Stina Nilssons Eko av natt – en poetisk spänningsbok

Titel: Eko av natt
Författare: Stina Nilsson
Förlag: Bokförlaget K&R
Utgiven: 201301
ISBN: 9789185903221

”Som en kall bomb. Man vet bara att vilken sekund som helst kan den hettas upp. Ingenting är borta. Inga rädslor. De ligger i den djupaste grottan och kvävs. Ingen luft. Det ligger där och flämtar.”

Ibland lyckas man komma över nyskapande litteratur. En bok, som inte riktigt passar in i något fack, hur mycket man än vrider och vänder på den. Stina Nilssons Eko av natt, är just en sådan bok. Nilssons språk passar inte in i någon tydlig genre, trots att ämnet är omskrivet många gånger förr. Poetisk spänning, är det närmsta jag kan komma en rättvis beskrivning.

Eko av natt handlar om Tanja, som efter att ha levt med Jan, i ett oerhört destruktivt förhållande, nu försöker gå vidare i livet. Hon har gömt sig, tillsammans med sin mamma, för att återfå sina krafter. Men det finns en ständig rädsla över att Jan ska hitta henne och, med sitt manipulativa leende, lura henne tillbaka.

Det märks tydligt att Stina Nilsson är en poet. Både på språket och i berättelsen. Här finns inga långa beskrivningar av yttre miljöer. Istället läggs fokus på det som pågår inom människorna, sådant som kanske bäst beskrivs med hjälp av poesi. Det är just här, som styrkan i Nilssons språk ligger. Tankar och känslor kring rädslor och nermald självkänsla, beskrivs på ett poetiskt och otroligt genomtänkt vis.

Boken växlar mellan Tanjas egen röst och hennes mamma Saras röst. Tanja med mardrömmar och ständig flyktinstinkt. Sara med all den kärlek som en mor känner för sitt barn, och all den sorg hon känner över att se sin dotter falla samman.

Men så sker en vändning och Tanja väljer att inte längre vara offret. Frågan är bara hur långt hon är beredd att gå för att göra sig av med sin demon. Stina Nilsson väljer ett nytt sätt att skildra en misshandlad kvinnas öde och jag är ärligt talat inte beredd på den plötsligt vändningen. När rollerna byts, ändras även stämningen i boken. Det som i början framstod som en otroligt sorglig, känslosam och stark berättelse, som kretsade kring Tanjas rädsla och hennes mors försök att hjälpa, byts ut mot en jakt och hämndlust. Det är med ett särpräglat språk, som Stina Nilsson rör sig över genregränser och de starkaste av känslor. Tyvärr tappar det språk, som skapade driv och känsla i början av boken, kraft när den övergår till att bli för mycket av en spänningsroman. Det som fick mig att gripas tag av boken, närheten till känslorna och relationen mellan mamman och dottern, ebbar tyvärr ut i texten allteftersom Tanja stänger av sina känslor. Jag hade önskat att den poetiska spänningen hade kunnat hålla samman boken ända till sista sidan, men tyvärr tappar den greppet om mig när tempot och spänningen tar överhanden.

Text: Jenny Bång