den som är undergiven mår bra av att vara det och vill vara det. Jag har svårt att förstå att ”The Duke of Burgundy*”, enligt filmleverantörens pressmeddelande har mottagit idel hyllningar från en enad kritikerkår sedan premiären på Toronto filmfestival, och är ett vackert och stämningsfullt motgift till Fifty shades-hysterin.
Filmen har mycket snygga foton, det mesta i olika brunskalor. Det är snyggt, mycket snyggt, men obehagligt och det är helt omöjligt att känna någon sympati för någon av de två kvinnorna. Snygga bilder räcker inte till när hela berättelsen är plågsam och inte säger mig något. Jag har inte sett Fifty shades, men det här är ingen höjdare.
Att vuxna människor kan välja att leva i ett förhållande präglat av sadomasochism är självklart upp till dem. Men bara för att en film skildrar något som inte ofta skildras blir den inget mästerverk. Jag kan inte känna något för någon av karaktärerna. Jag har svårt för förhärligande av våld – och att skildra att det är den som blir slagen som själv vill bli slagen är lätt skrämmande. Betyder det att den som blir våldtagen exempelvis själv är skuld till det? Jag tycker inte filmskaparen har lyckats skildra dessa två kvinnors förhållande positivt. För mig var det en plågsam film att se.
[…] fördömelser av BDSM borde förstås inte finnas alls, men faktum är att Rosemari Södergren på Kulturbloggen anser sig berättigad att helt enkelt döma ut den dominansrelation som skildras i The duke of […]