Filmrecension: Oblivion

Oblivion
Betyg: 1
Premiär 12 april

Jag gick verkligen in i denna film förutsättningslöst. Trots att jag är allt annat än förtjust i Tom Cruise och trots att jag anser att de senaste science fictionfilmerna från Hollywood varit rena dyngan bestämde jag mig för att se Oblivion med öppet sinne och inte döma den på förhand.

Och om filmen skulle visa sig vara trivial kunde den kanske åtminstone bjuda på en dos av ytlig men underhållande action.

Ibland känner jag att jag är en alltför optimistisk person.

Filmen utspelar sig år 20XX. En utomjordisk ras kallad Asätare har invaderat jorden. Under kriget mellan dessa monster och människor slits jorden sönder och priset människorna fått betala för att ha vunnit detta krig är att jorden blivit obeboelig. Människorna håller därför på att kolonisera en av Jupiters månar och för att lyckas med det krävs att en stor mängd av jordens resurser fraktas dit. Jack, filmens huvudperson, har fått i uppdrag att övervaka maskinerna som dränerar jorden på dess resurser, men under sitt uppdrag uppenbaras hemligheter såpass omvälvande att han tvingas ifrågasätta inte bara sitt uppdrag utan även sig själv.

Mitt första intryck av filmen var nästintill chockartad. Stämningen i filmens inledning, det käcka vis karaktärerna beter sig på kontra de dystopiska bilderna av en döende jord, är såpass märkligt att jag undrade om det kanske inte rörde sig om en satir i stil med ”Starship Troopers”. Eller en slags hyllning till 50-talets b-filmer i samma genre. Filmen är ingetdera, men båda sakerna vore bättre än vad vi får.

Tom Cruise spelar som sagt huvudrollen, men både han och samtliga andra karaktärer är såpass platta och ointressanta att filmens första del är snigelseg. Jag satt länge och vred mig i biofåtöljen och önskade att det snart kunde hände något man kunde investera sina känslor i. Efter en stund händer inte bara en utan ett flertal händelser som tar filmens handling i flera riktningar. Dessa händelser är tänkta att vara överraskande, men de är så förutsägbara, så hutlöst kopierade från tidigare (och bättre) filmer och så sanslöst ologiska att de endast framkallade ömsom fniss och ömsom grimascher från mig.
Men som jag tidigare sagt kan en film komma undan med en tafflig handling och platta karaktärer om den åtminstone bjuder på lite underhållande action, fart och fläkt. Tyvärr levererar Oblivion inte ens på den punkten. Actionscenerna duggar inte direkt tätt och när de väl avbryter den sega, tråkiga handlingen är de inte tillräckligt engagerande för att man ska ryckas med. Man är dessutom såpass utmattad av allt dravel man tvingats genomlida att ens sinne är för mosigt för att man ska orka bry sig.

Oblivion stoltserar med att dess berättelse minsann inte har någon förlaga, utan att den i detta adaptioners och uppföljares tidsålder minsann är en originalhistoria. Med tanke på hur oblygt den här filmen snott från andra bättre filmer, både vad gäller handling och design, vet man inte om man ska skratta eller gråta åt detta. Jag kan verkligen inte rekommendera någon att se den här filmen. Vare sig man är ute efter en filosofisk historia med en komplex handling eller lättuggad popcornaction finns det betydligt bättre filmer att se. Den här filmen är bara ett slöseri med tid, energi och pengar. Undvik till varje pris!

Text: Franz Ung