Kulturbloggen

Skönt med den där timmen som ställs tillbaka när vi lämnar sommartiden för i år. Det gör att jag för min del vaknar upp en timme tidigare och är pigg. Så jag har hunnit läsa i boken jag håller på med och hunnit surfa runt ordentligt på massor av sajter.

Jag blir så sugen och bara måste läsa den här boken som Göran Greider har recenserat i Aftonbladet: I skuggan av en storhetstid av Olle Sahlström.

Olle Sahlström lämnade LO när han jobbade där. Facket var nog inte moget för att lyssna på vad han hade att säga. Och visst kan han provocera. Här ett citat ut en av Olle Sahlströms artiklar:

Arbetarrörelsen är död.

Fanor, numer urblekta, tas fram varje år inför Första Maj. Folkets Hus står där det alltid har stått, socialdemokratiska föreningar bjuder som förr in till möten, de liksom fackföreningar i LO, och visst finns ABF kvar. Men det är blott kulisser av en arbetarrörelse, rekvisitan av en rörelse som har gått ur tiden.

Det är som Potemkinkulisser, de kulisser av byar fursten Grigorij Potemkin enligt sägen lät bygga inför kejsarinnan Katarinas II:s resa till Krim sent 1700-tal för att ge intryck av ett välstånd som inte fanns. Inte så att kulisserna av en svensk arbetarrörelse står där av beräkning för att vilseleda. Snarare så att de står kvar och döljer ett verkligt tillstånd därför att det finns tillräckligt många funktionärer och förtroendevalda på heltid som med gemensamma krafter förmår hålla kulisserna upprätta. Men deras funktion är desamma som en gång Grigorij Potemkins kulisser; de står där och förvirrar begreppen och upprätthåller till illusionen av något som inte finns, ty bakom rörelserekvisitan ligger blott liket av en rörelse sedan länge övertäckt av historiens damm

Men det här är alltså kritik inifrån. Sahlström kommer från facket och har jobbat inom den fackliga rörelsen i många år. Fler borde nog göra som Greider: trots allt ge boken och tankarna en chans:

Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja.

Greider avslutar sin recension med att rekommendera hela vänstern att läsa boken och sätter in dess budskap i nuet som domineras av finanskrisen:

Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa.

Claes Krantz har också bloggar om den här recensionen, liksom Fredrik Segerfeldt och Under ytan.

I skuggan av en storhetstid
Olle Sahlström
ISBN 9789173891462
Atlas Bokförlag

Andra bloggar om: litteratur, facket, Europa, recension, Greider, Sahlström, fackligt, LO