30/7 – 2/8
Ystad med omnejd
Blivit tradition att under nästan varje festival anordna konsert med en solopianist och då i någon av stadens kyrkor. Inom parantes kan inflikas att undertecknad är den ende som recenserat varje konsert ingående i Ystad Winter Piano Fest (2021 x 6, 2022 x 6). Vad beträffar pianokonserten på årets YSJF hölls den i S:ta Maria kyrka och valet föll på MATTIAS NILSSON. Denne musiker från Bjärred med lång karriär utomlands var alert och lät mig upptäcka hans talang, i samband med debuten Dreams of Belonging 2017, varvid citat ur min recension använts i marknadsföringen. Premiär live skedde för min del på pianofestival i Göteborg. Sedan dess har det blivit åtskilliga konserter, varav flera recenserats. Av sångerskor han ackompanjerat i jazzig kontext ska framgångsrika samarbeten med Sharôn Clark och Janis Siegel betonas.
I samband med 15-års jubileum som professionell musiker med uppdrag utomlands (numera över tvåtusen konserter i trettiosex länder) intervjuades Nilsson här. Förutom att hört honom på Utopia, Dergårdsteatern i Lerum och i Trollhättan, har jag haft ynnesten att höra tre solokonserter i kyrkor i Göteborg. (Vill vara transparant och berätta att vi dinerat tillsammans efter konserter, vilket skulle kunna ses som att alltför nära kontakt etablerats för att kunna vara självständig bedömare.)
Den senaste Phontastic-stipendiaten skriver eget material lika betagande som Stefan Nilsson, tolkar standards och folkvisor, blues och gospel, och improviserar över såväl soundtrack som stycken av Europas främsta tonsättare. Kyrkan med sin karaktäristiska akustik var välfylld. Miljön är 45-åringen väl förtrogen med, även om jag tror att detta var debuten på YSJF. I samma kyrka spelade han för tio år sedan.
Pianistens framtagna låtlista förför genom sin mix av välkänt och rariteter. Anslående öppning hugger tag i en, melankoliska mästerverket Fool On The Hill (P. McCartney) gör sig påmint. Följs av signaturmelodin till Alfons Åberg skriven som bekant av Georg Riedel, en melodi av hopp och lidelse jag hört i storbandstappning med Göteborg Jazz Orchestra, i närvaro av kompositören. Improvisatoriska tillägg adderas finurligt i flertalet nummer. Barnvisan avslöjar pianisten, har i b-delen likheter med verk av Dvo¨rák. Höjdpunkter duggar tätt! Nästa attraktion är en gungande bluesig sak betitlad Triple Door Blues av Jessica Williams, nytt namn för mig. Nilsson redogör för sina val fast långt ifrån all info uppfattas. Lyckligtvis kan vad som spelas på flygeln fastslås då jag fått låtlista. Efter Michel Petrucciani-komposition från 1993 levereras en annorlunda version av Somliga gå i trasiga skor där tråden skickligt fångas upp vid varje digression. Improviserandet praktiseras oerhört elegant, ofta på ett fenomenalt sätt. Det skandinaviskt folkliga plockas snitsigt in i sammanhängande avdelning, i vilken Riedel återkommer. Känner igen ett av Tommy Körbergs paradnummer hämtat från Astrid Lindgren och Emil i Lönneberga.
Avvägningen i löpningar inklusive utbroderade sekvenser är sofistikerat genomförd. Klangrikedomen i anslaget bidrar också till behållningen. Somliga solopianister har tidigare år spelat för länge. Mattias Nilsson klockar in på idealisk tid, får plats med extranummer. Då lanseras en mycket vacker melodi, Answer Me (G. Winkler) vars original ursprungligen hade annan titel. Mannen med den häpnadsväckande kreativiteten låter dröjande harmonier signerade Piazzolla flöda, ger oss vidare romantiskt ledmotiv av Francis Lai ur fransk 60-tals film (engelsk titel Live For Life), kärleksballad ur amerikanska sångboken av Richard Rodgers spelas samt Reel ur Disney-produktionen Tinker Bell. Kunde efteråt meddela pianisten att jag verkligen gillade vad som uträttades.
