Filmrecension: De bedragna – lek inte med kvinnor

De bedragna
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 september 2017
Regi Sofia Coppola
Manus Sofia Coppola
Medverkande Colin Farrell, Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Elle Fanning
1 tim 31 min.
Från 11 år.

En originell och annorlunda thriller där Nicole Kidman och Kirsten Dunst får visa sina storheter som skådespelare. Regissören Sofia Coppola är en av mest intressanta nutida amerikanska regissörerna. Hon belönades med en Oscar för bästa originalmanus för sin andra långfilm Lost in Translation (2003). Jag tror det finns stora chanser för minst en nominering till Oscarspriset eller något annat filmpris för denna version av De bedragna.

De bedragna talar till mig som publik på flera nivåer: med miljöerna, med foton, med skådespelarnas uttryck. Fotot är murrigt och ger kalla kårar och fångar in mitt intresse hela tiden och nära bilder på flickorna och kvinnorna berättar så mycket.

Året är 1864 och det amerikanska inbördeskriget har pågått i tre år. En flicka från en internatskola för flickor hittar en svårt skadad soldat i skogen när hon plockar svamp. Området ligger inom sydstaterna och soldaten är en fiende soldat, en nordstatare, korpral John McBurney (spelas så bra av Colin Farrell). Korpralen har en fult sår i benet och behöver omvårdnad. Den unga flickan tar med honom till internatskolan där de två lärarinnorna bara har fem elever kvar, resten har skickats hem under kriget.

Martha Farnsworth (spelas av Nicole Kidman) är skolans föreståndare och hon reagerar först med ilska men inser att de ju måste agera som goda kristna och låta soldaten få omvårdnad. Hon bestämmer att korpralen ska få stanna tills han blir frisk nog att ge sig av – och de håller hans existens hemlig när officerare från sydstaternas armé kommer på besök. Eller är det var kristen kärlek som Martha låter soldaten stanna?

Något händer i huset med flickorna och kvinnorna när en man plötsligt finns där. Soldaten är inte sen att utnyttja situationen heller och flirtar med dem alla, på olika sätt. Vi anar att något mörkt rör sig under ytan, att någon katastrof är på väg, men vad?

Filmen är skickligt sammanvävd och är spännande och fascinerande. Ingen leker ostraffat med den kvinnliga sexualiteten.

Sofia Coppola och Kirsten Dunst har en helt en förmåga att lyckas med sina samarbeten. I De bedragna spelar Kirsten Dunst skolans franskfröken Edwina, som kanske är den som blir allra mest duperad av soldaten. Kirsten Dunst spelade huvudrollen i Sofia Coppolas tredje film Marie Antoinette likson i filmen Virgin Suicides.

De bedragna bygger på en roman av Thomas Cullinan från 1966. Den filmatiserades första gången redan 1971 av Don Siegel (som en gång i tiden var gift med Viveca Lindfors), då med Clint Eastwood (Siegel och Eastwood gjorde senare ”Dirty Harry” tillsammans) i rollen som den sårade soldaten som sätter hjärtan i brand och som själv får betala dyrt för släckningsarbetet.

”De bedragna” bygger på en roman av Thomas Cullinan (oläst av mig) från 1966. Den filmatiserades första gången redan 1971 med Clint Eastwood som den sårade soldaten. Sofia Coppolas version ändrar perspektivet en hel del och låter oss mer se handlingen med kvinnornas perspektiv.

Jan Söderqvist på Svenska Dagbladet påpekar att Sofia Coppolas version av De bedragna har tagit bort slavarna:
Men var är slavarna? Coppola har kemtvättat berättelsen och avlägsnat allt med mörk hudfärg. Vilket innebär att en inte oviktig dimension i Siegels film och, gissar jag, romanen helt enkelt bara saknas. Det gör att allting skaver mindre och framåtskrider mer friktionsfritt. Varför denna skimrande vackra, sorgset onda sagobubbla till film bitvis kan framstå som provocerande världsfrånvänd.

Jag tänker att filmen kan också ha vunnit på att frågan om slavar och olika hudfärg tagits bort ur temat och att därför sexualiteten, åtrån och spelet mellan män och kvinnor … och vad som händer i människors undermedvetna fått mer utrymme.

30 augusti, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *