Horn av Joe Hill – recension

Ibland så nästan vet man innan man öppnar att en bok att man kommer att gilla den. Det händer inte ofta och det slutar för det mesta med en viss känsla av besvikelse. Men Joe Hills Horn tillhör faktiskt en av de få böcker som jag hade höga förväntningar på OCH som jag gillade från första bladet. Vanligtvis så är det dumt att ha höga förväntningar på både film och böcker eftersom man oftast då blir besviken. Man skapar sig liksom en ouppnåelig bild som verkligenheten inte kan mäta sig med. Men hursomhelst, nu till Horn:

Handlingen tar plats i den lilla New Hampshire staden Gideon. Huvudpersonen är Ignatius ”Ig” Perrish som förlorade sin flickvän Merrin ett år tidigare på det mest fruktansvärda sättet. Hon återfanns våldtagen och mördad ute i skogen och efter det blev Ig en utstött person i samhället. Alla tog för givet att han var den skyldige trots att inga bevis finns och han aldrig blir arresterad för dådet. Och Ig har inte mördat Merrin. Morgonen efter årsdagen av hennes mord vaknar Ig upp och upptäcker att två horn har växt ut ur hans panna. Som om detta bisarra faktum inte vore nog så börjar folk bete sig märkligt runt Ig. De avslöjar sina mörkaste hemligheter för honom. Allt som är smutsigt, mörkt och fult bubblar upp till ytan och det är Ig som får höra deras märkliga bikter. Det tar inte heller lång tid innan Ig får reda på vem det var som mördade och våldtog Merrin.

Jag skulle vilja säga att upplägget är rätt så absurt, nästan lite likt Kafkas Förvandlingen. För er som är inte är helt bekant med den så kan jag berätta att huvudpersonen i den vaknar upp och upptäcker att han blivit förvandlad till en sorts insekt under natten. Nåja, det är väl snäppet värre än ett par horn men just overklighetskänslan är densamma. Det blir en tvär kontrast eftersom den övriga miljön är väldigt naturalistisk. Hornen är inte en metafor eller något som bara finns i Igs egna huvud- nä, de är ett verkligt faktum för honom. Hans nya talang att frambringa mörka bikter är inte heller något som fungerar för Igs fördel. Han får höra hur besvikna hans föräldrar är på honom, hur de önskar att han bara skulle försvinna. Han blir målet för mycket hätska känslor.

Handlingen är uppbyggd med en ganska splittrad tidsföljd. Vi har nutiden, då Ig har sina horn, och vi får följa med i olika återblickar. Allt för att vi ska förstå den djupa kärleken mellan Ig och Merrin och för att vi ska begripa vad som egentligen hände. Även om det är berättat ur en tredje persons perspektiv så får vi se saker och ting ur en del av de olika karaktärernas egna perspektiv vilket gör det hela mycket intressant och spännande. Vi får uppleva hur snedvridet en viss situation kan uppfattas eftersom den spelas upp ur olika personers perspektiv.

Även om handlingen är ganska snävt uppbyggd så bjuder den på många överraskningar. Jag tänker inte avslöja dem och förstöra er läsning dock. Men vi förstår ju ändå att i stora drag så handlar det om Igs uppgörelse med Merrins mördare. Det som är intressant är ju det som försiggår där emellan. Ig får ju horn, han lockar fram ondskan i människor men på något sätt så är han inte ond. Han är en god människa som fått gå genom helvetet. Han ställs emot den verkliga ondskan och genom sitt fall från mänskligheten så återuppstår han i en demonisk form. Men trots detta, trots hornen och likheten med en djävul så väcker han djup sympati. Joe Hill väcker frågor om Gud och Djävulen- vem som egentligen var (eller ÄR?) ond och inte och det är mycket intressanta filosofiska spörsmål.

Jag rekommenderar Horn till varje person som vill få sig en läsupplevelse. Det går inte att säga att det är renodlad skräck eftersom handlingen egentligen är väldigt melankolisk och ledsam bort emellan. Skräcken kommer med hornen, antar jag. Det lite övernaturliga inslaget. Jag tycker egentligen inte om att betygsätta böcker eftersom läsupplevelsen skiljer sig så från person till person. Men denna skulle få toppbetyg. Om jag alltså betygsatte.

Originaltitel: Horns
Författare: Joe Hill
Översättare: Gabriel Setterborg
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-303216-0

Läs även andra bloggares åsikter om Joe Hill, böcker, recension, bokrecension