Varsam vistelse i souligt Boyeland – Stjärnornas tröst på Göteborgs Stadsteater

Skribent:

Premiär 26/11 2016 Lilla scenen

Regi, bearbetning & urval: Olof Runsten

Tonsättningar, bearbetning & urval: Fredrik Jonsson

Sång och gitarr: Daniel Lemma

Musiker:  Henrik Cederblom och Gunnar Frick

Skådespelare: Marie Delleskog och Mia Eriksson

Scenografi: Linda Spåman

02-stjarnornastrost-pressbild-fotoolakjelbye-2016-17_9876-306210291-rszww379h254-90  Foto Ola Kjelbye

Någon gång emellanåt inträffar en exceptionellt positiv händelse. Något som får kulturkonsumenten i mig att stanna upp. Flera gånger bildas en klump i halsen, ögonen fuktas. Du vill i det läget helst  inte verbalt peta i en sällsynt upplevelse. I källaren på Stadsteatern, i samma lokal som Ordverkstaden huserat, invigs med denna produktion en intim scen. För några år sedan på natten, upptäckte Fredrik Jonsson Karin Boyes dikter, vilket omgående resulterade i ett antal tonsättningar. Han fick snilleblixten att inviga Daniel Lemma i sina planer, en man som aldrig tidigare sjungit på svenska.  En skiva har spelats in i Stockholm, är på väg att släppas. Vad som var tänkt att bli konserter, blev istället ett collage av texter i ord och ton. Och som jag mer än antytt,  Stjärnornas tröst  är en osannolikt bra komponerad timme. Får inte missas! Uppmanar er att redan nu boka biljett. Kan bli likadan publikrusning som till Sven Wollter i Driving Miles.

Karin Boye  står staty utanför Stadsbiblioteket, cirka hundra meter från där vi befinner oss.  Jag märkte efteråt att en hel del kändes igen, men att jag oförklarligt försummat hennes litteratur. Oj, vilken stark laddning det fanns i denna  högspänningsledning, utbrister jag inombords. Dikter och prosa från en tidvis djupt olycklig kvinna, görs fullkomlig rättvisa.  Har mycket att säga, vilar på angelägen tidlös klangbotten, på samma gång tyngd och lätthet. Som litteraturintresserad gläds jag mycket, blir oändligt tacksam för noggrant urval. I stoffet finns mycket ömhet och förundran, men också ilska och frustration. Teamet Jonsson & Runsten har till slut  vetat precis hur de ska ta sig an materialet, på vilka strängar de ska slå för att undvika känslopjunk. Utgångspunkten lika med fokus på texter om tillägnan och längtan, skrudade i ett nattligt tillstånd. Linda Spåman har skapat den annorlunda scenografin med skelett och bebyggelse i dockskåpsformat. Blått sken, platåer, fyrkantiga gluggar och levande ljus inramar.  Resultatet: Vackert, poetiskt och meningsfullt.  Ett berömt brev reciterat av Mia Eriksson, ger oss en sorgsen utifrånblick på huvudpersonens öde. Som ganska obevandrad saknar jag i övrigt en förteckning i programmet, över varifrån texterna är hämtade.

Delleskog och Eriksson kompletterar varandra på ett förstklassigt sätt.  Liksom Lemma behärskar  aktörerna  manus fullständigt.  Gör sålunda något annat än att läsa utantill. Med  metoder såsom  vaggande kroppar och subtila gester, betoningar och  viskningar, tillför de ytterligare dimensioner. Delleskog med sin strävhet är riktigt bra, medan hennes yngre partner från Göteborgs Dramatiska teater ska ha högsta möjliga betyg. Eriksson fick full pott av undertecknad när hon gestaltade Valerie Solanas. Vare sig hon deklamerar i samtalston eller väser fram Karin Boyes rader, fångar hon fullkomligt publiken med sin hypersensibla teknik. Några gånger reciterar de till ackompanjemang, vilket var effektfullt. Vid ett tillfälle levererar de orden samtidigt, kanske för att bryta en magisk  stämning, släppa in en pust av kakafoni. Visorna i Daniel Lemmas soulfärgade tappning, låter otroligt nog självklara i hans mun. En suverän prestation!  Rösten vibrerar och skälver. Han textar väl. Hur kunde han så smidigt transformera nyligen tonsatta svenska dikter till sitt idiom?  Karin Boye och Daniel Lemma har korsbefruktat varann, kommer locka olika målgrupper.

Arrangemangen har överlag naturligtvis stöpts varligt. Vid ett par tillfällen har man emellertid övermannats av leklust, utmanar då lyssnaren med fräckt sväng. Henrik Cederblom är till vardags producent samt musicerar på diverse stränginstrument. Har hört honom live sedan 90-talet. Gunnar Frick har jag hört nästan lika länge, mest live. Gunnar berättar för mig att han kom in sent i detta allkonstverk. I Hjärtats tröst trakterar min vän orgel och dragspel på ett elegant sparsmakat sätt. Musikerna passar utmärkt ihop, kladdar aldrig, behärskar till fullo konsten att få fram rena uttrycksfulla sound.

 

 

 

27 november, 2016

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *