De fördömda
Författare: Joyce Carol Oates
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10:9100134147
ISBN13:9789100134143
I den lilla amerikanska staden Princeton finns ett universitet. Rektorn på universitetet strider bittert mot universitetets dekanus och samtidigt drabbas en av stadens finaste familjen av en fruktansvärd tragedi. ”De fördömda”, den senaste av Joyce Carol Oates romaner som översatts till svenska är en 700 sidor lång berättelse om dubbelmoral, social förändring och amerikansk 1900-talshistoria.
I Princeton börjar tragedierna med att djävulen i den paddliknande Axson Maytes skepnad, vid själva altaret enleverar en brud (den högt ansedda, före detta Princetonrektorn och delstatsguvernören Winson Slades unga dotter Anna-Belle). Det måste vara en fördömelse, menar M W van Dyck II, som är författarens alter ego i romanen och genom vars penna berättelsen växer fram.
M W van Dyck II anser sig vara en fritidshistoriker som forskat kring allt som hände 1905 då fördömelsen drabbade Princeton.
Vad är det egentligen som händer? Är det mörkrets makter som är framme eller är det helt enkelt så att det fina folket inte kan begå fula handlingar och då måste det vara frågan om en fördömelse som tar över och styr. Inte kan en fin flicka som Anna-Belle lämna sin nyblivna make på själva bröllopet för en man av tvivelaktig härkomst?
Romanen är en blandning av gothisk skräckberättelse och en skildring av en framväxande socialism och feminism. Vi får följa hur människor brottas med existentiella och etiska frågor.
Det är roligt för vi får möta bland annat Jack London, Mark Twain och Woodrow Wilson som senare blev amerikansk president under åren 1913 to 1921. Joyce Carol Oates målar fram en bild av en hypokondrisk egenkär man som är helt emot kvinnlig rösträtt, en riktig konservativ patriakalisk självgod man. Jack London är en författare som utger sig för att vara för socialism men till stor del tycks använda sin image för att tjäna stora pengar och leva ett liv i lyx och överflöd.
Som i alla romaner av Joyce Carol Oates är hennes ordrikedom fascinerande, imponerande men samtidigt kan den bara bedövande och nästan jobbig att läsa, den kan hindra berättelsens flyt. Hon berättar nästan för mycket. Samtidigt är romanen ett intressant utforskande av vad en författare är och gör. Medan författaren låter oss följa en karaktär pågår utvecklingen av de andra karaktärernas liv samtidigt. Vad väljer författaren att ta med och vad utelämnas och varför?
För min del fångades jag in av berättelsen och alla dess skikt, öven om jag också kan tycka att den spretade åt många håll.
Den har fått väldigt blandat mottagande. Här är några kritikers röster:
Svenska Dagbladet:
Sidorna är därtill för många. Ändå slår det mig: för en annan författare, utan så höga förväntningar riktade mot sig, hade det här kunnat betraktas som ett mästerverk – skrivet under fem år. För vissa stycken är fulländade, men som helhet hade romanen behövt ta något lugnande. ”Sluta göra avvikningar! Bromsa!” vill man skrika.
Aftonbladet Kultur:
Framför allt är några av tidens framväxande ideologiska rörelser viktiga i romanen. Kvinnorättsrörelsen börjar formeras, en blåstrumpa med konstnärsdrömmar tar plats, och det vimlar av överklasskvinnor med nervösa besvär i frasande klänningar som vittnar om att något inuti patriarkatet är i gungning.
Som en sorts spretig feministisk allegori är De fördömda intressant. Förbannelsen kan läsas som ett symptom på hur en förtryckande ordning rubbas. Åter igen: Blev hon bortrövad av en demon, eller flydde hon? Är det i själva verket så att spökerierna måste fram som förklaring när de privilegierade männen får sina positioner ifrågasatta?
Göteborgsposten:
Men om jag imponeras av själva romanbygget, så förhåller jag mig mer avvaktande till innehållet, eller snarare till hur Oates (miss)lyckas med att integrera dess många beståndsdelar. Jag anar en djupare mening i den engelska titelns ”Accursed” (fördömd) och den lätthet med vilket det går att ta bort en bokstav och i stället läsa det som ”Accused” (anklagad) – men det får ingen riktig skärpa. Jag ser, snarare än erfar, hur Oates spelar med läsarens sympatier; att den som till synes drabbas allra hårdast av förbannelsen, kyrkoherden Winson Slade, samtidigt är den som ytterst representerar den dubbelmoralistiska maktfullkomlighet som tar sig rätten att inte ingripa till försvar för dem som är de verkliga offren: kvinnorna, de svarta, de annorlunda barnen … Att den fördömde anklagar och att de anklagade är fördömda.
Smålandsposten:
Oates vinner på att beskriva hur frågan om gott och ont tar sig nya former oavsett vilken tid vi är i. Hon förlorar på alltför mycket ornamentering och detaljer. Delvis upplever jag De fördömda som en alltför grov flirt med skräckromantiken, man kastas runt som på ett skepp i kvav, trots att författaren klädsamt vill säga: jag tar hand om den här storyn!