After Earth
Betyg: 1
Premiär: 7 juni
Jorden är sedan tusen år övergiven och människan har funnit ett nytt hem på en annan planet. Det enda hotet mot deras överlevnad är några blinda utomjordingar som hittar oss genom att de kan lukta sig till vår rädsla. Cypher Raige och hans son Kitai kraschlandar efter en asteroidstorm på jorden och är de enda som överlever olyckan. Förutom en utav de blinda utomjordingarna som fanns med på skeppet då.
Cypher, spelad av Will Smith är allvarligt skadad och det är upp till hans son, gestaltad av Wills riktiga son Jaden att rädda dem.
Att Will Smith blev en A-listad stjärna som under sina glansdagar garanterade vinster på över hundramiljoner dollar per film går att förklara med att han faktiskt är en duktig skådespelare med charm och karisma. Att Jaden Smith nu får de stora rollerna och att alla runt omkring honom verkar ha bestämt att han ska bli den nästa stora kassakon beror enbart på att han är Will Smiths son.
Det här är inte första gången far och son spelar tillsammans. I den enligt mig utmärkta The Pursuit of Happyness från 2006 funkar de alldeles klockrent ihop. Jaden som då var åtta år gammal var en naturlig talang och en framtid inom film kändes självklar. Jag är inte lika säker längre.
Grundstommen i denna film ska uppenbarligen vara centrerad runt ett trasigt far och son-förhållande. Problemet är att man inte tror på dem. Jadens skådespeleri påminner mig mest om Hayden Christensen från Star Wars del 2 och 3. Han har ungefär två ansiktsuttryck. En förvånad blick och lite tonårsutbrott. Tyvärr är inte Will mycket bättre han heller. Det känns som om han har läst beskrivningen av sin roll och glömt bort att en karaktär måste ha djup och fler än en dimension. Här spelar han en frånvarande far med problem att visa känslor som behandlar sin son på ett militäriskt vis. Och där fastnar han. Med en monoton röst läser han sina repliker på ett nästan mekaniskt sätt och det är faktiskt på gränsen till sövande.
Och nu till regissören – M. Night Shyamalan. Mannen som en gång i tiden också garanterade succé. Hans karriär inleddes med den i dag klassiska Det sjätte sinnet. Repliken ”I see dead people” känner nog de flesta till. Tyvärr lyckades han aldrig återupprepa den första succén, även om jag personligen anser att både Unbreakable och Signs är två mycket bra filmer. Hans andra verk på senare år har faktiskt floppat ganska hårt och hans namn som en gång i tiden stod överst på filmaffischerna verkar idag nästan gömmas av filmstudion. Namnet står inte ens med på vissa utav affischerna för After Earth. Den stora frågan är ju varför han fortsätter att få jobb av denna storlek. I detta fall var det tydligen Will Smith personligen som anlitade honom. Frågan är hur mycket Shyamalan det faktiskt finns i denna film. Läser man runt på nätet verkar det som om det är Will som har dragit i de flesta trådarna. Storyn är kläckt av Smith som senare lät bland annat Shyamalan skriva manus. Will agerade också som producent samt regisserade sin sons insats. Resultatet blev inte bra.
Det är stelt, sentimentalt och i ärlighetens namn – tråkigt. Med sina 100 minuter är filmen rätt kort med dagens standard, men jag fann mig själv flera gånger undra när den egentligen skulle ta slut. Största problemet är nog att jag inte förstår vilken målgrupp den riktar sig till. Gillar du Science fiction blir du besviken. Gillar du action blir du besviken. Du måste helt enkelt vara en person som uppskattar att se Jaden Smith springa i skogen i 100 minuter och akta sig för apor och örnar. Nej, det här funkar inte på något plan alls. Synd, för Science fiction-genren behöver inte fler floppar. Will Smith överlever nog, frågan är hur det kommer att gå för Jaden.
Text: Magnus Thorin