Premiär 26/11 2016 Lilla scenen
Regi, bearbetning & urval: Olof Runsten
Tonsättningar, bearbetning & urval: Fredrik Jonsson
Sång och gitarr: Daniel Lemma
Musiker: Henrik Cederblom och Gunnar Frick
Skådespelare: Marie Delleskog och Mia Eriksson
Scenografi: Linda Spåman
Foto Ola Kjelbye
Någon gång emellanåt inträffar en exceptionellt positiv händelse. Något som får kulturkonsumenten i mig att stanna upp. Flera gånger bildas en klump i halsen, ögonen fuktas. Du vill i det läget helst inte verbalt peta i en sällsynt upplevelse. I källaren på Stadsteatern, i samma lokal som Ordverkstaden huserat, invigs med denna produktion en intim scen. För några år sedan på natten, upptäckte Fredrik Jonsson Karin Boyes dikter, vilket omgående resulterade i ett antal tonsättningar. Han fick snilleblixten att inviga Daniel Lemma i sina planer, en man som aldrig tidigare sjungit på svenska. En skiva har spelats in i Stockholm, är på väg att släppas. Vad som var tänkt att bli konserter, blev istället ett collage av texter i ord och ton. Och som jag mer än antytt, Stjärnornas tröst är en osannolikt bra komponerad timme. Får inte missas! Uppmanar er att redan nu boka biljett. Kan bli likadan publikrusning som till Sven Wollter i Driving Miles.
Karin Boye står staty utanför Stadsbiblioteket, cirka hundra meter från där vi befinner oss. Jag märkte efteråt att en hel del kändes igen, men att jag oförklarligt försummat hennes litteratur. Oj, vilken stark laddning det fanns i denna högspänningsledning, utbrister jag inombords. Dikter och prosa från en tidvis djupt olycklig kvinna, görs fullkomlig rättvisa. Har mycket att säga, vilar på angelägen tidlös klangbotten, på samma gång tyngd och lätthet. Som litteraturintresserad gläds jag mycket, blir oändligt tacksam för noggrant urval. I stoffet finns mycket ömhet och förundran, men också ilska och frustration. Teamet Jonsson & Runsten har till slut vetat precis hur de ska ta sig an materialet, på vilka strängar de ska slå för att undvika känslopjunk. Utgångspunkten lika med fokus på texter om tillägnan och längtan, skrudade i ett nattligt tillstånd. Linda Spåman har skapat den annorlunda scenografin med skelett och bebyggelse i dockskåpsformat. Blått sken, platåer, fyrkantiga gluggar och levande ljus inramar. Resultatet: Vackert, poetiskt och meningsfullt. Ett berömt brev reciterat av Mia Eriksson, ger oss en sorgsen utifrånblick på huvudpersonens öde. Som ganska obevandrad saknar jag i övrigt en förteckning i programmet, över varifrån texterna är hämtade.
Delleskog och Eriksson kompletterar varandra på ett förstklassigt sätt. Liksom Lemma behärskar aktörerna manus fullständigt. Gör sålunda något annat än att läsa utantill. Med metoder såsom vaggande kroppar och subtila gester, betoningar och viskningar, tillför de ytterligare dimensioner. Delleskog med sin strävhet är riktigt bra, medan hennes yngre partner från Göteborgs Dramatiska teater ska ha högsta möjliga betyg. Eriksson fick full pott av undertecknad när hon gestaltade Valerie Solanas. Vare sig hon deklamerar i samtalston eller väser fram Karin Boyes rader, fångar hon fullkomligt publiken med sin hypersensibla teknik. Några gånger reciterar de till ackompanjemang, vilket var effektfullt. Vid ett tillfälle levererar de orden samtidigt, kanske för att bryta en magisk stämning, släppa in en pust av kakafoni. Visorna i Daniel Lemmas soulfärgade tappning, låter otroligt nog självklara i hans mun. En suverän prestation! Rösten vibrerar och skälver. Han textar väl. Hur kunde han så smidigt transformera nyligen tonsatta svenska dikter till sitt idiom? Karin Boye och Daniel Lemma har korsbefruktat varann, kommer locka olika målgrupper.
Arrangemangen har överlag naturligtvis stöpts varligt. Vid ett par tillfällen har man emellertid övermannats av leklust, utmanar då lyssnaren med fräckt sväng. Henrik Cederblom är till vardags producent samt musicerar på diverse stränginstrument. Har hört honom live sedan 90-talet. Gunnar Frick har jag hört nästan lika länge, mest live. Gunnar berättar för mig att han kom in sent i detta allkonstverk. I Hjärtats tröst trakterar min vän orgel och dragspel på ett elegant sparsmakat sätt. Musikerna passar utmärkt ihop, kladdar aldrig, behärskar till fullo konsten att få fram rena uttrycksfulla sound.