Bokrecension: I dina ögon av Thomas Nybom – en svidande uppgörelse med hur samhället inte ger rätt hjälp till barn med diagnoser

I dina ögon
Thomas Nybom
ISBN 978-91-637-3407-6

I dina ögon, ger en bitvis varm och nära berättelse om kampen för en dotter som inte är som andra och där samhället hela tiden vill anpassa dottern till det hon inte kan. Samhället ser inte genom Sharas ögon utan bara genom sina.

Thomas Nybom var en bland många unga pappor som med förväntan såg fram emot att se sin dotter födas. Förväntningarna var troligen som hos alla andra, familjeliv med barnår, skola, vuxenliv.
Men för Thomas och hans fru Anna blev det en helt annan värld som öppnade sig. Dottern Shara var inte som andra barn och tidigt misstänkte Thomas att Shara hade ADHD som tonåring, diagnostiserades sedan som också med en asberger-diagnos.

Det är upprinnelsen till boken ”I dina ögon”, en bok som berättar om kampen för att ett älskat barn skall få den hjälp hon har rätt till.

Thomas skriver i boken om att samhället borde kunna anpassa sig lite till NPF-barn och se genom deras glasögon istället för att alltid tvinga de här barnen att se genom våra ögon.
Som pappa till ett barn med ADHD/Asberger är Thomas stark, han möter samhällets ovilja att förstå det familjen har insett att dottern har en funktionssstörning. En dålig utredning på BUP som avfärdar ADHD och därmed tvingar Shara att inlemma sig i den vanliga skolan. Hennes liv är kantat av förluster och nederlag. Kränkningar. Thomas beskriver hur han och hans fd fru anklagas för felet och hur skulden växer för att det är deras fel att Shara inte fungerar. Som skilda kan de inte hålla sams, detta påverkar barnet, säger BUP-utredningen när Shara är nio år.

Det är en ömsint beskrivning av en kamp för att ett barn med funktionshinder som också har en djup insikt om sitt eget handikapp. En pappa som älskar sin dotter så mycket att han väljer att separera också från förhållande nummer två. Som bråkar på myndigheter och som samtidigt vill vara en alltid närvarande pappa.

Det är en bra beskrivning av ett samhälle där olika inte accepteras och där lagstiftningen LSS (en rättighetslag) allt mer kommer att handla om föräldraskuld i stället för att bidra till lösningar och möjligheter.
Föräldrar som har barn med NPF-diagnoser känner ofta en otillräcklighet, skuld och ångest och den vanligaste lösningen är inte den som Thomas trots allt fick igenom, utan att omhänderta barnen.

Jag tycker om den här boken, den är rak och berättande. Naken, känslofylld men också bitvis väldigt tydlig om att NPF-barn måste få hjälp att hitta vägar som får deras liv att fungera.
Boken är skriven utifrån en pappas ögon och upplevelser, men jag kan bitvis känna att Eva, Sharas mamma verkar så frånvarande. Vi får en uppfattning om att föräldrarna inte är eniga, men jag kan inte låta bli att undra om inte Sharas mamma också var orolig.

I slutet av boken erbjuder kommunen att ge Shara en plats på Dammsdalsskolan som arbetar efter en pedagogik som är specialanpassad för barn med NPF–diagnoser. Det är där det vänder och Shara får verktyg att hitta en väg att gå vidare.

Hur många barn får emellertid den här hjälpen som Norrköpings Kommun till slut ställde upp på. Hur många föräldrar orkar slåss för att deras barn skall få rätt hjälp, skola, verktyg och förutsättningar. Allt för få, tror jag. Här är ”I dina Ögon” ett bra stöd för dem som lever med NPF-barn. Den borde vara given på utbildningar och kommunernas LSS-enheter. Men boken är också en svidande uppgörelse med alla de HVB-hem som påstår sig ha kunskaper som behövs för NPF barn men som långt ifrån lever upp till det de lovar.
Men den är lika given för oss som har liten eller ingen kunskap om av vad det innebär att ha NPF-barn.

Ur boken:
Jag brukar tänka att människor har olika glasögon på sig och glasögonen har olika skärpa. En del personer ser glasklart, andra mer suddigt och en del ser inget alls. Glasögon behöver emellanåt bytas ut och det hade gynnat dig, min dotter, om delar av din omgivning hade bytt glasögon, eller åtminstone putsat glaset då och då. Med det menar jag att man måste ha förmågan att kliva ur sin verklighet för att kunna hjälpa andra. Man måste kunna se klart för att hjälpa och stötta på bästa sätt. Tyvärr har så inte varit fallet, då du förväntats vara den som ska förändras och tänka annorlunda (byta glasögon). Det hade varit så mycket enklare och bättre om omgivningen förstått att det varit deras ansvar och att de haft bättre förutsättningar att lyckas med detta …

Text: Anne Skåner