Titel: Lidandets lustgård
Författare: Octave Mirbeau
Översättning: Hans Johansson
Förlag: Vertigo förlag
Utgiven: 201305
ISBN 9789186567071
Lidandets lustgård (Le jardin des supplies) är en klassisk sekelskiftesroman i genren erotisk sadism. Vertigo förlag gav ut boken på svenska första gången 1997. Inför den nya utgåvan har översättaren Hans Johansson gått igenom och förbättrat texten. Boken innehåller orginalillustrationerna från 1927 av Raphaël Freidas.
Det är svårt att föreställa sig att någon kan komma på att skriva grymmare än så här. Att författaren, den franske journalisten Octave Mirbeau var pacifist och antirasist är konstigt att tänka sig, när man läser hans fantasifulla beskrivningar av kinesiska, utstuderade tortyrmetoder, som han tycktes beundra på samma sätt, som vackra trädgårdsblomster. Mirbeau tyckte att det europeiska våldet var mycket simplare och inte alls höll samma skönhetsnivå som det asiatiska. Hur mycket som är satir och allvar i hans tankar är inte lätt att veta. Han avskydde den västerländska kulturen och kolonialismen.
Lidandets lustgård gavs ut år 1899, samma år som Joseph Conrads Mörkrets hjärta, som den har en hel del gemensamt med. Romanen skrevs under den pågående Dreyfusaffären i Frankrike. Mirbeau skildrade det samhälleliga, moraliska och kroppsliga förfallet i Europa och han var en av dem som starkast försvarade Dreyfus.
Boken handlar om en korrumperad fransk politiker, som reser till Asien för att söka efter urcellen. På båtresan möter han den sadistiska Clara, som han förälskar sig i. De far tillsammans till Kina, där de följs åt på en helvetesvandring in en grym erotiks mörker. De besöker straffkolonierna, där man torterar människor å det grymmaste. Clara är ivrig att få visa sitt ressällskap det som för henne är livets enda mening, dess essens. Helt oskuldsfullt och oskyldigt upphetsas hon och njuter av de lidanden, som är mest utdragna. Ondskan är det enda människan kan leva av anser hon och även författaren, vad man förstår.
I trädgården prunkar blommorna, som växer ur de torterade fångarnas ruttnande kroppar. Ondskans blommor.
Lidandets lustgård är en deprimerande, mörk och grym misantropisk historia. Jag fick magknip och mardrömmar efter att ha läst den.
Text: Vivian Gustin