Filmrecension: The Homesman – en medioker smörja

The-Homesman

The Homesman
Betyg: 1
Biopremiär: 7 november 2014
Regissör: Tommy Lee Jones
Skådespelare: Hillary Swank, Tommy Lee Jones, Grace Gummer, Miranda Otto, Sonja Richter.

The Homesman börjar i en liten anonym stad i delstaten Nebraska. Där får vi lära känna en ogift kvinna vid namn Mary Bee Cuddy (Hillary Swank) som är väldigt ensam och desperat för att få bekräftelse. Mary Bee som mer än gärna vill bevisa sig blir anförtrodd av den lokala pastorn att föra tre sinnessjuka kvinnor till Iowa, ett farligt uppdrag som männen i staden själva vill undvika att utföra. Genom en slump stöter hon på en man vid namn George Briggs (Tommy Lee Jones), en gammal soldat som väntar på att hängas för att ha använt en annan mans gård som sin egen. Hon beslutar sig för att rädda hans liv i utbyte mot att han hjälper henne med att hålla kvinnorna säkra under resan. Dessa två omaka typer ger sig ut på den fem veckors långa färden mot Iowa och alla faror som väntar på vägen.

Det är sällan man skådar en sådan osammanhängande film som The Homesman. Filmen älskar att visa fullkomligt intetsägande scener som inte tillför någonting av värde. Dessa små korta sekvenser får mig att börja betvivla ifall det är en riktig film jag ser, allting börjar kännas som en semestervideo hemma hos min moster. Det klipps snabbt mellan årstider, tillbakablickar och små korta sekvenser där man lagar mat eller hjälper de tre kvinnorna uträtta sina behov. Detta leder till att man saknar någon som helst uppfattning av hur långt resan gått. Ena scenen lämnar man ett hus och i nästa scen är man redan inne i ett annat med andra kläder på. Som tittare får man aldrig någon uppfattning om hur långt in på resan man befinner sig eller hur mycket tid som passerats. Detta är tyvärr ett stort problem som återfinns genom hela filmen.

Balansgången som krävs när man ska berätta flera parallella historier är oftast väldigt svårt att lyckas bra med och även där brister filmen. Slarviga klipp mellan nutid och dåtid varvas så intensivt att det mesta bara blir en osammanhängande röra. När man tidigt i filmen försöker etablera dessa tre kvinnor som sinnessjuka så görs detta genom att filma scenerna i samma stil som en skräckfilm. Det blir inte bättre när man totalt misslyckas med integrera några lättare former av slapstick humor. När ett hus sprängs och Tommy Lee Jones staplar ut täckt av kol och med håret spretandes åt alla håll känns det istället som man att man tittar på Looney Tunes.

Det finns en total avsaknad av kemi mellan våra två huvudpersoner i filmen. Under hela deras resa så etableras aldrig någon form utav relation eller gemenskap. Dialogen är fruktansvärd och levererad utan någon slags inlevelse. Tommy Lee Jones funkar i rollen som en trött och tystlåten gammal gubbe men detta är vad han förblir genom hela filmen. Vi får aldrig se någon slags utveckling eller sken av mänsklighet. Vi har en huvudkaraktär som är otroligt ensam och skriker efter någon form av bekräftelse, en trött gubbe och tre sinnessjuka kvinnor. Alla fem ute på en resa genom vildmarken tillsammans, ett äventyr som bjuder på alla möjliga hinder men trots detta så återfinns ingen mänsklighet i hela filmen. Den är helt avskalad från alla mänskliga relationer och känslor, bitvis upplevs det som att filmen är skriven av en robot utan känslor.

Det lilla som räddar filmen är alla briljanta inhopp från diverse kända skådisar. James Spader, Meryl Streep, John Lithgow och William Fichtner gör alla mindre roller och lyckas på få sekunder förmedla mer känsla och trovärdighet än huvudpersonerna gör under hela filmens gång. Även miljöerna i filmen är snyggt fångade utav Tommy Lee Jones och Rodrigo Prieto. Dessvärre räcker inte några starka biroller och ett snyggt landskap för att rädda filmen från att bli en medioker smörja.
Text: Oskar Kjaergaard

6 november, 2014

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *