Jurassic Park 3D
Betyg: 5
Sverigepremiär: 5 juni 2013
Tjugo år efter att den visades för första gången får Steven Spielbergs storslagna dinosaurieäventyr nytt liv på bioduken, denna gång i 3D. Första gången jag såg Jurassic Park var några år senare då jag var omkring tre, fyra år och egentligen kanske något för ung för filmen. Det hindrade dock inte min skräckblandade förtjusning för de förhistoriska jättarna porträtterade på TV-skärmen.
Paleontologen Dr. Alan Grant blir tillsammans med sin kollega och (flick)vän Dr. Ellie Sattler inbjuden av miljardären John Hammond att besöka hans nya nöjespark på en ö utanför Costa Rica för att kunna rekommendera den. Lockade av Hammonds erbjudande att han ska betala deras utgrävningar de kommande tre åren, går de med på att åka – utan att veta vad parken egentligen innehåller. De anländer till Jurassic Park, en påkostad äventyrspark fylld av klonade, livs levande, dinosaurier. Anslutna av matematikern och kaosteoretikern Ian Malcolm, den snikne advokaten Donald Gennaro, och Mr. Hammonds barnbarn Tim och Lex, åker Dr. Grant och Dr. Sattler på en testrundtur genom parken. Men allt går fruktansvärt snett när Hammonds dataprogrammerare Dennis Nedry avaktiverar parkens säkerhetssystem för att kunna stjäla och smita med en samling dinosaurieembryon. Dinosaurierna är nu lösa, och karaktärerna drivs iväg på olika avvägar i en rafflande kamp om att överleva.
När Jurassic Park kom ut 1993 sågs den som banbrytande i sin användning av specialeffekter, och trots två decennier på nacken håller den fortfarande. Dinosaurierna, gjorda med en blandning av animatronics och dataanimering ser oförskämt verkliga ut, till och med mycket bättre än en hel del av det som görs idag. 3D-effekten adderar framförallt till filmens djup och skärpa (notera bland annat inzoomningen av myggan i bärnsten); det känns som att man sitter väldigt nära, nästan i, bilden och man kan praktiskt taget känna texturen av dinosauriernas skrovliga hud. I sin helhet har filmen åldrats väldigt väl, med undantag för den datorteknik som karaktärerna använder men som adderar till filmens charm, som när Lex i en av nöjesparkens bilar förtjust utbrister ”Wow, it’s an interactive CD-Rom!”.
Även om man inte är ett fan av 3D tycker jag ändå att det är värt att uppleva detta mästerverk på stora skärmen. Tillsammans med John Williams fantastiska soundtrack som bidrar till den förtrollande känslan (musiken med bilderna av helikoptern som anländer till ön och tillfället då de ser dinosaurierna för första gången ger mig gåshud) bjuder Jurassic Park på ett spännande och underhållande äventyr som fortsätter att överraska efter tjugo år, även om filmen setts flera gånger förut. Visst är det så att filmen innehåller ett antal vetenskapliga oriktigheter och småfåniga repliker, men allt är förlåtet när vi får höra T-Rex ryta i surroundsound.
Text: Mikaela Gustin