CLAES CRONA & PETER ASPLUND ger en fullsatt Klosterkyrka ”DOUBLE PLAY”. Pianisten Crona och den generationen yngre Asplund musicerar gärna tillsammans, fast mestadels i annat format än på duo. För den jazzintresserade behöver dessa näppeligen presenteras. Har tämligen ofta hört dem live var för sig eller tillsammans senaste tio-femton åren, båda med många musikaliska bollar i luften och samarbeten med såväl inrikes som internationella berömdheter, inte sällan vokalister. Crona har spelat med bland andra Benny Goodman, Putte Wickman, Lee Konitz, också kompat Petula Clark, Svante Thuresson och åtskilliga fler röster. Flera av trumpetaren, sångaren, låtskrivaren, estradören, producenten och pedagogens senaste projekt har jag recenserat i påtagligt positiva ordalag. Dubble Gyllene Skivan-vinnaren Asplund driver storband med Magnus Lindgren och i eget namn plus en omtyckt julshow med flera remarkabla sångerskor. Han är ”skyldig” till det mest genuina ståpäls solot/intro som förekommit i nutida svensk musik från sin medverkan hos Bo Kaspers. Crona & Asplund tillhör kategorin ”synts ofta på scener” under YSJF.
Spelningen inför ett fullsatt hängivet auditorium omspänner pärlor ur en hundraårig låtskatt, hyllar några storheter som i år skulle ha levat ett sekel. Fanns inte tillräckligt med tid mellan föregående konsert, varför jag cyklandes kommer fram aningen för sent. Får reda på att första melodi jag hör hämtats från Grammis-belönade Double Play med Crona & Wickman, standard betitlad When I Fall In Love. Ska påpekas att utmärkta kammarkonserten förtretligt nog inramas av stundtals besvärande efterklang, vilket inte hindrar Asplund från att demonstrera vilken otrolig kapacitet han besitter på trumpet och flygelhorn, medan än mer rutinerade Crona med några undantag intar en understödjande roll i raffinerade sammanflätningen. Kombinationen av melodiinstrument kan väl inte påstås vara vanligt förekommande, vill puffa för plattan med Paul Bley & Chet Baker som jag har på vinyl.
Två hundraåringar som firas med ackuratess är Gunnar ”Siljabloo” med sitt sväng jämte Asplunds kanske främsta förebild, det vill säga Mel Tormé (The Velvet Fog). Av den anledningen tolkas med van vighet Lullaby Of Birdland (G. Shearing). Idkas då både avancerad scat och oklanderlig sång i crooner-stil. Två händelser utanför annonserat innehållet förtjänar att redovisas. Dels en slingrande symbolisk berättelse från Asplund om nässelfjärilar och vad de med fantasins hjälp kan representera. Ömsint magi vars inslag jag ändå ställer mig tveksam till. Dels en ljuv duett med samarbetspartnern Vivian Buczek i The Way You Look Tonight (J. Kern/ D. Fields) där båda går loss i frejdig scattande.
Hyllningen med Secret Love till Harry ”Sweets” Edison som Claes Crona spelat in platta med utgör en av de definitiva höjdpunkterna.. Framförs raffinerat med sordin. Vidare uppstår maximal förtjusning i ljuvlig ballad framförd för att uppmärksamma trumpetaren Rolf Ericssons meriterande karriär och i romantiskt mästerverk signerat Johnny Mandel broderas elegant av Crona när han avlöser Asplunds briljerande på flygelhorn. I anknytning till somliga tolkningar berättar pianisten på begäran om olika anmärkningsvärda samarbeten. Spelningen på duo avslutas fulländat. Svante Thuressons gärning hedras genom att Memories Of You tolkas. Omnämns som förebild av sångaren från Södertälje. Assisterad av delikata löpningar sprids makalösa fraser på trumpet Publikens respons resulterar i ljuvligt extranummer feat flygelhorn, där klangen från flygeln tillför örongodis. Vi gläds åt yster standard i mediumtempo.
OBS Inte långt efter att sista tonen klingat ut kunde Peter Asplund höras i S:ta Maria Kyrka i ärofulla rollen som festival-tornväktare. En uppgift han löste alldeles strålande när svepande melodifragment framfördes från tornet i fyra riktningar. Fick en förnimmelse av att tema ur West Side Story förekom (har inte kollat om det stämde).
Tradition under YSJF är också satsningen NEXT JAZZ GENERATION vars konserter i år arrangerades utomhus i behaglig väderlek i mysig och spatiös trädgård tillhörande fiket Bäckahästen centralt beläget. Flytten hit visade sig vara en hit för dessa spelningar med fri entré för framträdanden av grupper, vilka genomgående bildats under studier på folkhögskolor (Skurup/ Fridhem). I samarbete med Ystad Kommun och Musik i Syd (festivalens huvudfinansiär) lanseras några av regionens lovande och aspirerande ungdomar. Ett halvdussin konstellationer spelar på den tillfälliga scenen cirka en trekvart var. Hann höra några av dessa och förmedlar lite intryck och omdömen.
