Miljöpartiets öppna flirt med högerregeringen visar på mp:s stora svaghet

Miljöpartiets öppna flirt med högerregeringen visar på mp:s stora svaghet.
Vill vi ha politiker som är så kompromissvilliga som möjligt för att kunna genomföra åtminstone en promilles promille av sin politik, eller vill vi ha politiker som rakryggat står för något?
Frågan är högaktuell.
På debattplats i DN deklarerar Åsa Romson och Gustav Fridolin, de två språkrören för Miljöpartiet att det finns några områden där de gärna samverkar med högerregeringen:
När det gäller infrastrukturen, bostäderna och skolan finns möjligheter till fruktbara samtal.

Det är lite lustigt. Dagen före talade jag med en ung man i 19-årsåldern som är mycket samhällsintresserad men som inte vill ta steget att gå in i något politiskt parti. Om han skulle gå med i ett ungdomsförbund skulle han verkligen vara en bra medlem, han är den typen av person som är aktiv och engagerad och kunnig.
Hans argument till att han inte vill gå med i något parti är att han tycker att politiker är alldeles för diplomatiska och ändrar sig hela tiden. Han vill ha politiker som står för något.

Då blev utspelet från Fridolin och Romson en symbol för precis detta, för dagens politiker som kan kompromissa hur mycket som helst.

Ja, jag vet, det är inte bara en fråga om svart eller vitt. Om skolan är en viktig fråga för Miljöpartiet och de känner att de i skolpolitiken står nära högeralliansen ska de självklart samarbeta där. Men då undrar jag ju hur de hade tänkt sig att agera när det handlar om skolpolitik, om de rödgröna hade vunnit valet.

Om Miljöpartiet stär nära högeralliansen i flera stora frågor, då ska de självklart stödja högern i dessa frågor. Men de ska samtidigt vara medvetna om att de därmed kommer att förlora sympatisörer som är mer rödgröna.

Det här är visar på svagheten i enfrågepartier. Miljöpartiet är trots allt fött av miljöengagerade människor som inte har någon gemensam politisk ideologi. Definitionsmässigt kan Miljöpartiet placeras i facket enfrågeparti. Nästan, i alla fall. Om man hårddrar det.
Sedan har miljötankarna utvecklats, men partiet har ett stort hinder ändå:
Det är en djup klyfta mellan det samhällsbygge som högerpartierna står för och det samhällsbygge som de mer vänsterinriktade partierna står för.

Det finns avigsidor på både sidorna politik. Högerpolitikens följder är världens hårt drabbad av idag. det är det vi ser i börskrascher och i att människor svälter ihjäl i Afrikas horn för att västvärlden och korrumperade ledare roffar åt sig.
Avigsidorna av vänstern såg vi i Sovjetsystemet.
Trots avigsidor finns det ändock två tydliga sätt att se på hur samhället ska byggas, två tydliga ideologier, även om de för människan bästa troligen byggs på blandformer.

Problemet med Miljöpartiet är att partiet inte har någon sådan bas. När Miljöpartiet nu öppet går in och samarbetar med högerpartierna tror jag de kommer att tappa många, många sympatisörer som inte alls vill ha ett högersamhälle. Det blir oerhört svårt för Miljöpartiet att bli trovärdigt som någon form av partner till en ickehögerregering.

Fast …
Nuvarande blockpolitik som är så extremt fastlås är inte bra för väljarna. Om en majoritet av väljarna vill ha en mittenregering med exempel äkta liberala folkpartister, äkta liberala centerpartister och socialdemokrater, då kan majoriteten inte välja detta.

I en sådan mittenregering skulle ju ett vindflöjelparti som Fridolins och Romsons mp passa.

För övrigt: Lena Sommestad skriver bra om hur vi måste våga tänka nytt i samhällsekonomin och Centerpartiet avslöjar att de vill privatisera upp till halva vården. (Mycket mycket illa av Centern och det är bara att hoppas att denna tanke försvinner med Maud Olofssons avgång.)

Mer relaterat: Svenska Dagbladet 1 och Svenska Dagbladet 2 och Expressen.