Recension: Pearl Jam i Globen plus filmklipp

Pearl Jam
Globen 7 juli 2012
Betyg: 5

Det är tolv år sedan de spelade i Sverige senast, men jag har inte sett Pearl Jam sedan 1993 när de spelade före Neil Young på Sjöhistoriska museet. Den legendariska konserten – där Neil Youngs distorsionsorgie satte en högtalare i brand – avslutades med att Pearl Jam gjorde huvudattraktionen sällskap på scenen i en rasande Rockin’ in the Free World och det är förmodligen det bästa jag sett i musikväg.

Fast lördagkvällen i Globen kommer inte långt efter. Mycket har hänt sedan början av 1990-talet då Pearl Jam var flaggskeppet i en armada av grunge med Seattle som hemmahamn – främst förstås tragedin i Roskilde år 2000 då nio personer i publiken trampades till döds under bandets spelning – och det är ett gäng stridshärdade veteraner som under Eddie Vedders ledning intar arenan.

Det är rått och spartanskt. Inga videoskärmar, inga svulstiga scenarrangemang, bara sex musiker (keyboardisten Boom Gaspar kompletterar) instrument, förstärkare, högtalare. Backdrop med enkel grafik. Här handlar det om musiken, om bandet.

Och om publiken. Sällan eller aldrig har jag upplevt ett sådant samspel mellan ett band och en mångtusenhövdad publik. Globen är fullsatt, det är över 14 000 människor här och många befinner sig högt upp och långt ifrån scenen, men när Eddie Vedder på svenska talar om hur länge sedan det är vi sågs och undrar varför vi inte ringt känner nog nästan alla ett litet litet sting av skuldkänslor. Vedders innantilläsning är publikfriande och egentligen rätt cheesy men är det någon som faktiskt kan få oss att tro att han menar det han säger så är det han. Och faktiskt, ännu dagen efter när jag sitter och skriver det här har jag inte riktigt lyckats skaka av mig känslan av att han talade till just mig, personligen, och alla andra, personligen, i publiken.

30 låtar hinner de med på två timmar och trekvart och höjdpunkterna är otaliga. Corduroy kommer som andra låt och publiken är nog inte riktigt redo, men vilken otrolig rockrökare det är. och det finns många fler – Comatose, The Fixer och Got Some från de två senaste studioalbumen och under Do The Evolution kokar det nästan över. Jag får inte höra Animal men det skiter jag i.

Och då är responsen på klassikerna ännu – ännu – starkare. Stenkrossarna Why Go, Even Flow och, som sista låt före extranumren, Jeremy är svårt angelägna ännu efter över 20 år, och allsången under Alive hotar att rycka loss Globen från grunden och rulla iväg oss ut på Nynäsvägen.

Men det är i de sprödare partierna som Pearl Jam lyckas komma oss ännu lite närmare. Just Breathe tillägnas vännerna Birgitta och Ebbe vars son omkom i Roskilde. Wishlist är en oförutsedd pärla och Black är precis lika hämningslöst sentimental som den var i hörlurarna de ensamma nätterna på 90-talet.
Covers på Kinks Better Things och The Whos Love, Reign O’er Me är inte helt väntade men väldigt logiska påminnelser om bandets rötter och i Victoria Williams Crazy Mary duellerar Mike McCreedy med Boom Gaspar som en gång Richie Blackmore och Jon Lord.

I finalen sluts cirkeln. Neil Youngs Rockin’ in the Free World är numera en självklar del av Pearl Jams konsertavslutning, i svit med Yellow Ledbetter. Ljuset är tänt, det är som om showen egentigen är slut och publik och band lirar tillsammans. Eddie Vedder lovar att det inte ska dröja tolv år innan de kommer tillbaka.
Vi är många som är beredda att ringa och påminna honom.

Text: Anders Emretsson

Relaterat: Aftonbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Pearl Jam, Globen, musik, rock, recension