På bilden ovan syns TILDE BERRIO GARCIÁ, en Malmöbaserad kvartett döpt efter gitarristen med spanska rötter som är deras låtskrivare. Hon omges av Simon Bertilsson på tenorsax jämte en rytmsektion bestående av kontrabasist Martin Bengzon och trummisen Isak Ribbnäs. Publiken utlovas varierad spis i improviserande anda, från lugna och enkla melodier till det oslipade och dissonanta med spansk touch. Utropstecken för deras öppna och därmed inbjudande sound som pendlar emellan drömsk och rytmiskt sprudlande estetik. Ljust hållet tonspråk med tilltalande ackordföljder ger mersmak, ett sympatiskt intryck. Bertilsson är en driven yngling, kompletterar med melodileveranser till den grad att han bitvis dominerar. Kul med duktig kvinnlig bandledare, vars främsta styrka kanske inte är komponerandet än så länge. Låtarna har titlar som Gula tältet och Gröna plätten. Hittar absolut kvaliteter i kvartettens samspel som gärna söker sig fram. En låt på sluttampen var välgörande subtil med flera features.
På grund av praktiska skäl hördes endast tre låtar med WONDERS OF STEVIE. Oerhört frustrerande då att mina nedtecknade impulser tycks ha försvunnit. Gruppen som sprider Stevie Wonders episka katalog med jazzigt stuk frontas av Alice Wilgotsson. Sångerskan omges på nyckelpositionen keyboard av Max Danielsson, Emil Boesen på saxofon/ EWI, Emma Ståhl på gitarr samt en rytmsektion med elbasisten Victor Lill-Johansen jämte trumslagare Linus Hansson. Saknar tyvärr uppgift om vem eller vilka som arrangerat de souliga hits man valt ut. Uppfriskande konstnärliga friheter togs i bland annat Overjoyed utgiven 1985, glättigt ösiga Signed, Sealed & Delivered från 1970 och i ,om jag minns rätt, det sugande beat som Higher Ground är uppbyggd på.
Lyssnade från halva första låten till sista tonen på det gig BRIO från Stockholm genomförde mitt på dagen. Gitarrbaserade trion består av diskrete strängbändaren Ragnar Bergholm Larsson i en ECM-influerad knåpande stil tillsammans med Sigrid Vahlin som trakterar kontrabas samt batterist Noa Linnros. Eget material blandas med standards av en enhet som redan lirat på Umeå Jazzfestival. Kurt Rosenwinkel och John Coltrane sägs vara två av de främsta inspirationskällorna. Deras konsekventa hållning kan beundras, samtidigt som oviljan att flirta med ovana lyssnare sannolikt medför svårigheter att nå ut. Skönhet och finlir i bågar kunde skönjas, men också ett inåtblickande sound kretsande i snarlika cirklar. Har för mig att inslaget mönster bröts ett par gånger. Inte minst banade trumsolo vägen på slutet. (Trist att anteckningarna förkommit.)
KARIN TIGNE med BIG BLOWIN´ BAND utgör mellanakt i konsertpaketet på Charlottenlund. Snart 50-åriga lokala storbandet har ackompanjerat bland andra Svante Thuresson, Isabella Lundgren, Filip Jers och Peter Asplund. De följer sina noter under ledning av Ola Denward och bland de sjutton medlemmarna återfinns ett par kvinnor. Ska skjutas in att jag delvis hade matpaus och inte hade full koncentration på denna trevliga livemusik. Big Blowin´ Band hanterar harmonierna med trygg hand, får det att svänga snyggt när de unisont. krämar på. Emellanåt kan de i likhet med många andra lokala amatörorkestrar låta lite strömlinjeformade. Enligt uppgift anses Karin Tigne vara en av södra Sveriges vassaste soul- och gospel röster. När hon är solist med sitt tiomannaband inriktad på soul och bluesrock gör hon avtryck, vilket jag inte tvivlar på efter att hört drygt hälften av melodierna där hon står framför storbandet inklämda på den mindre scen närmast slottet. I minnesanteckningarna står att hon sjunger förbluffande bra, exempelvis i Like Being In Love.
