De vackra dagarna i Aranjuez
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 juni 2017
Regi: Wim Wenders
David Bowie sjunger ”Perfect Day”, Wim Wenders har regisserat och Nick Cave gör ett inhopp i filmen. Kameran vilar över en lantlig plats som vibrerar av högsommarens värmande solstrålar. De vackra dagarna i Aranjuez fyller oss åskådare med starka sommarkänslor direkt. Men, men, men … Filmen bygger på en teaterpjäs av Peter Handke och draman som skrivits för att framföras på en scen fungerar rätt sällan bra på filmen.
En författare sitter vid sin skrivmaskin och ser ut över trädgården genom ett vidöppet fönster. I trädgården står trädgårdsmöbler och längre bort ser vi havet. Han ser framför sig hur en man och en kvinna sitter ned vid bordet och börjar samtala. Mannen har en liten söt lurvig hund som slinker runt kring hans ben. På ett sätt samtalar de om kvinnans sexuella erfarenheter med olika män och något lite pratar de om mannens upplevelse då han letade efter ett hus för arbetarklassen som skulle finnas på ett område med ett kungligt slott. Fast under ytan talar de egentligen om livets mening – och om det finns någon sådan.
Det är mycket teater. Långa dialoger, mycket prat, som på en teaterscen, fast med fantastiskt foto och ljud från fåglar och löv som hörs i den ljuva sommarfläkten.
En sak är riktigt, riktigt irriterande med filmen. Mannen och kvinnan som samtalar är förstås skapade i författarens fantasi. Och det enda som kvinnan pratar om är vilka erfarenheter hon har med män och framför allt när det handlar om sex. Är det vad en man tror att en kvinna tänker på mest av allt? Har kvinnor inget annat intresse med livet än att fundera på sina relationer till en man eller till män? Medan mannen vid bordet kan prata om och fundera över samhällsfrågor.
Wim Wenders har gjort flera av filmhistoriens största mästerverk som ”Himmel över Berlin” och ”Paris, Texas” – men den här gången är resultat inte lika fascinerande trots att han har med både sång med David Bowie och ett framförande av Nick Cave. Det blir för mycket teater av det hela och teater passar bäst på en scen.
”De vackra dagarna i Aranjuez” är absolut inte dålig. Den har många bottnar och livet är kanske lika flyktigt som en vacker högsommardag – och vi är kanske lika ensamma som mannen och kvinnan vid bordet som bara ibland lyssnar på varandra – och hunden som inte får någon uppmärksamhet. Mitt i den ljuvligaste sommardagen är allt ändå väldigt vemodigt och mörkt och meningslöst – och dess slutsats ger ångest. Fast det är mycket vackert samtidigt.